Text: Ida Säll Illustration: Agnes Florin
Under hösten varslade Svenska Filminstitutet om neddragningar. Skälet var kostnadsökningar och uteblivna uppräkningar i anslagen. Samtidigt säger Dramaten upp personal och stuvar om i repertoaren på grund av frysta eller sänkta bidrag, inflation och ökade hyreskostnader.
Om krisen är uppenbar på de stora, svenska kulturinstitutionerna – hur drabbas de fria scenerna?
I Konträrs foajé möts persikofärgat och kleinblått. På sin hemsida beskriver man sig som ”en kvartersteater på Södermalm i Stockholm, en plattform för fri scenkonst med internationell utblick”. Men i de nyrenoverade lokalerna är det tyst.
Freja Hallberg, Konträrs konstnärliga ledare, har just slagit sig ned i salongen.
– Vårt problem är att vi inte har verksamhetsstöd från Kulturrådet och att våra grundläggande kostnader därför inte går att betala.
Konträr öppnade 2022 med ambitioner om att fylla en lucka i svensk scenkonst. Sedan starten har man hunnit med ett femtiotal uppmärksammade premiärer, varav de flesta urpremiärer.
Men verksamhetsstödet från statligt håll – och från regionen – har uteblivit. Däremot har man mottagit ett treårigt verksamhetsstöd från Stockholm stad.
– De har visat att de vill satsa på oss. Men det räcker inte, säger Freja Hallberg.
I september 2024 tvingades man ta beslut att ställa in alla kommande föreställningar. På dörren satt en skylt med texten: ”Stängt pga kulturpolitik”. Men just nu håller man tillfälligt öppet. En handfull föreställningar av pjäsen 1974 – året då Sverige fick en statlig kulturpolitik – ämnar tillsammans med ett gästspel från Japan betala nästa månadshyra.
Under stängningen har man även bjudit in till mecenatsalong. På en hylla i foajén säljs fortsatt merchandise med teaterns logga. En vattenflaska i svart stål kostar 142 kronor.
– Poängen är inte att dra in pengar på merch, understryker Freja Hallberg, utan att använda sig av Konträrs situation för att lyfta en större fråga. En ny teater som fungerar jättebra, men som inte kan ha öppet. Det är ett så tydligt tecken på ett systemfel.
•••
Romateatern startades 1988 och har sin spelplats i en klosterruin söder om Visby. Här befinner man sig numera i en sorts postkris. Sommaren 2024 meddelade man om sin nedläggning.
Projektledaren Eva Carlberg var teaterns sista anställda.
– När en liten fri grupp växer och får en stor publik är det möjligt få finansiering till det konstnärliga – om man verkligen sliter. Så var det i alla fall för oss.
Men pengarna räcker sällan till organisationen, förklarar hon. På Romateatern har producenter och säljare varit arbetsmässigt överbelastade i flera år.
– Ingen har jobbat gratis men en person har gjort flera personers jobb. Det gör folk utbrända, säger Eva Carlberg.
Utmattad personal, bistra kulturbudgetar och en publik som inte riktigt har återgått till de kulturvanor man hade innan pandemin blev till sist Romateaterns anledning att ge upp.
– Vi förstod helt enkelt att det inte skulle bli någon ljusning för oss under de kommande åren.
•••
Minna Krook är en veteran på den fria, unga dansscenen. Sedan 1999 producerar hennes danskompani föreställningar för skolor och förskolor runtom i landet. Men nu är läget helt förändrat.
– Både kommuner och regioner har neddragningar i budgeten. Och biblioteken som vanligtvis brukar boka oss har inte längre mandat att beställa föreställningar.
I vanliga fall spelar kompaniet cirka 150 dansföreställningar per år. I år kommer man bara upp i ungefär 60.
– Det innebär drygt en miljon kronor mindre i intäkter, konstaterar Minna Krook.
Själv är hon den ideella föreningens enda helårsanställda.
– Jag anställer vanligtvis fyra eller fem frilansdansare per säsong. Men i år har jag anställt veckovis. En dag här, två dagar där.
Kompaniet mottar verksamhetsstöd från Statens kulturråd, Region Stockholm och Stockholm stad.
– Stödet från Statens kulturråd sänktes till hälften för ett par år sedan. Vi har alltid varit självförsörjande till 60 procent ungefär.
Minna Krook Dans är ständigt på turné och har ingen egen scen. Men att förvara scenografi till sju föreställningar i förråd är också en utgift. Och även kostnader för turnébil och garage i Stockholm har gått upp. Samtidigt som man alltså drabbas hårt av neddragningarna hos de beställande i region och kommun.
– En miljon mindre i omsättning gör att jag behöver gå utan lön sedan två månader tillbaka. Jag tror jag kommer att göra det i ett halvår, säger hon.
Hur försörjer du dig?
– Jag kommer att leva på sparpengar. Och på min mans lön.
•••
Den fria dansen har en annorlunda infrastruktur än till exempel den fria teatern. Det berättar Amy Fee som är verksamhetsledare på Danscentrum Sverige.
– Relativt få grupper har verksamhetsbidrag från stat, region eller kommun och de flesta fria dansföreställningar är helt självfinansierande efter premiär. Verksamheten drivs ofta av en koreograf och man har inga egna lokaler. Därför sker också nedläggningar på ett annat sätt än vad det gör för fria teatergrupper med en egen scen.
