Konstnärlig frihet debatteras allt mer. Samtidigt är det ett begrepp som är under förhandling vad det egentligen innebär och hur vi uppnår den. Den konstnärliga friheten och yttrandefriheten är kärnan i vår öppna demokrati, och kulturpolitiken finns till för att medborgarna ska kunna nyttja denna frihet. Myndigheten för kulturanalys rapport – Så fri är konsten – visade att regleringsbrev och ansökningskriterier de senaste åren haft som ambition att utjämna oskäliga skillnader bland dem som tar del av det offentligas resurser, och att detta på sina håll upplevdes begränsa den konstnärliga friheten.
Sedan i år är därför dessa mål borta till förmån för skrivningar om att istället prioritera konstnärlig frihet. Gott så. Men frågan blir då – frihet för vem? Frihet från vad? Fördelande myndigheter har fortfarande ett ansvar för att kulturlivet ska vara tillgängligt så att du kan nyttja din yttrandefrihet oavsett vem du är, men på vilket sätt bidrar de nya kriterierna till det? Konsten ska vara fri. Men vi ska också ha lika möjlighet att ta del av och verka i den.
Scen- och filmkonsten behöver en bredare representation på alla nivåer, och kompetensen om hur det kan åstadkommas behöver öka bland dem som har makten. Det behövs en ökad mångfald bland dem som bestämmer över resurserna, över vad vi ska filma, vem som ska koreografera, vem som ska spela. För att fler ska få åtnjuta den konstnärliga friheten måste vi fördela makten bättre.
Så, vem ska leda de konstnärliga arbetsplatserna i framtiden? Det räcker inte längre att bara vara konstnär för att komma i fråga för en chefsposition. Idag ställs krav på att du också är en bra chef – med allt vad det innebär – och ledare. Idag har arbetsplatserna stora krav på transparenta ledarskap som kan ta ansvar för arbetsmiljö, ekonomi och organisation, samtidigt som de kan utveckla och driva kärnverksamheten framåt. Och ledarskapet behöver professionaliseras, vi har sett alltför många chefer med enbart konstnärliga meriter utan vare sig förmåga eller intresse att skapa hållbara och trygga arbetsplatser.
Men pendeln kan slå för långt åt andra hållet också, att våra arbetsplatser – i synnerhet de med offentlig finansiering – i sin jakt på ett professionellt ledarskap söker sina chefer från andra kompetensområden. Det tror jag vore olyckligt. Jag hoppas att även framtidens ledare kommer in med en egen erfarenhet av och idé om konstnärligt skapande, och jag tror att den kompetensen ofta är en tillgång i chefskapet. Inom scen och film är vi ofta vana att lösa problem i grupp och vi vet vikten av att ha hela teamet med för ett gott resultat. Det som behövs är att en bred bas av konstnärer identifierar sig som ledare och skaffar sig nödvändig kompetens.
2005 var den övervägande andelen chefer män, och de kvinnliga cheferna undantag. Då skapade förbundet tillsammans med Svensk scenkonst en ledarskapsutbildning för kvinnor med syfte att få fler kvinnor att ta det yttersta ansvaret i en organisation. Efter utbildningssatsningen blev nio av de tio som genomgick programmet chefer, och idag är majoriteten av scenkonstcheferna kvinnor.
Nu har Scen & Film tillsammans med Svensk scenkonst givit TRS i uppdrag att genomföra en ledarskapsutbildning för högre chefer med fokus på kompetenser som inkludering och mångfald för att säkerställa att framtidens arbetsplatser skapar fler möjligheter för fler och att de blir än bättre på att spegla det samhälle som ska gestaltas.
Hur vi försvarar den konstnärliga friheten och yttrandefriheten är avgörande för hur vi utvecklar och stärker demokratin. I Sverige, i Europa och i världen. Jag hoppas det även kan synas i den kommande valrörelsen.
Simon Norrthon
Ordförande
Publicerad: 2022-05-17
