Text: Linus Fremin Foto: Oskar Omne
Det är som en utgrävningsplats. Ett sorts landskap där kroppar ligger tätt packade under ytan. Svepta, staplade, anonymiserade. De är döda, men inte borta. I föreställningen Hamlet – The Death of Theatre spelas dramat bokstavligen ovanpå de döda.
– Det var viktigt att det inte gick att värja sig från bilden. Att publiken skulle förstå att den här världen är byggd ovanpå tidigare civilisationer, tidigare liv, säger Maja Kall.
Hon är scenograf och kostymdesigner bakom den hyllade uppsättningen på Dramaten, som av kritikerna kallats ”brutalt omskakande” och ”ett mästarprov om allt det onda i världen”.
Hela Majas yrkesliv har kretsat kring just den här typen av rum. Scenrum som inte nöjer sig med att rama in en berättelse, utan aktivt deltar i den. Rum som påverkar tempo, förskjuter makt, förändrar relationer. Som styr hur kroppar rör sig, hur röster tar plats, hur publiken uppfattar det som sker – ofta utan att riktigt kunna formulera varför.
– Det händer väldigt mycket i ett rum som man inte alltid är medveten om, men som påverkar hela ens upplevelse av en berättelse, säger hon.
Nu är hon tillbaka i Dramatens lokaler. Föreställningen ska till hösten flytta från Elverket till Dramatens stora scen – och då förändras det mesta. Salongen är brantare. Blicken riktas uppåt. Rummet omsluts av guld, av tradition, av lager på lager av teaterhistoria. Det som tidigare låg rakt framför publiken riskerar att försvinna.
Scenografin måste tänkas om. Vad ser publiken nu? Vad uppfattas, och vad går förlorat?
– Det är en helt annan sak om de döda kropparna hamnar i väggarna eller ovanför oss. Det förändrar hela berättelsen. Så var ska de vara nu?
•••
Maja var åtta år när hon för första gången fick kliva rakt in i den värld hon senare skulle välja. Hennes 15 år äldre syster, Sara Cronberg, studerade scenkonst på Den Danske Scenekunstskole i Köpenhamn, och behövde ett barn i en föreställning.
– Det var en omskrivning av Den ståndaktiga tennsoldaten, men inte den version man läser som barn. I vår uppsättning var jag ett barn på en bordell, en figur som skulle bära något oskyldigt mitt i ett smutsigt förfall. Det var lite speciellt, säger Maja och skrattar.
På skolan satt hon tyst längst bak i rummet och iakttog, medan de vuxna repeterade. Det röktes inomhus, dracks öl, pratades om konst med en allvarstyngd självklarhet – som om det inte var ett fritidsintresse, utan en nödvändighet.
– Det var som en helt alternativ värld till vuxenvärlden. Som att man kunde välja vilken värld man ville leva i.
Men det var inte scenen som drog i henne. Det var rummen runt omkring. Platserna där föreställningen ännu inte fanns, men höll på att bli till. Där scenograferna byggde modeller i miniatyr, flyttade små figurer, testade proportioner och material.
– De gick runt med små gubbar i modellerna, skala 1:25. Och bredvid stod kostymer. Jag minns att jag tänkte: okej, man kan jobba med att göra sånt här.
Hemma fortsatte hon utforska. Hon byggde rum i rum, flyttade perspektiv. Låg på golvet och föreställde sig världen från andra vinklar, andra höjder.
– Jag lekte inte med dockor. Jag kunde sitta hur länge som helst och bara föreställa mig en annan skala.
Någonstans där fattade hon ett beslut. Hon skulle plugga på Den Danske Scenekunstskole. Hon visste att betyg inte var det viktigaste för att ta sig in. Grundskolan blev därför en transportsträcka mellan nuet och det liv hon redan hade siktat in sig på.
– Jag flaxade runt en hel del. Bytte skola många gånger. Jag orkade inte ägna tid åt det som inte intresserade mig.
