Med sin svarta hatt på huvudet slår Peter Mild sig ner i soffan på Café Rival i Stockholm. Han påpekar att #metoo har satt ett efterlängtat fokus på en utbredd tystnadskultur och väckt frågor, inte minst inom tv-branschen.
– I bästa fall får fler upp ögonen för hur denna värld i grunden är uppbyggd. Kvinnor som män tystas. Här finns ingen given trygghet att falla tillbaka på, säger Peter Mild.
Åtskilliga i tv-branschen jobbar som egenföretagare. Jobben är ofta både roliga och omväxlande, men under senare år har vill-koren blivit allt tuffare. Peter jobbar fortfarande efter 30 år som tv-fotograf, men många av hans kollegor pratar om eller har valt att lämna branschen helt. Personligen har han blivit så gammal att han inte har så mycket att förlora på att engagera sig fackligt, säger han.
– Vi pressas arbetsmiljömässigt från alla håll. Idag är en arbets-dag ofta allt från tio till 16 timmar lång. Av tradition finns en utbredd okunskap kring fackföreningarnas roll i tv-branschen. Folk får upp ögonen för orättvisorna först när de bildar familj och skaffar barn. Om yngre engagerade sig fackligt skulle mycket kunna förändras, tror Peter, som vill att information om facket sprids till utbildningarna.
– Enligt våra motparter är vi likvärdiga förhandlare, men det är vi förstås inte. De sitter på stora bolag, behandlar oss som ar-betstagare och agerar arbetsgivare. Det ser vi i våra kontrakt. Där finns en rad punkter som är till deras fördel, som behandlar deras frågor. Men avtalen saknar innehåll som stödjer oss.
Tv-bolagen lockar unga att jobba med reality-tv och under-hållning med argument som att de får chans att jobba utomlands, samtidigt håller bolagen nere arvoden och löner. Branschen lider av att människor ständigt byts ut, särskilt i funktioner som in-slagsproducenter och projektledare.
– Unga jobbar i kanske fem till tio år och slutar sedan för att göra något ”riktigt”. Det innebär att samma misstag görs om och om igen. Fotograferna är kanske desamma och jobbar med nya personer som inte kan sitt jobb och inte planerat arbetet tillräckligt mycket.
Konsekvenser blir att de går in och räddar situationer, reder ut saker och ting. Resultatet blir jättelånga dagar, utan ob-ersättningar.
Som ung är det svårt att säga nej både till osunda arbetsrutiner och usla löner. Situationen blir inte enklare av att praktikanter från yrkeshögskolor plockas in utan adekvat handledning från produktionsbolagen där de ersätter betald personal.
Detta är särskilt vanligt i sportproduktioner. Åtskilliga går med på att arbeta gratis endast med muntliga löften om att få jobba igen under nästa säsong, menar Peter Mild.
– Tv-kanalerna avsätter inte tillräckligt med pengar till produktionerna, vilket tvingar ner lönerna till frilansare. Dagsarvodena har minskat till 90-tals-nivåer, berättar Peter.
Oron sprider sig i branschen. Åtta timmars arbetsdag finns inte längre på kartan och övertiden ersätts numera med samma belopp som den vanliga timpengen.
– Det allra viktigaste att komma åt nu är arbetstidsregleringen. Många har anpassat sig till arbetsvillkor som kanske gick an när de var unga. Oregelbundna arbetstider, mattider och sovtider, ingen semester. Allt detta tar på krafterna, folk går in i väggen och drabbas av allvarlig stress. Arbetet som tv-fotograf är dessutom tungt och slitsamt.
Fotografer filmar på konstiga ställen, bär tung utrustning i trappor och i ishallar för att filma hockey, reality-fotografer springer med kameran på axeln hela dagarna och får förslitningsskador. Produktionsbolag är idag ovilliga att förhandla kring nöjes- och underhållnings-tv, samtidigt följer samma bolag kollektiv-avtal när de arbetar med drama.
– Många jobbar ju med både och, ändå skiljer sig villkoren åt. Om alla, även yngre på assistentposterna samlade sig kan vi göra skillnad, och reglera frågor om arbetsmiljö och arbetstider. Teaterförbundet kan bli den plattformen, tror jag.
Text och bild: Magdalena Boman
Publicerad i Scen & Film 6/2017
Publicerad: 2018-01-20
