Det är en paradox att kulturen av regeringen tillskrivs förmågan att ena ett delat land, samtidigt som man låter kulturlivets utarmning fortsätta försvaga samhället. Det svenska filmstödet är lägst i Europa. Scenkonsthusen lyfter ut hela produktioner för att få ihop ekonomin – trots fulla salonger. Riksteatern skär ner. Dramaten och flera länsteatrar minskar sin repertoar och den fria scenkonsten har inte fått nödvändiga uppräkningar på decennier. Kungliga Operan har efter fem kulturministrar av politisk obeslutsamhet äntligen fått förslag på en genomgripande renovering – men kommer politiken ställa upp på en dyrare funktionell renovering, eller nöja sig med det billigare alternativet som dömts ut av de som arbetar i huset? Fan vet.
Jag framstår väl som oseriös som inte förstår att pengar är dyra i ekonomiskt tuffa tider, men jag vidhåller att den svältdöd som präglar stora delar av kulturlivet inte bara kan mätas i kronor och ören. Det är enorma värden som går förlorade när mötesplatser försvinner, när barn och unga inte får tillgång till konst och kultur, när unga människor från socioekonomiskt svaga miljöer inte ser ett liv i kulturen som en framtidsmöjlighet, när vi inte längre bryter tankar med varandra i öppna, gemensamma rum. Politikens prioriteringar får mig att tänka på Oscar Wildes dom över cynikern – to know the price of everything, the value of nothing.
Utmaningen är verkligen inte ny. De offentliga medlen till kulturen har urholkats sen 80-talet (se Dramatiska villkor, rapport 2017:1) och det har undergrävt anställningstryggheten, infrastrukturen och den konstnärliga utvecklingen. Eller, vi har fortfarande både infrastruktur, anställningar och utveckling, men det är ett allt glesare lapptäcke där det blåser kallt mellan de grova stygnen.
I regeringen har kulturministern inte lyckats hävda sitt områdes behov av uppräkningar och investeringar, tvärtom fick hon i stället försvara sänkta anslag. Dessutom strök den här regeringen pris- och löneomräkningen som ska räkna upp kulturanslagen för att kompensera för höjda kostnader, ett paradigmskifte så gott som något, och en tydlig signal om att pengarna kommer fortsätta krympa i framtiden. Det största oppositionspartiet, Socialdemokraterna, opponerar sig inte utan presenterade sin kulturbudgetmotion på exakt samma nivå som Tidöpartierna – med undantag för folkbildningen. Av vårens tilläggsbudget gick 1,4 promille (!) till kulturen, vilket väl visar på kulturens status när det kommer till budgetförhandlingar.
Varifrån ska pengarna till framtidens kultur komma, då? De senaste veckorna har jag varit på ett par seminarier med sikte på de privata pengarna för finansiering av den kultur som inte kan bära sig kommersiellt. Det är en (ideo)logisk konsekvens av en politik som vill minska det offentligas åtagande. Och samhället är rikare än någonsin – vi har aldrig haft så många miljardärer – så det är begripligt att blickarna riktas dit i hopp om att hitta nya pengar (men att införa förmögenhetsskatt, det har blivit politiskt tabu). Nå, inget ont i det – om privata pengar är redo för långsiktiga investeringar öppna för innovation, konstnärlig frihet och ökad trygghet, så skulle det stärka kulturens oberoende.
I linje med det har regeringen också presenterat sin strategi för kulturella och kreativa branscher med en vision om Sverige som ett ledande land för kulturnäringarna 2033.
Men utan att också investera är det bara ord. Det blir inte lättare att försörja sig som konstnär bara för att man blir företagare. Strategin kräver offentliga investeringar i den kulturella infrastrukturen och i återväxten av kulturskapare. Det krävs förändrade och utökade trygghetssystem, incitament för kulturhyror, en stärkt upphovsrätt, utbyggnad av kulturskolan, morötter för privata investeringar, och så vidare. Ett svagt kulturdepartement kan inte leverera om inte strategin bärs gemensamt av alla politikområden, och privata pengar till det som idag uppbär offentliga medel kan bara fungera som kompletterande finansiering.
Och framför allt – de privata pengarna kommer inte bara för att det offentliga backar, så om det är en politisk strategi att driva på för en breddad finansiering genom en kulturens arbetslinje så tror jag vi är illa ute. Ett vitalt och öppet kulturliv med yttrandefriheten som grund är en del av vår gemensamma välfärd och en förutsättning för demokratin. Det ansvaret kan inte läggas på entreprenad.
Det är trist att behöva tjata om det, men I väntan på en rik Godot måste den offentliga grundfinansieringen till kulturen räknas upp. Den måste det.
Simon Norrthon, förbundsordförande Scen & Film
Foto: Sören Vilks
Publicerad: 2024-04-26
