Foto: Sören Vilks
En regionteater. Smaka på det. En hel regions teater. En teater som turnerar, har ett eget hus, spelar för skolor och genomför uppsökande verksamhet. En teater med uppdrag att skildra vad det innebär att leva och bo i regionen. En teater som underhåller, kommenterar och deltar i en civilisatorisk process. Det är inte en slump att teatern har samma ägare som sjukvården och kollektivtrafiken i Örebro. De är alla nödvändiga delar av ett fungerande samhälle. Regionen i Örebro framhåller sitt rika kulturutbud som en anledning för skattebetalare och företag att etablera sig i regionen.
Teatern varslar nu hälften av den tillsvidareanställda konstnärliga personalen. Kvar blir då fyra personer, plus frilansare – men uppdraget förblir detsamma. Konsekvensen blir att skådespelarna får bidra med en ytterligare ökad otrygghet för att ledningen ska kunna planera mer kortsiktigt. Det finns förstås inga garantier för att detta får ner teaterns kostnader.
Det offentliga ägandet medför ett tydligt ansvar – både som arbetsgivare och gentemot medborgarna. Nu skyller de ansvariga på varandra i kampen om offerkoftan samtidigt som de låter skådespelarna gå ut bakvägen.
Den nedmontering vi ser har pågått ett tag, liksom att arbetsmarknaden blir alltmer otrygg. Kulturdepartementet har just avslutat remissrundan för sin utredning Konstnär – oavsett villkor? (SOU2018:23) där man tydligt visar på hur de urholkade anslagen till landets institutioner bidragit till en usel löneutveckling och försvagade anställningsvillkor för landets kulturarbetare. Arbetsmiljöverkets senaste undersökning om arbetsmiljö visar också att de med tidsbegränsad anställning har en klart sämre arbetsmiljö än de som har en fast anställning.
Det finns politiska beslut på att vi ska ha ett levande kulturliv i hela landet – inte bara i storstäderna. Att kunna erbjuda tillgång till ett rikt kulturutbud är en demokratifråga och det förtjänar en trygg finansiering. Som det är nu finansieras kulturpolitiken till stor del av konstnärernas låga löner och otrygga anställningsförhållanden. Det blir också allt svårare för den enskilde att utöva eller ta del av konst och kultur. I synnerhet ökar det klyftan mellan den som har och den som inte har.
Det vi ser hända i Örebro är en nedmontering av kulturen, sen kan politikerna kalla det vad de vill. Det drabbar konstnärerna som förlorar sina arbeten, men det drabbar i synnerhet publiken i regionen.
Simon Norrthon
Ordförande i Teaterförbundet för scen och film
Inlägget är tidigare publicerat i Nerikes Allehanda.
Publicerad: 2018-10-23