Efter gymnasiet följde år av förberedelser. Folkhögskolor med konstinriktning. Ett år inom vården som ledsagare. Hon följde människor till bio, på promenader, på caféer. Samtidigt sökte hon, och sökte igen. För det var bara två studenter som kom in varje år.
– Någon sa till mig att snittet för att komma in på en teater- eller konsthögskola är att man söker fem gånger. Så första gången sökte jag bara för att få in en ansökan. En avklarad av fem, säger hon och skrattar.
Andra gången ville hon visa hur bra hon var. Hur mycket hon kunde. Då fick hon höra att det inte fanns utrymme för någon som bara ville visa upp sig själv. Tredje gången sökte hon för att faktiskt komma in.
– Och då gjorde jag det.
•••
När Maja till slut blev antagen på den fyraåriga scenografutbildningen i Köpenhamn var det inte som att kliva in i drömmen hon burit på sedan barnsben. Det var en utbildning som byggde på friktion – som om skolan var konstruerad för att skala bort allt som var yta och få fram något mer motståndskraftigt.
– Det var inte så att någon kom med goda tips och råd. Det handlade om att rucka ens ståndpunkter, ens övertygelse, ens motivation.
Hon förstod tidigt att det inte räckte att ha smak eller idéer. Man behövde kunna försvara dem. Men också vara beredd att släppa dem.
– Jag minns en övning tidigt i utbildningen. Jag stod uppe på en vind och tecknade stilleben, timme efter timme. En av lärarna blev provocerad av varenda linje jag drog. Till slut började hon skrika: ”Du våldtar dina bilder!” Så sprang hon fram och rev sönder allt jag påbörjat.
Maja förstod först inte vad läraren menade. Och ju mer hon försökte begripa det, desto mer tappade hon bort sig själv.
– Det finns de som börjar gråta och bryta ihop. Och så finns det de som blir jättearga. Jag blev arg. Det kunde hon respektera. För då var det som att hennes pedagogik hade lyckats.
Det var där, i konfrontationerna och i de ständiga omstarterna, som hon började hitta en hållning. Att inte bli rädd för att göra fel, och inte bli förälskad i sin egen idé.
– Jag lärde mig att stå kvar när det blåser. Att hitta min egen riktning.
När Maja gick ut scenografutbildningen var hon mentalt förberedd på att kastas in i projekt, bli uppringd och behövd. Det hon inte var beredd på var tystnaden.
– Det kändes ensamt, som fan.
Det var framför allt ensamheten i att plötsligt inte längre ingå i ett sammanhang. Ingen som såg henne gå genom korridoren på morgonen, ingen som väntade i ateljén. Den skyddade världen var borta. Och i samma rörelse lämnade hon också Danmark. Hon hittade en ateljé mitt på Möllan i Malmö. 120 kvadratmeter, helt själv.
– Den hade två handikapptoaletter och tre vanliga, så stor var lokalen. Den var nästan gratis, men hade sin egen sorts hyra: jag städade toaletterna, säger Maja och skrattar.
Hon kom i kontakt med Erik Holmström, som precis hade startat Malmö Dockteater. Det blev ett av hennes första riktiga sammanhang efter skolan – och ett samarbete hon skulle återkomma till många gånger.
Efter åren i Danmark kände hon knappt några regissörer i Sverige, så hon insåg att hon var tvungen att leta upp dem. Hon mejlade Mattias Andersson, numera konstnärlig ledare på Dramaten, och bad om ett möte. De sågs på Centralstationen i Köpenhamn, där Maja dök upp med sin portfolio på en kickbike.
– Han sa att det inte var aktuellt med ett samarbete just då, men att om det någon gång skulle bli annorlunda, skulle han höra av sig. Tre år senare gjorde han det. Och så har det varit sen dess, att det ena har lett till det andra.
Trots att Maja har jobbat kontinuerligt som scenograf de senaste tolv åren, har hon ingen färdig metod att luta sig mot. Varje gång hon tar sig an ett nytt projekt är det ett slags minnesförlust. Hon famlar, letar efter ett rum, en situation, ett ord att hålla i.
