Text: Linus Fremin Foto: Maja Brand
Det var året då allt förändrades. Sjuttonårige Goran Kapetanović gick i skolan, drömde om framtiden och var nykär. Livet handlade om musik, vänner och dans, om att dricka billig öl och känna att allt var möjligt.
Hemstaden Sarajevo pulserade av liv – av kyrkklockor och böneutrop, av politiska samtal och nyimporterade hamburgare, av skratt som blandades med cigarettrök i trånga vardagsrum.
Men mitt i sorlet började något förändras. Porträtten av president Tito plockades ner från väggarna, och plötsligt hördes människor tala om namn, etnicitet, tillhörighet.
Sedan kom kriget. Smällarna som först lät långt borta kom närmare. Gatorna tömdes, rädslan fyllde luften. Goran sprang genom staden som sakta höll på att falla sönder, såg ljuset från granaterna – och förstod att barndomen var över.
– Jag blev ofrivilligt vuxen över en natt. När världen förändras runt omkring dig måste du hitta något som hjälper dig att stå kvar, säger han när vi ses i lägenheten på Lidingö, dit han nyligen flyttat efter 25 år i Malmö.
Kriget tog ifrån honom tryggheten, men gav honom också ett sätt att se på världen. En blick för det mänskliga, för sprickorna, för det som inte går att förklara.
Den blicken har följt honom – från de första kortfilmerna till Guldbaggevinnande långfilmen Min faster i Sarajevo och tv-serier som Kalifat och Knutby, där han skildrar både vardagens skörhet och världens kaos.
För när Goran pratar om film känns det som att han egentligen pratar om livet. Om sår, minnen och försök att förstå varför människor gör som de gör. Men också som ett sätt att berätta om dem som sällan får plats, att ge en röst åt det som annars riskerar att tystna.
– Film är som terapi för mig. Jag försöker närma mig människors beteende, deras val, deras moral. För allt är alltid mer komplicerat än det ser ut.
•••
Goran flydde till Sverige 1992 tillsammans med sin mamma och bror. I Dals-Ed, en liten ort nära norska gränsen, började något nytt. Ett stilla liv bland skogar, regn och tystnad.
Han gick till biblioteket varje dag, satt i timmar bland böckerna, läste allt från Dostojevskij till serietidningar. Där började han långsamt förstå världen igen, bit för bit.
På kvällarna såg han filmer på tv – ofta europeiska, lågmälda berättelser där tystnaden sa lika mycket som replikerna. Någonstans där väcktes tanken att själv börja berätta.
– Jag behövde ett språk, och med tiden blev film det språket. Film hjälper mig att reflektera. Att förstå världen. Det är som att jag behöver gestalta något för att kunna förstå det bättre.
När han började göra sina första kortfilmer fick han stöd från Film i Skåne. För första gången kände han att någon såg honom, att någon trodde på hans blick. Det gav honom modet att fortsätta. Några år senare, på Dramatiska Institutet, fann han sitt sammanhang.
– Där mötte jag människor som utmanade mig, som tvingade mig att tänka nytt. Jag började förstå vad jag ville förmedla. Att jag gillar det som skaver. När något inte går ihop, när man inte kan bestämma sig för vad som är rätt eller fel.
Men vägen in i den etablerade svenska filmvärlden var långt ifrån självklar.
– När jag kom till filmskolan fanns det tio regissörer som gjorde film i Sverige. Det kändes nästan abstrakt att jag själv någonsin skulle få göra en långfilm, minns Goran.
Han beskriver en tid runt millennieskiftet då branschen var elitistisk och trång, där dörrar sällan öppnades. Men något förändrades med åren.
– Framför allt när streamingtjänsterna kom började andra komma in i spelet. Det öppnade upp för regissörer, manusförfattare, skådespelare. Plötsligt fick nya röster och nya ansikten en chans.
Han ser den utvecklingen som avgörande, både för sin egen karriär och för filmens framtid.
– Det var en lång väntan på att få göra min första film. Finansieringen kan ta tid. Men då blev Filminstitutets satsning Moving Sweden en lösning för mig. Sen kom streamingtjänsterna som gav möjligheter att berätta mer, och på fler sätt. Jag hoppas det kan hålla i sig.
•••
Efter åren av väntan fick Goran äntligen berätta på sitt eget sätt. I långfilmsdebuten Min faster i Sarajevo (2016) lät han en far återvända till sitt hemland efter lång tid i Sverige – en stillsam berättelse om minne, skuld och rotlöshet.
När han själv återvände till Sarajevo för första gången i vuxen ålder var det som att kliva in i ett gammalt fotografi. Allt såg likadant ut – bergen, gatorna – men ingenting kändes likadant. Han beskriver hur varje plats bar på något bekant och samtidigt främmande. Den känslan blev filmens kärna.
– Det finns en skam i att både ha överlevt och lyckats. Många tänker att om man inte pratar om det, så försvinner det. Men det gör det inte. Det sipprar ut förr eller senare – som i en tryckkokare.
För Goran var Min faster i Sarajevo djupt personlig. Han gjorde den för sina döttrar – för att visa varifrån han kommer och varför vissa minnen aldrig släpper taget.
– Filmen ställer frågan om hur mycket man ska berätta om sig själv för sina barn. Ska man låta dem leva i sin värld, eller utsätta dem för det man själv varit med om? Det var viktigt för mig att mina döttrar skulle förstå att det jag bär på inte handlar om sorg, utan om historia. Om att något i mig hör hemma på flera platser samtidigt.
