Jag flanerar förbi stängda biografer till Koshy’s, ett gammalt kafé i Bengaluru där mediafolk alltid häckat, filmmanus fantiserats fram, talangscouter letat statister. Fast idag är här socialdistanserat och jag erbjuds inga småroller.
Kaféet har åter öppnat efter ett halvår och Umashankar Swamy kliver punktligt in då inspelningar ännu ligger på is. Hans kritikerrosade spelfilmer sträcker sig från debuten (2008) Banada Neralu, som synar urbaniseringen i sömmarna, till Munsif som 2014 vann pris och blev hans största succé.
Han var mitt uppe i planeringen inför Indiens första veterinärkomedi om ett lantligt djursjukhus när pandemin bröt ut.
– Plötsligt upphörde allt med fyra timmars varsel. Filmteam som befann sig utanför staden fastnade på inspelningsplatserna. Kollegor som låg i startgroparna la ner sina projekt. Vi väntade och hoppades men nedstängningen varade ju i månader. Det verkar nu dröja till mars 2021 innan allt återgår till det normala.
Om man beskriver folk enligt sedvanliga stereotyper (joviala göteborgare, folkdansande masar, ölmagade tyskar) är genomsnittsindiern en hängiven cineast. Studioindustrin skapar miljontals jobb, under toppår har över tusen filmer premiär på landets cirka 13 000 biodukar – och premiärbiljetter kan tinga tio gånger sitt pris på svarta börsen.
Vad som humoristiskt kallas för Bollywood fokuserar på hindifilm och studiorna ligger i Mumbai, före detta Bombay, och har en årsproduktion på 150-250 spelfilmer. En hindisuccé kan ses av 200 miljoner biobesökare (samt en halv miljard tv-tittare).
Det finns dock mer än en filmindustri – i Indien filmas det på 51 inhemska språk och de provinsiella produktionerna har en sammanlagt större volym än Bollywoods.
Swamy berättar att det i fjol gjordes 400 spelfilmer på kannadaspråket. I år blir det knappt en tiondel, en handfull storfilmer och ett 50-tal lågbudgetproduktioner. I hans fall drog finansiärerna tillbaka de utlovade pengarna för komedin som skulle ha filmats i maj. Alla inspelningar (utom tv-nyheter) tvärstannade nämligen i mars.
– Ingen vet när den här stiltjen går över, men folk äter på restauranger och går i butiker. Indier älskar bio och även om jag tvivlar på att de söker sig till biograferna inom en snar framtid, så kommer de att komma tillbaka. Inte kan de överge oss.
Vad gör du nu?
– Vi filmskapare får tänka om tills vi greppat konsekvenserna av detta, förklarar Swamy. Nu har vi problem med ljustekniker och andra daglönare, vilka drabbades hårt. Fackförbunden distribuerade gratis ris, men många valde att återvända till sina hembyar medan andra bytte jobb.
Som?
– Starta grönsaksstånd. Själv kanske jag ägnar mig åt mindre projekt för nätdistribution.
Swamy vill göra en deckarserie och utvidga dialogerna till att inkludera engelska och hindi också. Hur kommer inspelningen att gå till?
– Det blir krångligt att hantera folkmängderna, för det är mycket personal på plats. Stjärnorna är givetvis nervösa, men de kan dra sig tillbaka till sina loger. Man kan ju inte bara sitta hemma heller. Vi är beroende av att folk betalar för att se våra filmer, vår industri genererar skattepengar, så det finns inget skäl till att vi ska dö ut.
Veckan före produktionsstoppet gick jag på teater och såg en pjäs om Greta Thunberg, utan att ana att det var årets sista föreställning. Jag la märke till affischer för en ny film på kvartersbion och såg fram emot helgen – men den 21 mars förra året stängdes biograferna.
En tidning summerade läget koncist: ”Pandemin har sablat ner biografer över hela världen, men i Indien har den stjälpt en kultur som sett på film likt en religion och dess stjärnor som gudar.”
Ingen vet hur omfattande de ekonomiska konsekvenserna är. Men man bedömer att enbart i Sydindien – vars huvudsakliga filmspråk är kannada, malayalam, tamil och telugu – så säljs vanligtvis biobiljetter till ett värde av en halv miljard kronor under sommarmånaderna.
Istället blev det ett 500-procentigt uppsving för betalfilm på nätet.
