Vad kan vi förvänta oss av höstens kulturbudget?
Den 19 september presenteras statsbudgeten för 2025 i sin helhet. Regeringen har aviserat ett reformutrymme på 60 miljarder(!), vilket signalerar i alla fall lite framtidstro. De kommande veckorna kommer vi se en hel del utspel från regeringen för att de satsningar som görs ska få maximal uppmärksamhet i media, men vad kan vi förvänta oss för kulturområdet? Scen & Film har en lång lista med nödvändiga reformer som skulle göra stor nytta för Sveriges kulturliv och de yrkesverksamma kulturskaparna, men vad kommer Parisa Liljestrand leverera?
Den sittande regeringen har tydligt aviserat sina ambitioner att det offentliga åtagandet ska minska och att det privata kapitalet behöver komma in. Hittills har man bara levererat på det första genom att slopa pris- och löneomräkningen i kultursamverkansmodellen (alltså, stöden räknas inte upp när priser och löner går upp, i stället får detta finansieras genom minskad produktivitet/otryggare anställningar. Eller, på politiska – genom ökad effektivitet) och genom sänkta anslag till nationalscenerna. Den fria scenkonsten har lidit svårt av kraftigt sänkta anslag till Kulturrådet och filmstödet är det lägsta i Europa.
Värt att påminna om är att det största oppositionspartiet inte har levererat någon alternativ politik, utan delar regeringens brist på prioritering av kultursektorn. Jag säger som Film & TV-Producenternas ordförande Eva Hamilton sa vid presentationen av höstens filmer, ”Vad är det för fel på våra politiker?”
Det behövs reformer på kulturområdet som stärker tillgänglighet, utveckling och produktion, och med reformer menar jag pengar – inte listor över godkänd kultur. Ja – vi har haft en pandemi med historiskt höga nivåer på kulturstöd. Ja, vi har haft hög inflation och vi har ett säkerhetsläge som kräver sitt. Men den grundläggande frågan om kulturens betydelse för samhällsbygget och demokratin – inte minst i tider av kris och splittring – den måste ansvariga politiker svara på. Dagens kulturpolitik håller inte ihop, i stället blir det pliktskyldigt runda klossar i fyrkantiga hål. Nationalmuseum renoveras för 1,3 miljarder, men krympta anslag får intendenten att av kostnadsskäl överväga att flytta verksamheten. Regeringen vet att om det investeras 1 krona i produktionsincitament till filmer som spelas in i Sverige i stället för utomlands kommer 3 kronor tillbaka i form av skatteintäkter och tillväxt – ändå byggs inte stödet ut så att det fungerar för branschen. Det månas om målsättningen att alla – särskilt barn och unga – ska nås av konst och kultur i hela landet, men samtidigt monteras infrastrukturen ner. Med ena handen vill man bredda finansieringen och stärka den konstnärliga friheten, med den andra driver man myndighetssammanslagning och kulturkanon.
Kulturministern har gått ut och sagt att det kommer vara ”fortsatt tuffa år för kulturen”, men vad menar kulturministern med det? I min värld ska ministern antingen driva en aktiv politik för att bredda finansieringen genom att det privata kapitalet på allvar ges förutsättningar att komplettera det offentligas stöd till den kultur som inte kan bära sig själv, något borgerliga kulturministrar försökt förut, eller så förhandlar man om reformutrymmet med övriga politikområden för att det egna området inte ska missgynnas. Hittills har inte kulturministern lyckats med varken det ena eller det andra utan nöjt sig med att agera administrator av kulturområdet, med den enda ambitionen att kulturpolitiken fogar sig i ledet och bidrar till de politikområden som prioriteras.
Om det ser ut att bli fortsatt tuffa år – vad är då ministerns politik för att vända utvecklingen? Var är analysen av att kulturen monteras ner? Det kulturministern egentligen säger med ”tuffa år” är att kultur inte är viktigt i tider av kris och splittring. Jag måste säga att det är anmärkningsvärt.
Scen & Film efterlyser en offensiv kulturpolitik som präglas av kompetens och framtidstro. En kulturpolitik som ser en mångfald av kulturuttryck som ett avgörande kitt i samhällsutvecklingen. En politik som verkar för en stark infrastruktur av mötesplatser med goda villkor för professionellt yrkesverksamma där medborgare kan ta del av kulturupplevelser tillsammans med andra. En politik som präglas av tillit till kulturskaparna och som med armlängds avstånd skapar förutsättningar för konstnärlig frihet och utveckling i hela landet.
Jag vill se det i höstens budget.
Simon Norrthon, förbundsordförande.
Foto: Sören Vilks
Publicerad: 2024-09-03