– Varje gång jag börjar har jag glömt allt. Jag börjar alltid i ingenstans, säger hon.
Det låter ansträngande men i Majas värld är det en nödvändig strategi. För att inte fastna i sina egna referenser måste hon utsätta sig för något nytt. En promenad med hunden, ett museum i Köpenhamn, turisterna utanför fönstret hemma i Haga.
– Alla tankar jag har är ju redan tänkta. Ska jag få nya idéer måste jag gå in i nya situationer.
•••
Hon berättar om ett projekt på Backa Teater där hon fick uppgiften att göra scenografi och kostym till en föreställning som i princip bara hade en titel. Hon utgick då från titeln, Lyckliga i alla våra dagar, och började undersöka vad lycka är.
– Jag fastnade helt i feng shui och dess system med regler för hur rum kan byggas för att optimera välbefinnande. Jag började också intressera mig för färganalys och skapade kostym i den färg som passade varje skådespelare. Inget av detta visste publiken, det var mer ett experiment för att se hur rummet och kläderna kunde påverka alla medverkande.
I arbetet med Hamlet kom inspirationen från ett samtal med regissören Mattias Andersson.
– Det var orden han använde för att beskriva projektet: ”tidlös evighet.” Ofta när man jobbar med en klassiker är den första frågan: vilken tid ska vi lägga den i? Men om man utgår från tanken om en tidlös evighet blir den frågan plötsligt svår att besvara på vanligt sätt.
Det var det som drog henne till att skapa en värld byggd på resterna av tidigare civilisationer – en historia som repeterar sig genom alla tider.
– Jag inspirerades av Pompeji och sedimentära lager. Hur saker bara samlas på varandra.
När Hamlet nu flyttar till stora scenen på Dramaten vill hon behålla den grundidén. Exakt hur hon ska lösa det rent praktiskt återstår att se, men hon känner att hon har tid. Under vissa perioder har Maja haft upp till sex premiärer på ett år. Nu har hon medvetet tackat nej till flera projekt för att skapa luft i schemat.
– När jag är inne i projekt går jag med dem i tankarna hela tiden. Det är konstant. Så jag kände att jag behövde ge mig själv rum att hinna tänka. Det känns lite lyxigt, faktiskt.
Namn: Maja Kall.
Yrke: Scenograf och kostymdesigner.
Född: 1986 i Malmö.
Bakgrund: Utbildad scenograf på Den Danske Scenekunstskole i Köpenhamn 2010–2014. Dessförinnan studerade hon konst och design på Östra Grevie folkhögskola.
Arbete i urval: Vi som fick leva om våra liv och Hierarchy of needs på Backa Teater och Elverket med regissören och dramatikern Mattias Andersson. Mamman på Teater Tribunalen och Automata på Orionteatern, samt Doktor Faustus och Don Quijote på Folkteatern i Göteborg med regissören och dockmakaren Erik Holmström.
Aktuell: Med den hyllade uppsättningen Hamlet – The Death of Theatre, som i höst flyttar från Elverket till Dramatens stora scen.
3 egna scenografier
• Automata, Orionteatern
”En föreställning utan skådespelare och utan handling. Mitt uppdrag var att inte gestalta någonting genom scenografin – en icke-föreställande scenografi. Projektet var inspirerat av min favoritkonströrelse, suprematismen.”
• Hamlet, Elverket
”Utgångspunkten var idén om en tidlös evighet, där historien ständigt upprepar sig. Scenografin gestaltades genom historiska lager av rester, inspirerade av Pompeji och sedimentation.”
• Hungerstenarna, Malmö Stadsteater
”En scenografi inspirerad av klippningen i trailern till Fargo. Jag ville skapa en känsla av analog film. Scenografin var rörlig och kunde sömlöst klippa mellan scener och situationer.”
Vill du läsa hela tidningen kan du läsa den på Mina sidor.
Publicerad: 2026-03-06