Efter att ha sett filmen kramade döttrarna om honom och sa att de nu förstod mer – inte bara om honom, utan också om sig själva.
– Det är märkligt att det ibland kan vara lättare att prata med en främling än med någon man älskar. Det finns saker man inte kan prata om runt köksbordet, men genom film kan man närma sig dem.
•••
Min faster i Sarajevo gav Goran en Guldbagge för bästa regi och öppnade dörrarna till fler projekt. Ett av dem var serien Kalifat, där han fortsatte att utforska människors val och moral.
I den spelar Gizem Erdogan, Amed Bozan och Aliette Opheim huvudrollerna, och berättelsen följer ett antal kvinnor vars liv flätas samman mellan ett krigsdrabbat Raqqa och Sverige. Serien skildrar hur terrorismens ideologi slingrar sig in i det vardagliga, men också hur människor försöker hålla fast vid kärlek, tro och överlevnad.
Kalifat hyllades av kritikerna, och fick spridning internationellt genom Netflix, där den nådde en publik långt utanför Sverige. För Goran handlade inte serien om terrorism i sig, utan om vad som får någon att ta ett steg över gränsen.
– Jag ville försöka förstå, inte döma. Det handlar om människor som söker mening, trygghet, identitet, precis som vi alla gör, men under helt andra omständigheter. Jag är glad för de samtal som serien startade och att den berörde så många.
Du har fortsatt göra mänskliga porträtt av omstridda personer i serier som Knutby och Stenbeck. Hur påverkar det dig att leva så nära berättelserna du skildrar?
– Att vara regissör är ett ganska ensamt yrke. Under tiden jag jobbar på ett projekt tänker jag väldigt mycket. Varför är just den här historien viktig att berätta? Och varför berättar jag den på det här sättet, i just den här scenen? Det kräver mycket.
På vilket sätt?
– Att göra en serie är som att lägga tiotusen pusselbitar utan att ha en färdig bild att gå efter. Varje dag är en kamp mot tiden, det är ett arbete som kräver koncentration, improvisation och ett team som orkar hela vägen. Det är ett maraton, helt enkelt. Man måste hushålla med krafterna, välja sina strider, och hoppas att alla kockar i köket lagar samma rätt.
Goran Kapetanović ser film- och serieskapande som ett förhållande. Ett förhållande som börjar i förälskelse och slutar i saknad.
– Det är som att gifta sig vid första ögonkastet. Du blir förälskad i projektet, i teamet, i skådespelarna. Du lever i det intensivt och sen gör det ont när det tar slut.
När inspelningen är över kommer tystnaden. Teamet splittras, kamerorna packas ner och ljuset släcks. Han beskriver det som en sorg, men också en nödvändig del av cykeln.
– Du måste släppa taget för att kunna börja om. Men det är svårt, för man har levt så nära. Människorna man jobbat med blir som en familj. Sen en dag är allt borta.
Efter varje avslut söker han sig efter ett tag vidare mot nya berättelser. De senaste åren har fokus legat främst på att regissera tv-serier, men nu längtar han tillbaka till långfilmen. Han skriver igen, långsamt.
– Jag har råd att vänta. Mentalt, framför allt. Jag vill att nästa film ska kännas som något jag bara måste berätta. Och jag börjar finna det, tror jag.
Namn: Goran Kapetanović.
Yrke: Regissör och manusförfattare.
Född: 1974 i Sarajevo, fd Jugoslavien.
Bakgrund: Kom till Sverige som tonåring under kriget i Bosnien. Började göra kortfilmer, som En familj och Kiruna-Kigali, med stöd från Film i Skåne. Har gått regilinjen på Dramatiska Institutet i Stockholm. Fick sitt stora genombrott med Min faster i Sarajevo (2016) som gav honom en Guldbagge för bästa regi. Har även regisserat hyllade tv-serier som Kalifat (2020), Knutby (2021) och Stenbeck (2025).
Aktuell: Skriver manus till en ny långfilm.
3 viktiga filmer
• Hemligheter och lögner (1996) av Mike Leigh
”En stark och gripande film som med sällsynt skärpa skildrar familjens band, sökandet efter identitet och de osynliga gränserna mellan samhällsklasser. En verklig mästarklass i skådespeleri. Mike Leigh fångar vardagen med sådan värme och lust att filmen känns både djupt mänsklig och oförglömlig. Ett måste på filmregiskolor!”
• Andrei Rubljov (1966) av Andrej Tarkovskij
”Andrej Rubljov inte bara ett mästerverk av sin tid, det är en spegel för vår egen. En påminnelse om att det även i kaosets och våldets tidevarv finns något i människan som vägrar ge upp: förmågan att skapa, att tro, att fortsätta. Långa tagningar, naturligt ljus, en poetisk bildkomposition som får varje scen att kännas som en levande målning.”
• Att leva (1994) av Zhang Yimou
”Filmen känns som meditation över meningen med livet. Den visar hur vanliga människor, trots tragedier och historiska omvälvningar, fortsätter att leva och finna värde i små vardagliga ögonblick. Otrolig visuell upplevelse om Kinas turbulenta historia, regisserat med värme, lekfullhet och storslagna scener. Mästerverk!”
Vill du läsa hela tidningen kan du läsa den på Mina sidor.
Publicerad: 2025-12-09
