Nu äntligen bryts tystnaden av modiga och djärva kvinnliga skådespelare. De berättar om våldtäkter, sexuella trakasserier, manlig arrogans och maktfullkomlighet inom teatern, televisionen och filmen. Deras berättelser är på gränsen till outhärdligt att läsa. Än värre blir det att ingen har sett! Detta har pågått under många år trots att det har påtalats och anmälts till chefer – men få av dem har agerat. Nu säger flera manliga skådespelare att de har känt till vad som skett i 30 år! Är det möjligt utan att någon har agerat? Tystnaden har varit total! Och vi frågar oss varför håller männen varandra om ryggen? Vad är det för arbetsmiljöer vi befinner oss i med bortvända blickar, feghet, rädslor och passivitet från chefer och kollegor mot denna förnedring?
Ytterst handlar det om en samhällelig struktur, en patriarkal struktur, där den medeltida och unkna föreställningen om det manliga geniet fortfarande odlas. Det gäller skådespelare såväl som regissörer. Och genikulten visar tydligt hur den legitimerar våld och sexuella trakasserier mot kvinnor. Men det handlar också om ett grymt ekonomiskt system där kvinnans kropp, sedan filmens födelse, har exploaterats av filmproducenter och regissörer för att jaga stora biljettintäkter.
Sveriges Filmregissörer (202 medlemmar) inom Teaterförbundet för scen och film stödjer upproret, ”tystnadtagning”. Vi är också drabbade av de patriarkala maktstrukturerna och det faktum att det fortfarande är mansdominerat; 30 % av de premiärsatta långfilmerna 2016 var regisserade av en kvinna. En fjärdedel av SVT:s dramaserier har en kvinna som regissör och manusförfattare. De flesta av oss är frilansare och därmed utsatta för godtycke och oro inför nästa uppdrag.
Vårt ansvar som regissörer är tydligt, men i uppropet vittnar många av de kvinnliga skådespelarna om vidriga maktfullkomliga regissörer, som vi på alla sätt tar avstånd ifrån. Vi är medvetna om problemen och #metoo vittnar om att näst intill alla av våra kvinnliga filmregissörer utsatts.
Vi arbetar aktivt, sedan länge, för jämställdhet, jämlikhet och mångfald med bl.a. Code of Conduct genom FERA, Federation of European Film Directors, mellan regissörer, skådespelare och medverkande bakom kameran. Det handlar om etiskt förhållningssätt och rutiner för svårregisserade filmscener som kräver nakenhet och sexscener. Flera av våra medlemmar, som också är gästlärare och lärare på scen-och filmutbildningar, har arbetat in dessa regler i sin undervisning med unga kommande regissörer och skådespelare.
Vi menar att det omgående måste ske en reell förändring i synen på dessa frågor inom hela film, tv och teatermiljön såväl som inom utbildningarna.
Utifrån det som framkommit under de senaste veckorna kring grova sexuella kränkningar och en totalt osund arbetsmiljö är det glädjande att Teaterförbundet och Svensk Scenkonst nu tillsätter en kommission för att gå till botten med detta.
Vi kräver ett nationellt aktionsprogram där både arbetsgivare och de fackliga organisationerna från hela vårt område samverkar och tar fram tydliga regler om nolltolerans. Mot genikulturen ställer vi begreppet gestaltning som betyder kollektiva konstnärliga processer där varje människas unika förmåga tas tillvara och där ledorden, både framför och bakom kameran, är tillit, integritet, gemensamt förtroende och där människans lika värde gäller.
De gärningarna som de kvinnliga skådespelarna vittnar om i sitt upprop är i flera fall rent kriminella handlingar som måste polisanmälas och grundligt utredas. Styrelsen, för Sveriges filmregissörer inom Teaterförbundet för scen och film.
Christina Olofson (ordförande), Elisabet Gustafsson (ordförande), Göran Du Rées, Maria Eriksson-Hecht, Lisa Farzaneh, Gorki Glaser-Müller, Staffan Julén, Frida Kempff, Håkan Lindhé, Mattias Ohlsson,
Stockholm 13 november 2017
Publicerad: 2017-11-14