Hur många fria dansgrupper som dragit ned, pausat eller helt lagt ned den egna verksamheten under året vet inte Danscentrum i nuläget. Men i en enkätundersökning med medlemmar i Danscentrums regionala organisationer tidigare i år angav 60,1 procent svaret ”Svår” på frågan: Hur skulle du beskriva din ekonomiska situation som danskonstnär?
Vidare konstaterar Danscentrum i sin undersökning att ”många av de svarande rapporterade stora svårigheter med att genomföra hållbara turnéer, ekonomiska påfrestningar och en osäkerhet om framtiden”.
Samuel Ek, verksamhetsledare på Teatercentrum Väst, ger en liknande lägesbild vad gäller den fria teatern.
– Fria grupper är vana vid att trolla med knäna för att få det att gå ihop. Men någonstans går en gräns för att överleva – och för att bibehålla konstnärlig kvalitet. Vi är farligt nära den gränsen just nu och för en del har den redan passerats.
Även inom den fria teatern är det svårt att överblicka hur många grupper som har lagt ned, eftersom grupper gärna undviker att gå ut med den sortens definitiv information.
– Man hoppas kunna starta upp igen senare och vill därför inte signalera till finansiärer att man inte längre finns, säger Samuel Ek.
•••
Åter till Gotland och den insomnade Romateatern. Under hösten sålde man peruker och kostymer från över trettio år av teater på loppis.
– Det gjorde lite ont att se allting försvinna, medger Eva Carlberg. Samtidigt var det roligt att det fanns ett sådant stort intresse.
Samtliga intäkter gick till Teatervagnen – en ambulerande scen i storlek av en foodtruck.
Sommaren 2025 hägrar en föreställning inspirerad av Odyssén i Teatervagnen, en avknoppning av kärnverksamheten som alltså rullar vidare – till campingplatser, skolor och bakgårdar på Gotland. Platser som inte i första hand förknippas med teater.
Eva Carlberg vill betona konstens förmåga till överlevnad – och renässans.
– Är det någon bransch som måste klara de här vågrörelserna så är det kulturen. Den måste återfödas, den får inte stagnera.
Du menar att slutet också kan vara en början?
– Jag är fullt medveten om att det här handlar om människors försörjning – och liv. Men kreativiteten ligger inte alltid bevarandet. Det viktiga är att man fortsätter, i någon form.
Även i gradängen i Konträrs nedsläckta salong på Södermalm finner Freja Hallberg något som i alla fall på sikt liknar hopp.
– Som samhället ser ut nu, med alla globala problem som blir allt värre, är det så uppenbart, i alla fall för mig, att konst är sättet för oss att hantera det.
Precis nu är vi nere och studsar på botten. Men om tio år kommer kulturbudgeten att vara flera gånger större än vad den är nu, siar hon.
– Jag tror att det kommer finnas fler konstnärer, och att det konstnärliga perspektivet kommer vara viktigt i alla möjliga olika sammanhang. Det är dit vi är på väg.
Utblick: Norden
Hur mår den fria scenkonsten hos er? Tre nordiska fackförbund svarar.
Per Emil Grimstad, Norska skådespelarförbundet:
”De fria scenerna är absolut under press i Norge. När budgetarna bantas är det kulturen som tar stryk först. I den norska statens budgetproposition för 2025 har man bland annat föreslagit att helt stryka bidragen till Kloden teater – en av Norges viktigaste scener och utvecklingsarenor för fri scenkonst för barn och unga.
Även vissa av institutionerna är hotade – i Oslo har kommunstyrelsen kapat näst intill hälften av medlen i budgetpropositionen till Oslo Nye Teater, Oslos egen stadsteater. Det är i princip lika med nedläggning. Och Oslo Nye Teater är en mycket viktig scen även för det fria fältet. Ett stort antal fria grupper och aktörer huserar där.”
Antti Timonen, skådespelarfacket i Finland:
”I Finland är situationen tyvärr riktigt illa. För 2024 tilldelades det fria fältet 4 procent mindre finansiering jämfört med året innan. Och mycket svårare tider börjar från och med årsskiftet.”
För 2025 har den finska regeringen beslutat om kraftiga besparingar i hela kultursektorn. För det fria fältet betyder det att en tredjedel av den statliga finansieringen försvinner och 30-50 procent av aktörerna i det fria fältet kommer på grund av detta att behöva avsluta sin verksamhet. Det leder till cirka 1 000 arbetslösa professionella kulturarbetare och 300 000 färre åskådare.”
Benjamin Boe Rasmussen, Danska skådespelarförbundet:
”Vi upplever inte krisen för de fria scenerna som akut – snarare permanent. Projektstöden från Statens Kunstfond och från privata stiftelser har minskat under många år, och de flesta projekten i det fria fältet är därför underfinansierade redan från start. Det leder till lönedumpning och krav på oavlönat arbete i utvecklingsfasen, vilket i sin tur innebär sämre mående i det fria fältet och att många slutar helt.
Vidare har beviljande myndigheter centraliserats så att grindvakterna blir färre och starkare. Det utmanar demokratin i vår bransch – alla har inte samma möjligheter.”
Källor: ”Den svenska danskonstens nuvarande situation och potential”, Enkät- och statistikunderlag 2024, Danscentrum Sverige.
Vill du läsa hela tidningen kan du läsa den på Mina sidor.
Publicerad: 2024-12-11
