Text och bild: Felicia Löwerdahl
Bland franska bönder (och annat jag fann på Hôtel Chevillon)
Att komma till Grez-sur-Loing i början av maj var att komma till en slumrande lantby i slutet av en lockdown. Fördragna gardiner, en igenbommad lokalrestaurang, folktomma gator och höga, stängda träportar mellan husen sa mig att den var obebodd.
Det hade inte varit självklart att åka. Restriktionerna svängde både snabbt och ofta, så när jag några veckor innan avgång fick mina biljetter avbokade för andra gången, och fortfarande inte lyckats få klarhet i om det skulle finnas någonstans att köpa mat, var jag påväg att kasta in handduken. Men så fick jag kontakt med en annan stipendiat från Sverige, och sida vid sida bestämde vi oss för åka. Det kändes som vi var på äventyr när franska landsbygden susade förbi utanför rutan, och uppfylld av mitt nyfunna mod föreställde jag mig hur vi var hemliga agenter på viktigt uppdrag. Att jag packat ner ett kilo havregryn i väskan – för säkerhetsskull bara – höll jag för mig själv.
Folk måste ha flytt restriktionerna, resonerade jag när vi kom till Grez, och tänkte på en fransos jag träffat i Malmö några veckor tidigare. Han hade åkt till Sverige i protest mot franska regeringens godtyckliga pandemi-åtgärder; stängda museum men öppna kyrkor, reseförbud till grannbyn men inte till grannlandet, lockdown ena dagen, total frihet nästa. Och så munskydd överallt. Annars kommer polisen.
Jag förstod hans frustration. Mina egna åtgärder för att få resa till Frankrike hade känts en smula oklara och faktiskt lite överflödiga. Negativt PCR-test absolut, men när jag kvällen innan avgång satt hemma och signerade det ena dokumentet efter det andra undrade jag för vems skull det egentligen var. Om det gjorde någon skillnad att jag med min namnteckning svor att jag inte varit i kontakt med smitta, eller i närtid haft någon av de många listade symptomen. Men det är klart, inget säger ju handlingskraft som en bunt obligatoriska dokument med logga. Att jag aldrig faktiskt behövde visa ett enda av dem är väl en bagatell i sammanhanget.
Så att invånarna bytt Grez mot något annat var slutsatsen jag drog, och så vände jag mig till omgivningarna istället. Jag tog långa skogspromenader och cyklade längs Loing-kanalen med munskyddet plikttroget över halva ansiktet. Åtminstone första dagarna, sedan vandrade det ner till hakan för att slutligen hamna lätt-tillgänglig runt handleden. Om polisen skulle komma paddlande i en kajak.
En ensam ståtlig svan blev grannen jag mötte på morgonrundan runt dammen, en majestätisk kolsvart katt blev mitt kaffesällskap i trädgården och för underhållningen stod svalorna, vars bon prydde praktiskt taget varje fönster på Hôtel Chevillon. I Frankrike är svalbona skyddade i lag, och när de kvicka små kropparna susade förbi alldeles nära trivdes jag i känslan av att de var ställets rättmätiga hyresgäster. Att vi andra var högst tillfälliga.
På Hôtel Chevillon hade vi också sällskap av en fransyska som – sedan pandemin tömt huset på gäster – hyrde ett arbetsrum mittemot ateljéerna på gården. Hon var parisare som flyttat till Grez när allt bröt ut ett år tidigare och när även hon en dag drog för sina gardiner tänkte jag att jag kanske haft fel om invånarna i Grez, att de kanske faktiskt fanns där bakom träportarna trots allt?
Från mitt sovrumsfönster såg jag byns hjärta – bageriet. För en euro fick jag varje morgon en direktbiljett till smörhimlen och när croissanten var slut längtade jag genast till nästa. Bagarens pappa var en pratglad herre och jag slogs av hur mycket man faktiskt kan kommunicera utan att veta vad orden betyder eller vilket ansiktsuttryck som gömmer sig bakom munskyddet. Mellan klockan ett och klockan fyra var det stängt. Då är det lunch och vila, fick jag veta. Och hela dagen på onsdagar och söndagar. Men på lördagar, då är det marknad!
Marknad? Tänkte jag, men det är ju ingen här, och så gick jag med obefintliga förväntningar till anvisad plats kommande lördag. Jag kunde knappt minnas när jag senast sett en folksamling och måste medge att en viss statsepidemiologs stämma göd som en larmsignal när oräkneliga nyupptäckta byinvånare stod som packade sillar över grönsakerna. Hur sugen jag än var på att köpa en burk närproducerad senap – de såg helt otroliga ut – så var tyvärr denna omfattande intimitet över fikonmarmeladen lite väl magstark för en plikttrogen svensk. Jag fick en oerhörd lust att se en presskonferens i ren tröst och tog återigen min tillflykt till skogen.
I huset fanns ett välläst exemplar av Bland franska bönder – en reseskildring i vilken Strindberg beskriver skogen i Grez som skogen i Sverige, undantaget tyngd och mörker. Att ”skogen är ljus, ty oftast saknas här den döda graniten, de mörkbruna mossorna, de svarta granarna, vilkas fallna barr döda växtligheten,” och liksom skogen fann jag mig själv ungefär som hemma, fast faktiskt lite lättare i steget och kanske lite ljusare i sinnet. Även väderomslagen ägnades en sida, och jag kände igen hur han kunde ha ”en varm morgon med sol, regnskur på middan, klart på eftermiddan, kallt och klart om kvällen, och snö eller regn på natten”. Tre gånger hade jag cyklat iväg i strålande sol, för att återvända en timma senare med tre lager genomblöta kläder. Eller tvärt om gett upp hoppet en kall och blåsig regndag för att sedan äta middag i ljuvligaste kvälls-sol. Det hela ingav en känsla av att inget riktigt är som det verkar, vilket också visade sig stämma.
Det var med en ny öppenhet jag sökte liv i byn efter lördagens marknad och snart stod det klart hur fel jag haft. Hur byn inte var i närheten av tom utan hur det i själva verket bubblade där bakom träportarna. Hur det nog hade bubblat över om inte restriktionerna faktiskt lättat de sista veckorna och portarna sakta men säkert ställts på glänt. För varandra. För oss. Generositeten var stor, och jag förstod att de stängda portarnas syfte nog inte varit att hålla borta det som är utanför, utan snarare hålla nära det som är innanför. Citronkakor, kaffe, ost och choklad, kastanjer, ankterrin, baguette och vin, husdjur, trädgårdar, rundturer, samtal och möten. Fantastiska möten.
På avresedagen köpte vi några sista croissanter och när vi lastade väskorna i bilen kom bagarens pappa ut. Det var tråkigt att vi skulle åka, men vi kommer väl tillbaka, undrade han. Futur? Futur! Instämde vi, och rullade vinkande iväg längs den lilla huvudgatan. I backspegeln såg jag Hôtel Chevillon bli mindre och tänkte på allt jag skulle bära med mig. Lite rikare reste jag från Grez. Mitt oöppnade havregrynspaket lämnade jag kvar.
Boendestipendiet kan sökas 1 april – 15 (för oktober månad) och 1 oktober – 15 november (för maj månad).
Publicerad: 2021-10-20
