Text: Julia Skott
Nigerias filmindustri är sedan 15 år tillbaka näst störst i världen, efter just Bollywood. De släpper flera tusen filmer per år och många av dem ses av miljontals både i och utanför afrikanska länder. Omsättningen kan räknas i miljarder dollar och förväntas bara växa.
– Jag tror att en av de största faktorerna i Nollywoods framgång är igenkänningen. Folk kan identifiera sig med personerna och berättelserna, säger Ikechukwu Obiaya som är dekanus i Nollywoodstudier vid media- och kommunikationsfakulteten på Pan-Atlantic University i Lagos.
– Det har handlat mycket om vardagen och saker som pågår i samhället. I början kunde det också gå otroligt fort – något som var en nyhetshändelse ena veckan kunde vara en film veckan efter!
Han menar att många filmer som görs i väst om Nigeria, och Afrika i stort, fokuserar mycket på fattigdom och lidande. De inhemska filmerna blundar inte för det, men visar också andra sidor och delar av samhället – och framför allt visar de människorna. Det mänskliga, det verkliga, är det som fångar publiken.
Mam Foon, chef för filmfestivalen CinemAfrica i Stockholm, håller med.
– Nigerianska filmer har en berättarglädje som vi i Sverige kan lära oss av. Många filmer som utspelar sig i Afrika och visas i Norden speglar inte alltid vardagen och glädjen, det som i USA ibland refereras till som ”Black Joy”. Men just detta finns i Nollywood – historier där vardagen och en humanisering av svarta kroppar får ta plats. Det fyller en viktig funktion, säger Mam Foon.
När man talar om Nigerias filmhistoria kallas ofta perioden mellan sent femtiotal och sent åttiotal för ”The Golden Age”, den gyllene eran. Men den titeln skulle med rätta även kunna ges till nittiotalet och framåt.
En skräckis från 1983 som hette Evil Encounter släpptes på tv i stället för bio, och dagen efter fanns det bandade piratkopior överallt. Smarta filmarbetare i Nigeria insåg att det gick att utnyttja en sådan distribution och göra det med flit, och satsade på videofilm – alltså film som producerats för och släppts direkt till video, först på VHS och senare på DVD.
Chris Obu Rapis film Living in Bondage från 1992 brukar lyftas fram som en början för nittiotalets riktiga videofilmsboom i Nollywood. Sedan dess har det varit mer eller mindre kutym att en majoritet av landets filmer sprids på det sättet. Det har inneburit att filmer har kunnat spridas brett även utan biografer. Och att även pandemiåren, när biograferna stängde, inte blev någon katastrof för distributionen av filmerna.
Samtidigt innebär en otydlig distribution och rättighetslagstiftning – det vill säga en ganska utbredd piratverksamhet för både försäljning och visningar – att det kan vara svårt för upphovsmakaren att få ordentliga intäkter för filmen.
En majoritet av Nollywoods filmer görs på engelska. Det betyder att de enkelt kan bli stora både i andra afrikanska länder och i andra delar av världen. Det görs också filmer på många av de inhemska språken, och Ikechukwu Obiaya påpekar att även dessa filmer ofta blir framgångsrika utanför sina språkgrupper och utanför landet.
– Även om det fortfarande finns en del att önska har undertextningen blivit betydligt bättre, vilket såklart bidrar till att filmerna sprids, säger han.
Förra året kom thrillern The Black Book av Editi Effiong på Netflix. Den toppade tittningslistor i många länder och blev en enorm succé. Budgeten på en miljon dollar var ett Nollywoodrekord – de flesta filmer görs för någon eller några miljoner kronor – men ändå blygsam med internationella mått mätt. (Som jämförelse kostade till exempel Barbie eller Killers of the Flower Moon mellan 150 och 200 miljoner dollar att göra.)
Netflix har länge visat nigerianska filmer men 2020 började de också lägga pengar på egna produktioner i landet. The Black Book hade premiär på streamingtjänsten men finansierades privat, bland annat av företag från Nigerias växande tech-bransch. Samtidigt har det sjösatts flera initiativ från lokala myndigheter under 2000-talet för att främja filmskapandet.