Filmer som släpptes i mars floppade av naturliga skäl, vilket resulterade i gigantiska förluster – en Bollywoodhit kan dra in 100 miljoner kronor under premiärhelgen – och flera såldes i slutändan billigt till betalkanaler.
Efter sju månader tilläts biografer att öppna, men inga filmer släpptes. Producenternas och distributörernas försiktiga strategi är att invänta något slags normaltillstånd innan de lanserar nya filmer. Många salonger förblir dessutom stängda då driften blivit olönsam med de nya reglerna: munskyddstvång och hälsokontroll av besökare, rengöringspauser mellan visningarna och varannan stol igentejpad. Resultatet blev att man bara sålde 15-30 biljetter per kväll.
Affischtavlan utanför min kvartersbio, en av delstaten Karnatakas 810 salonger, förblir när vintern nalkas svart. Men äntligen har produktioner återupptagits: först ut var tv som kört slut på repriser och nytt material krävdes – och deras studioförhållanden, med mindre manskap, är ju lättare att överblicka. Filmindustrin förblir svajig, eftersom där krävs större besättningar och det ofta ingår exteriörscener med folksamlingar.
Efter mötet med Swamy promenerar jag längs huvudgatan och ser ett tv-team: en såpastjärna ska korsa gatan för att träffa en väninna på motsatta sidan. Det är en nedbantad produktion, jag räknar till ett 15-tal inklusive skådespelarna och personal som bildat ring så att nyfikna inte ska hamna för nära. Det görs inga omtagningar och med ens då gatan är korsad, packar de utrustningen i en skåpbil. Ingen vill prata med mig, den potentiella smitthärden från utlandet.
Samma kväll går jag på en privat förhandsvisning. Djungeläventyret Road to Kuthriyar av unge regissören Bharat Mirle, vars tidigare kortfilmer prisbelönats vid Sundancefestivalen i USA: ett coolt kameraarbete i rockvideostil. Filmen är nästan färdig men det saknas tio minuter, så Mirle vill spela in de scenerna nu när det blivit möjligt att jobba igen. Under visningens lopp dyker det upp skyltar med ”SCENE MISSING: TO BE SHOT”. Efteråt säger han:
– Jag tror att för mig som är oberoende filmare kan det visa sig att jag haft tur i oturen. Pandemin har drabbat biograferna hårt, men å andra sidan har nätplattformarna frodats.
Till skillnad från veteranregissören, tror nästa generations representant på framtiden – om åskådarna skaffar hemmateatrar får han en potentiell publik som är global men samtidigt tydligare definierad. Så snart filmen är klar ska den ut till festivaler, sedan släppas via nätet.
– Storfilmerna krymper, småskalig film växer och med lägre budgetar minskar det ekonomiska risktagandet. Den spännande aspekten är vilken sorts filmer detta resulterar i: kanske mer nyanserade och autentiska berättelser?
Sådana har tidigare varit ett vågspel för producenterna. En omställning till småskalighet – på grund av ekonomi och säkerhetsskäl – kan resultera i hundratusentals förlorade jobb. Men de nya ytterst detaljerade riktlinjerna för säkrare inspelningar, som informationsministeriet och producentsällskapet utformat, kan i långa loppet göra filmarbetet tryggare.
Amit Behl, talesperson för skådespelarförbundet Cine & TV Artistes’ Association, välkomnar hälsoprotokollet:
– Effekten av katastrofen var kännbar för hela branschen, producenter såväl som biografägare, men allra mest skådespelare och studioarbetare som blev sysslolösa från och med mars. Den haltande återgången som pågår är ett steg framåt, men många svårigheter måste tacklas för att det här ska sluta väl.
Som?
– I egenskap av ordförande i vår uppsökande kommitté, översvämmas jag dagligen av samtal från medlemmar som behöver prata ut om sina kval. Skådespelarna är ängsliga eftersom pandemin sprids trots alla säkerhetsåtgärder. Den här nya verkligheten har också lett till att både skådespelare och studioarbetare har gått med på lägre gager. Sedan juni har inspelningar kommit igång i Mumbai, främst tv, medan film spelas in utanför staden eller rentav utomlands.
Nyhetsmagasinet India Today rapporterar att Bollywoodstjärnor flygs i chartrade plan till avlägsna platser med låg befolkningstäthet (till Himalayabergen eller för närvarande turistfria Goas stränder) där producenten bokar samtliga hotellrum så att filmteam kan hållas isolerade under inspelningen. Å andra sidan stod häromdagen i tidningen om hur en stjärna plötsligt testade positivt, trots att man följt säkerhetsrutinerna, och alla tvingades gå i karantän.
