Vad gör regeringen åt den kulturdöd som sprider sig i landet? De senaste åren har varit enormt påfrestande för en sektor som länge kämpat med underfinansierade strukturer och otrygga villkor. Under pandemin blev det tydligt även för politiker och allmänhet hur kulturskapare står utanför trygghetssystemen och hur viktig den offentliga stödstrukturen är för att det ska finnas tillgång till konst och kultur i hela landet. Det blev också uppenbart hur det privata och det offentligt finansierade utbudet hängde ihop. Politiken lärde sig, kom med utfästelser och initierade utredningar om stärkta stödordningar för frilansare, och kulturlivet höll andan.
Sen dess har mycket (lite) hänt.
Pandemistöden försvann innan krisen var över och den inflation som följde skulle bekämpas med alla medel. Regeringen agerade riksbank och strök nödvändiga uppräkningar och slopade pris- och löneomräkningen av kulturstöden. Enligt Myndigheten för kulturanalys är kulturens andel av statens samlade utgifter nu nere på samma nivå som 2004.
Folkbildningen genomgår stora nedskärningar vilket slår sönder viktiga delar av den kulturella infrastrukturen och återväxten. Skolorna har drastiskt minskat på elevernas möte med dans och teater och överallt drar man in på de danskonsulenter, kultursamordnare och teaterombud som är så viktiga för att koordinera den fria scenkonsten. Det fria kulturlivet svälts ut och barn och unga får inte längre tillgång till de kulturupplevelser de har rätt till.
Regeringen har lanserat en ”strategi för kulturella och kreativa branscher”, men utan att ge den resurser att lyfta från marken. Den är ett talande exempel på den här regeringens passiva hållning till samhällsinvesteringar. Någon annan ska göra det.
Trots ett reformutrymme på 60 miljarder presenteras skattesänkningar som den ”viktigaste reformen för Sveriges kulturliv”. Medborgare ska kunna ”unna sig” kulturupplevelser som krydda på moset. Inte ett ord om kulturens betydelse för att vi ska utvecklas, bryta tankemönster, förstå och möta världen.
Under tiden slocknar Sverige, och kulturministern verkar inte tycka att det är hennes bord. Scener som Konträr, Skillinge teater, Brunnsgatan 4 och InSite, kämpar för sin överlevnad. Teater Tropos, Danstationen, Romateatern, Hamburger börs tvingas stänga. Aktörer som turnerar men inte har en egen fast scen försvinner i tystnad. Listan fortsätter. Hamburger börs må vara en privat aktör, men varför tror man att passiv politik skapar förutsättningar för en levande stad? Det fria scenkonstlivet är per definition inte institutioner och kan förstås inte ta sina stöd för givna, men när så många scener över hela landet slocknar samtidigt måste regeringen lägga pusslet. Publiken är tillbaka, men det saknas resurser till innovation och skapande av nya verk. Då släcks det ner. På film och TV-sidan riskerar den låga produktionstakten att slå undan benen på en hel industri där snart bara de allra största kan verka. Med ett filmstöd som är en skam för svensk filmkultur kan ingen tro att marknaden ska kunna lösa problemet. Alla mindre länder med en internationellt framgångsrik och varierad filmkultur har också en stark offentlig finansiering.
Staten ska inte betala allt, brukar kulturministern säga, men det gör den inte heller. De som betalar mest är konsumenterna, sen kommer kommunerna, sen staten och sen regionerna. Staten har däremot enligt 2 § i Regeringsformen ett ansvar för den enskildes kulturella välfärd, i hela landet, och det ansvaret duckar regeringen. Hoppet verkar nu stå till att privata pengar ska snubbla ner i de hål som nu uppstår, men hur ska de hitta dit? Hittills står privat finansiering för ca 2 % och om det ska öka krävs ett långsiktigt arbete med utbildning, skattepolitik och nätverksbyggande. Och detta kräver resurser. Det som händer nu är att det inte händer.
Kanske drömmer regeringen om fornstora dar när mecenater och kapitalstarka individer hade huvudansvaret för att finansiera kulturinstitutioner och konstnärskap? Men vill vi verkligen tillbaka till det? Oavsett vad så kommer det ta tid att förändra företagskulturer och givarmönster. De senaste hundra åren har staten gradvis tagit över ansvaret och hållit tillbaka – ibland motarbetat – privata pengar till den gemensamägda kulturen, eftersom kulturen har setts som en del av demokratibygget och välfärden. Inget hindrar förstås privata initiativ på marknadens villkor, men det kulturutbud som inte har förutsättningar att överleva på en marknad – är inte det utbudet värt att försvara?
Hur man än räknar så sviker den här regeringen landets kulturskapare, men ännu mer medborgarna och deras rätt att ta del av och delta i kultur där de bor. När kulturens utveckling hänvisas till marknadens logik blir den naturliga följden att utbudet blir mindre varierat och mötesplatser försvinner. Varför ser inte den här regeringen det som ett problem?
Regeringen kan inte fortsätta se passivitet som aktivitet. Kultur är det man bombar när det blir krig eftersom det är det som håller oss samman. Om man inte tycker att medborgarnas tillgång till professionell kultur, till kreativitet och skapande är tillräckliga argument så finns det forskning som visar att kulturverksamheter höjer värdet på kringliggande fastigheter och att det är en avgörande faktor för att andra näringar ska etablera sig. Tillsammans med idrott är kultur den enskilt viktigaste faktorn för social och etnisk integration. Kulturstöd är en god investering i framtiden. Räcker inte det?
När kulturbudgeten debatteras i december har regeringen en möjlighet att justera finansieringen till Sveriges kulturliv. Ta den.
Simon Norrthon, förbundsordförande.
Foto: Sören Vilks
