Så kom den då. Budgeten. Inte för att förhoppningarna var höga, men jag hade förväntat mig något mer lyhördhet med anledning av det ekonomiska läget för Sveriges kulturliv. Kulturens andel av statsbudgeten nådde ett nytt bottenrekord, och trots larmrapporter från ett kulturliv som går på knäna presenterades en kulturbudget med fortsatta nedskärningar. Av det aviserade reformutrymmet på 60 miljarder tilldelas kulturen knappt 2 promille. Den stora förloraren är det regionala kulturlivet.
Förra årets nedskärning av kulturanslagen motiverades med att i bistra tider måste alla vara med och spara, även kulturen. När kampen mot inflationen nu är vunnen motiveras den fortsatta svältkuren med att kultursektorns välgörare ska komma i form av ökad tillväxt. Som årets stora kulturpolitiska reform lyfter kulturministern fram skattelättnader – med mer pengar i plånboken ska hushållen få kulturhjulen att snurra genom att unna sig fler kulturupplevelser. Det är en nära bisarr upplevelse att höra kulturministern presentera sig som en nyliberal Robin Hood när hon genom att ta pengar från det fria scenkonstlivet, Filminstitutet, scenkonstinstitutioner och studieförbund och ge till skattebetalarna påstår att kulturlivet ska gå fram som starkare och friare. ”Jag gör vad jag kan för att så mycket som möjligt av de offentliga medel som avsätts till kultur, faktiskt går till just kultur, och inte till andra saker”, säger ministern.
Dessa ”andra saker” är studieförbund, fria grupper och filmskapare. De är kulturföreningar, danskonsulenter och mellanled i slimmade förvaltningar som ofta är en förutsättning för den kulturella mångfalden.
På ett sätt är det klassisk borgerlig kulturpolitik – staten ska minska och det privata ska öka – men vi har en kulturminister och en kulturpolitik för att vi trots marknadsvillkor ska kunna erbjuda ett vitalt kulturliv i hela landet och för att konstnärer ska kunna leva på sitt skapande. När kulturministern envisas med att lägga ett näringsraster över kulturlivet där allt kulturskapande ska värderas i marknadstermer av utbud och efterfrågan undrar jag om hon förstår vilket departement hon leder?
Idag har publiken hittat tillbaka till scenkonsten, men för att få ihop ekonomin tvingas institutionerna göra färre produktioner med färre medarbetare. Med kulturministerns politik pressas biljettpriserna därför upp och de skattelättnader som skulle göra att vi kan köpa fler biljetter innebär i stället att färre kan köpa dyrare biljetter. Vad är det för kulturpolitik?
Filmstödet ligger kvar på samma låga nivå som tidigare, men vi ska stärka filmen genom att få mer i plånboken. Det krävs förstås flera insatser för att fler ska gå på bio, men vilka filmer tänker kulturministern att publiken ska se om vi inte har ett fungerande filmstöd som gör att vi kan producera en mångfald av starka filmer?
Regeringen satsar på Skapande skola. Även om hälften av satsningen är en kompensation av det de tog bort förra året, så är det ändå ett viktigt tillskott för att skolan ska kunna erbjuda elever möten med konst och kultur. Men vem ska producera föreställningarna om man samtidigt skär i stödet till de fria grupperna – de som spelar mest för barn och unga? Vem ska spela för barnen?
Jag önskar mig en kulturminister som vill vara det och inget annat, som är stolt över Sveriges rika kulturutbud och som arbetar för att kulturskapare och kulturverksamheter ska kunna producera med rimliga och hållbara villkor. Jag önskar en kulturminister som lyfter fram värdet av ett vitalt kulturliv i hela landet, i synnerhet i tider av kris och konflikt när kraftigt ökade resurser till försvaret och polisen ses som de enda lösningarna på alla samhällsutmaningar. Och jag önskar mig en kulturminister som kan försvara och koppla ihop sitt politikområde med övriga politikområden så att alla invånare får ta del av den kulturella välfärd de har rätt till.
Simon Norrthon, förbundsordförande.
Foto: Sören Vilks
Publicerad: 2024-09-30
