”Äh, vi fixar det i postproduktionen!”
Det är en fras Anna Knochenhauer har hört fler gånger än hon kan räkna till under sina 28 år i film- och tv-branschen. Ofta yttras den med en blandning av hopp och lättja, som om postproduktionen vore en magisk verkstad där alla misstag från inspelningen kan trollas bort utan kostnad.
Men för Anna – en av Sveriges mest erfarna postproducenter – handlar postproduktion inte om att rädda något som har gått fel. Det handlar om att tillsammans med andra a-funktioner i teamet planera rätt från början, att förstå processen och att ge filmen eller tv-serien de bästa tänkbara förutsättningarna innan kamerorna ens börjar rulla.
– Postproduktion ska inte vara reaktiv utan proaktiv. Det är en viktig del av berättandet, det är här berättelsens rytm, ton och känsla verkligen får ta form. Det är en plats där filmen får sin slutgiltiga identitet, säger Anna när vi ses i bolaget Chimneys lokaler på Skeppsbron.
Hon verkar i den dynamiska skärningspunkten där kreativitet möter logistik. För film och tv bär på en tydlig paradox: å ena sidan handlar allt om att berätta historier – att bygga världar, väcka känslor, föra publiken bortom vardagens gränser. Å andra sidan styrs kreativiteten av minutiös planering, budgetar, kompromisser och ett konstant behov av problemlösning.
I denna balansgång spelar Anna en nyckelroll. Som postproducent håller hon, tillsammans med regissör, producent och posthus, ihop produktionerna och säkerställer att de når sin fulla potential. Hon är en av de där oumbärliga personerna som inte syns i rampljuset, men vars fingeravtryck finns på några av de mest älskade svenska filmerna och tv-serierna de senaste decennierna – Tillsammans, Masjävlar, Känn ingen sorg och Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, för att nämna några.
– Jag gillar grupparbeten. Det är där magin händer, säger Anna med ett leende.
– Jag är inte den som vill stå i centrum, men jag försöker se till att allt fungerar för dem som gör det. Jag försöker hålla ihop helheten. När alla drar åt samma håll, när vi tillsammans löser problem och ser berättelsen växa fram – det är då processen blir som bäst, säger hon.
Anna Knochenhauer växte upp i Hagalund, Solna, i de ikoniska blå husen som barnfamiljer flockades till under 1970-talet. Området, ofta kallat Blåkulla, var en smältdegel av nya bostadsdrömmar och framtidsvisioner.
– Det var superhärligt. Nybyggt, fullt med barn. Skolan låg 50 meter bort, så allt kändes nära och tryggt.
Hemma var det hennes pappa, Gösta, som var familjens stora filmälskare. Men att hyra filmer räckte inte för honom – han byggde sitt eget filmbibliotek.
– Han spelade över hyrfilmer på VHS-band, så vi hade hyllmeter med filmer hemma. Första filmen han hyrde var Den svarta hingsten, och sen blev det mycket James Bond. Och pappa älskade en viss typ av humor så vi såg Blues Brothers, Titta vi flyger! och Gudarna måste vara tokiga. På något sätt smittade det intresset kanske av sig.
Pappa Gösta var också tidigt ute med att skaffa en videokamera, som snart väckte en nyfikenhet hos Anna.
– Mina kompisar och jag spelade in små filmer hemma, sketcher och trams, mest för att det var kul. Det fanns ingen tanke på att det skulle bli ett yrke, säger Anna och skrattar åt minnet.
Efter tekniska linjen på gymnasiet var hon egentligen på väg mot KTH. Men under ett utbytesår i Yorktown, Virginia – mitt i det amerikanska bibelbältet – började i stället filmens värld att kännas som mer än bara en hobby.
– Det var en total kulturkrock, men det bästa var att jag fick läsa i princip vad jag ville. Jag fick en katalog med kurser, och där såg jag tv-produktion. Så två timmar om dagen var det tv-produktion, en timme var det yearbook, en timme drama, och sen valde jag till nybörjartyska och government för att ha något seriöst med i mixen.
Även om intresset för film växte var det fortfarande oklart vilken roll hon ville ha. Regissör? Manusförfattare? Fotograf? Inget kändes helt rätt.