Piyush Jha, regissör i Bollywood med internationellt uppmärksammade komedier som Chalo America och King of Bollywood i filmografin, är en studioveteran:
– Det blir tufft att dra igång industrin innan ett vaccin finns. Men de flesta är glada över att bli kallade tillbaka till jobbet, för den initiala bävan inför smittspridning har ersatts av en fruktan för arbetslöshet.
Vad har du märkt för förändringar?
– För närvarande är budgetarna ytterst blygsamma medan hälsomedvetenheten ökat enormt och man umgås med försiktighet.
Scenutbildningar ligger alltjämt nere. Jag åker taxi 370 km nordväst från Bengaluru till kulturbyn Heggodu där en av Sydindiens mest välkända scenskolor grundades 1980. En av kannadafilmens största actionstjärnor, Darshan, är utbildad här. Byn har inga covidfall men byborna springer för livet så fort de får syn på mig.
Som väntat är Ninasaminstitutet stängt. Men jag träffar teaterregissören Prasanna som när nedstängningen skedde just hade satt upp sin pjäs Greta – vilken jag gick på i Bengaluru – och nu har han skrivit klart två nya.
Han visar mig en teater han ägnat de senaste månaderna åt att bygga och ska anordna en egen kulturfestival i januari:
– Teatern har drabbats allra hårdast, fastslår han. Medan jag irrar i djungeln möter jag en familj med kopplingar till scenskolan – pappan är regissör, sonen som är filmfotograf har precis åkt till Bengaluru för en inspelning, medan dottern som är skådespelerska väntar på att hennes nästa film ska börja spelas in snart, även om den ”nya normala” världsordningen blir ett kliv ut i det okända.
Föräldrarna är lättade över att barnen har jobb. Själva har de fått avboka årets 100-dagarsturné – lyckligtvis befann de sig vid hemmascenen när reseförbudet infördes och under två månader bodde hela teatergruppen i replokalen. Regissören slår ut med händerna och säger att han inte vet när de kan spela igen – all undervisning sker via mobiltelefoni och skolorna lär inte ha råd med att visa teater när de öppnar igen fastän priset per föreställning då de säljs till skolor och andra arrangörer är otroligt billigt.
Slutligen hittar jag scenskolechefen KV Akshara som, när vi slår oss ner utanför hans igenbommade teaterbyggnad (där det normalt arrangeras filmkurser och festivaler, så därför är byborna bekanta med Ingmar Bergman), rycker på axlarna:
– Problemet är att vi ju inte kan göra något så länge munskyddstvång råder. För skådespeleri handlar så mycket om minspel. Och hur kan vi utbilda dem om vi inte kan se deras ansiktsuttryck?
Även turnéverksamheten, där färdigutbildade elever jobbar för att få praktik, ligger nere: under ett normalår reser de 750 mil och ger 150 föreställningar för 100 000 åskådare. Jag har själv sett dem spela på landsortsteatrar och bevittnat deras popularitet.
– Det här blir ett förlorat år, konstaterar Akshara.
Text och foto: Zac O`Yeah
Ett axplock kring smittsäkra filminspelningar i Indien
• Provfilmningar görs online; personal går på smittskyddskurser, halverade filmteam (max 50 i studion), de över 60 år stannar hemma.
• Tempen tas dagligen och covid-test månatligt; skyddsdräkter och engångshandskar för studioarbetare vilka ska byta munskydd var tredje timme.
• Sanitetstränade så kallade ”Anti-Covid boys” eller vakter bevakar att ingen vidrör något utom en för handtags- och knapptryckning särskilt utsedd medarbetare.
• Helsteriliserade scenografier och spritsanerad rekvisita, personskyddsutrustade maskörer för skådespelarna, vilka i sin tur förväntas bära tunna skyddsoveraller innanför kostymerna.
• Kroppslig närkontakt undviks (minimiavstånd 183cm) vilket ändå alltid varit ett problem, för även om Bollywoodfilmer till 90 procent är romantiska musikaler har dyra dansnummer i Alperna vanligtvis ersatt intima inslag.
Läs fler artiklar om hur pandemin har påverkat branschen i bland annat Sydafrika och Chile i Scen & Films internationella bilaga.