– Överlag är det bara positivt att det kommer in mer pengar. Ibland kan det vara problematiskt när finansiärer eller plattformar har specifika önskemål om innehåll eller teman, eller kanske när filmskaparna själva vill försöka anpassa sig till en större spridning, säger Ikechukwu Obiaya.
– Med mer pengar kan man berätta samma historia fast ännu bättre, med mycket mer detaljer. Många av de här filmerna har gjorts ”on a shoestring”, på en spik, men efter framgångarna blir det nu fler och fler som vill investera.
Parallellt med de ekonomiska och tekniska framstegen lyfter han också fram en aktuell diskussion om huruvida Nigerias filmskapare bör gå tillbaka till det mer klassiska berättandet – om riktiga människor i en nigeriansk verklighet snarare än det glansiga och Hollywood-inspirerade.
– Det är en intressant paradox. Nigerianska filmer har blivit stora på grund av sin unika stil och sitt berättande. För att växa försöker man nu förändra det och efterlikna saker som redan finns. Men det är ju det äkta som folk älskar, igenkänningen och vardagsskildringarna, säger han.
Ikechukwu Obiaya menar att Hollywood i själva verket borde kunna ta lite inspiration från Nollywood, och bli bättre på att utforska just äkta berättelser och människor snarare än att hålla sig till fasta formler.
Pionjärfilmen Living in Bondage har också fått en uppföljare 2019, Living in Bondage: Breaking Free, med många av namnen från den första produktionen.
– Jag skulle faktiskt rekommendera att se båda filmerna, om man vill få en känsla för hur nigeriansk film har utvecklats. Uppföljaren visar hur mycket allt har förfinats och växt, men det handlar i grunden fortfarande om samma slags berättelser, säger Ikechukwu Obiaya.
Till sist vill han också påminna om att Nigerias filmbransch är ung jämfört med många andra. Det gör att det finns mycket kvar att utforska.
– Vi har ju nästan bara skrapat på ytan, det finns så många berättelser i Nigeria kvar att ta sig an. Här finns otroligt mycket kultur och historia att gräva i!
Nollywood i siffror
• Filmbranschen sysselsätter över 200 000 personer.
• Det släpps ungefär 2 000-2 500 filmer om året.
• Nollywood som industri har värderats till runt sex miljarder dollar.
• 2023 slog filmen A Tribe Called Judah biorekord, trots att den hade premiär den 16 december sålde filmen biljetter för drygt en miljon dollar.
• Efter en vecka på Netflix hade The Black Book visats 11,2 miljoner gånger. Nytt rekord för en film från Afrika.
Obiayas filmtips
• Nneka the Pretty Serpent – originalet från 1994 och remaken från 2020.
• The Figurine (2009) av Kunle Afolayan.
• The Wedding Party (2016) av Kemi Adetiba.
• The Milkmaid (2020) av Desmond Ovbiagele.
• Brotherhood (2022) och Gangs of Lagos (2023) av Jadesola Osiberu.
• The Black Book (2023) av Editi Effiong.
Mer Nollywood
• På Netflix finns utöver ett stort utbud nigerianska filmer, men också dokumentären Nollywood från 2020.
• Boken Nollywood: The Creation of Nigerian Film Genres av Jonathan Haynes går igenom både historia och genrer.
• Filmfestivalen CinemAfrica i Stockholm visar afrikansk kvalitetsfilm, bland annat från Nigeria, och firade 25-årsjubileum 2023.
Om Nigeria
Nigeria är Afrikas folkrikaste land, med ungefär 226 miljoner invånare. Landet har ungefär dubbelt så stor yta som Sverige. Huvudstaden Lagos är både inspelningsplats och händelseplats för en stor andel av Nollywoodfilmer. Utöver engelska som är officiellt språk talas det över 250 lokala och regionala språk. Bland de största är hausa, igbo och yoruba.
Vill du läsa hela tidningen kan du läsa den på Mina sidor.
Publicerad: 2024-03-08
