Kan man få be om lite hopp, tack? Hopp om hållbara kompromisser även i framtiden? Kompromissen har varit utmärkande för den svenska modellen. Vi har undvikit kriser och byggt ett samhälle med hög tillit tack vare att parter med olika intressen har tagit ansvar, med ett gemensamt hopp om att lösa problemen. När civilsamhälle, näringsliv och politik satt sig in i varandras utgångspunkter har vi hittat lösningar som varit enormt framgångsrika för Sverige. Men nu, när kulturkriget tagit sitt grepp om politiken, känns hoppet om kompromissen som en bristvara.
Jag låter kanske nostalgisk, men jag vet att allt inte var bättre förr. Murens fall gav oss ett decennium av framtidstro på den eviga freden, samtidigt som det var ett årtionde av politiskt våld och öppen rasism. 00-talet präglades av tillväxt och demokratisering, men också normaliserad råkapitalism och krig mot terrorism. 10-talet bjöd på en global klimatrörelse, men också en demokratisering som stannade av. Vår tid väl kommer också bli ihågkommen som en dynamisk tid med positiva förtecken bredvid det dystra. Jag hoppas det i alla fall. Men det är just det, får man uttrycka hopp idag? Jag minns det som att vi uttryckte mer hopp förr, trots fasor och kriser. Jag tror vi behöver mer aktivt hopp idag. Hopp som strategi.
Dagens debattklimat beskrivs ofta som polariserat, men vi nöjer oss ofta med att förstå polarisering som en konsekvens. Inte för vad det faktiskt är – en strategi för att försvaga och förvirra. Strategin får oss att spekulera i vad kan det vara som drivit oss så långt ifrån varandra? Har jämställdheten gått för långt, hörni? Hur mycket invandring tål Sverige, egentligen? Är det kanske NATO:s fel att Ryssland anfaller Ukraina? Män och kvinnor, svarta och vita, fattiga och rika – är vi inte väldigt olika ändå? Är det verkligen så smart att låta oljan vara kvar i marken? Konstnärer – är det inte bara stora egon som mest är i vägen?
Vi träter. Broligarkerna och autokraterna myser.
Berättelsen om vår tid som polariserad och hopplös biter sig fast, och ingen vågar längre satsa på bistånd, kultur och diplomati. Nu är det hårda tag som gäller!
Jag har svårt att skaka av mig den senaste partiledardebatten där ingen nämnde ord som gemenskap, tillit, hänsyn, omtanke, tillsammans, fred eller hopp. I stället verkade alla ha fastnat i hjulspår om straffansvar, reglering, begränsning och åtstramning. Inte för att det kan lösa de utmaningar vi har framför oss, utan för signalera koll. I kulturkriget handlar allt om att inte framstå som en galning enligt devisen: Om alla säger att vi lever i en polariserad värld så har vi väl stora – oöverbryggbara – utmaningar, och då gäller det att visa att man fattat!
Inga positioner flyttas, ingen tar en risk, ingen möts. Polarisering besvaras med polarisering och hoppet om en bättre värld läggs på is.
Jag vill slå ett slag för det aktiva hoppet om kompromissen. Inte för att vi inte har stora problem som kräver kamp och engagemang. Utan just därför. En vital arbetsplats hittar hållbara lösningar genom samverkan och tillit. En stark och öppen demokrati är inte en plattform för majoriteten att bestämma, det är en plattform för majoriteten att ta ansvar. Det är ett system som bygger på tillit, inte på tvärsäkra lösningar. Ett system som ständigt omprövar sig själv och sin förmåga att fördela makten.
Den som vill pumpa olja, erövra land eller erhålla privilegier har intresse av att den där klyftan vidgas och vi står där på olika sidor och skriker, utan hopp. Den som vill fred, hållbarhet och mänskliga rättigheter har intresse av att klyftan överbryggas. Vågar vi hoppas tillsammans på en bättre värld?
PS! Kulturen flyttar in i Riksdagen när kulturbudgeten debatteras den 2 december. Vi hoppas på att kunna fylla läktaren med kulturskapare och publik så att politikerna har oss framför sig när de beslutar om förutsättningarna för kulturlivet. För en valårsbudget med ett reformutrymme på 80 miljarder är det anmärkningsvärt att regeringen framhärdar med sitt stålbad för kulturen, trots larmsignaler från kulturskapare och arrangörer i hela landet. Om kulturens förutsättningar ska komma högre upp på den politiska dagordningen måste vi hjälpa till. Är du i Stockholm och har en ledig eftermiddag hoppas jag att få se dig på läktaren!
Publicerad: 2025-12-01