Efter att ha återvänt till Sverige och läst mediaprogrammet på Högskolan i Skövde, med ett utbyte för studier i stillbildsfoto och film i Brisbane, Australien, fick Anna praktik på SVT Drama. Det var där, i de anrika lokalerna vid Stadion, som bitarna sakta började falla på plats. Och kanske framför allt när hon något år senare kom in på Stockholms Filmskola.
– Jag är ingen regissör. Jag har aldrig haft det där behovet av att stå i centrum och berätta min egen historia. Men jag älskar processen. Jag älskar att styra upp hur saker ska hända.
Annas stora kliv in i filmvärlden kom när hon började arbeta på Memfis Film, produktionsbolaget bakom flera av 1990- och 2000-talets mest hyllade svenska filmer. Där fick hon möjlighet att arbeta nära tungviktare som Lars Jönsson och Anna Anthony, två av Sveriges mest inflytelserika producenter.
– Det var en otroligt värdefull skola. Jag lärde mig allt om filmproduktion, från utveckling till lansering. Men framför allt insåg jag vikten av att förstå hela processen, från manusutkast till premiär. Och jag insåg att det fanns något med arbetet efter inspelning som fascinerade mig. Det var som att pussla ihop en historia. Se till att allting klaffade, säger Anna.
Hennes arbete tog henne snart utanför Sveriges gränser. Ett av de första uppdragen var att följa Fucking Åmål-stjärnan Alexandra Dahlström till filmfestivalen i Gent.
– Det var en kul tid. Alexandra var bara 14 men en mycket mogen 14-åring. Hon tog med mig på en tung Bergmanfilm och vi gjorde hennes franskaläxa ihop, minns Anna.
Under sina år på Memfis Film arbetade hon med flera stora produktioner, men en film har en särskild plats i hennes hjärta: Lilja 4-ever.
– Lilja 4-ever var mer än bara en film. Den skildrade människohandel och utsatthet på ett sätt som få svenska filmer hade gjort tidigare. Filmen levde vidare långt bortom bioduken – den användes för att utbilda gränsvakter i Moldavien och visades för ungdomar där som en del av arbetet mot trafficking. Det var första gången jag verkligen kände att film kan göra skillnad.
Känn ingen sorg, filmatiseringen av Håkan Hellströms låttexter, blev en annan milstolpe – mycket tack vare samarbetet med regissörerna Måns Mårlind och Björn Stein.
– Måns och Björn har en förmåga att sätta tonen för hela produktionen. När regissören är trygg, kunnig och tydlig smittar det av sig på hela teamet. Den filmen, och samarbetet med Håkan, var ren glädje. Redan under inspelningen kände vi att det skulle bli något speciellt. Det är inte ofta man känner så, men där var det som om allt bara klickade.
När Anna inledde sin karriär hade postproduktion inte samma status som i dag. Det sågs ofta som en teknisk nödvändighet snarare än en kreativ process. Mycket av arbetet gjordes på filmlabbet och man hade inte alls samma möjligheter att justera lika detaljerat.
– Från mitten av 90-talet var Peter Bengtsson den enda, vad jag känner till, postproducenten under många år. Han lärde mig mycket av det jag kan i dag och arbetade med alla filmer på Memfis. Men med allt fler tv-serier, större komplexitet och nya digitala arbetsflöden så skapades ett behov av fler postproducenter. Jag är en av dem som varit med länge.
Postproduktion kräver både teknisk kompetens, organisatorisk skicklighet och förståelse för en inspelning, men också en fingertoppskänsla för att hantera människor.
– Jag ser mig själv som en problemlösare. Någon som förutser problemen innan de uppstår. Det handlar om att skapa förutsättningar för att andra ska kunna göra sitt bästa jobb och för projektets bästa, säger Anna.
Under de senaste åren har den svenska film- och tv-branschen genomgått en omvälvande förändring. Med streamingjättar som Netflix, Prime Video och Max har efterfrågan på serier skjutit i höjden, vilket skapat ett intensivt produktionsklimat där tidsramar och budgetar ofta är snäva. Anna har sett hur detta påverkat arbetsmiljön negativt.
– Många projekt drar igång utan färdiga manus eller realistiska tidsplaner. Folk jobbar ihjäl sig för att hinna leverera det som sålts in. Det är orimligt, säger hon med eftertryck.
För Anna finns en lösning på en del av problemet: postproduktionen måste integreras tidigt i processen. Genom noggrann planering redan från start kan man undvika de paniksituationer som annars ofta uppstår när produktionen är i full gång. Men också för att skala bort sådant som är för dyrt eller onödigt för berättelsen.
– Jag försöker hjälpa dem jag arbetar med att förstå vikten av att tänka långsiktigt. Det är billigare i längden – och folk mår bättre.
Hon lyfter även behovet av bättre arbetsvillkor inom postproduktion, ett område som ofta hamnar i skymundan jämfört med inspelningsfasen.
– På inspelningen pratas det mycket om arbetsmiljö, men när det gäller klippare, ljudtekniker och andra i efterbearbetningen är det sällan någon som kollar att deras arbetsvillkor är vettiga. Det är något branschen måste bli bättre på.
Med snart tre decennier i branschen har Anna sett både toppar och dalar. Hon har varit med om den svenska filmens guldålder, men också genomlevt perioder av kris och omställning.
– Det är en tuff tid för många just nu. Det görs färre produktioner och konkurrensen är hård. Men jag hoppas att det på sikt kan leda till en mer hållbar bransch. Färre, men bättre produktioner där folk faktiskt har tid och resurser att göra ett bra jobb.
För egen del ser Anna ljust på framtiden. Hon har nått en punkt i karriären där hon kan välja sina projekt och samarbetspartners med omsorg.
– Jag har vissa producenter som jag återkommer till. Och jag älskar det jag gör. Det finns alltid nya utmaningar, nya berättelser att hjälpa till att förverkliga.
Anna Knochenhauer
Ålder: 50 år. Yrke: Postproducent. Född: I Solna. Bakgrund: Studerat film, tv, ekonomi och juridik i Virginia, Skövde, Brisbane, Uppsala och Stockholm. Började som producentassistent på Memfis Film där hon jobbade med filmsuccéer som Tillsammans, Lilja 4-ever, Zozo och Masjävlar. Har senare varit postproducent på bland annat Känn ingen sorg, Jätten och Så länge hjärtat slår. Driver i dag egna bolaget Knochenpower. Aktuell: Som postproducent för tv-serien Whiskey on the Rocks, kommande tv-serien Färjan och en ny dramaserie om Jan Stenbeck som har premiär på SVT den 7 mars.
3 viktiga samarbetspartners
• Jan Marnell. ”En producentlegend som jag arbetar väldigt nära. Vi har gjort serierna Max Anger, Fartblinda s2 och Whiskey on the Rocks tillsammans och har nya äventyr på gång.”
• Rebecka Lafrenz. ”Jag har känt Rebecka sedan tidigt 2000-tal då hon gick på DI och började jobba med mig på Memfis. På senare år har jag arbetat med hennes FLX-långfilmer såsom senaste Jönssonligan, Comedy Queen och Äkta skräck. Även vi har projekt framöver.”
• Alexandra Forsberg. ”Vi har arbetat ihop sedan vi gjorde Henrik Schyfferts Vi i villa och hon har varit min postkoordinator de senaste åren. Vi jobbar tätt ihop och drar olika delar av postproduktionen i nära samarbete.”
3 olika yrkesroller
• Postproducent. Att liknas vid inspelningens linjeproducent. Skapar och ansvarar för postbudgeten i nära samarbete med producent. Skapar i tidigt skede postplaneringen och ansvarar även övergripande för det tekniska arbetsflödet.
• Post production supervisor. Att liknas vid inspelningens produktionsledare. Projektleder genomförandet av postproduktionen och ser till att schema följs för klippning, ljudpost, bildpost, mastring och leverans till kanaler och distributörer i tid.
• Postkoordinator. Att liknas vid inspelningens koordinator. Håller i planering och bokning av all eftersynk, samt koordinering och klarering av arkivbilder, grafik och eftertexter. Gör även ofta beställningar och korrigeringar av dialoglistor och undertexter.
Vill du läsa hela tidningen kan du läsa den på Mina sidor.
Publicerad: 2025-03-03
