Vet du vilken film du längtar efter?
Så här i slutet av januari har mycket av nöjes- och kulturrapporteringen kretsat kring den svenska filmen och dess framtid. Kulturministern har utlovat en filmproposition till sommaren(!), Guldbaggegalan har kommit och gått och Göteborg Film Festival har avhandlat årets filmpolitiska toppmöte om förutsättningarna för svensk films framtid. Utifrån hur det rapporterats har det inte varit lätt att sortera i vad som verkligen händer. Går det bra för svensk film, då är vi bäst i världen. Går det inte bra, ja, då jävlar. Nu ska det göras film som alla vill se! Svensk film förtjänar ett mer nyanserat och engagerat samtal för att lyfta sig till sin fulla potential.
Sverige har en enastående katalog av filmskapare och fortsätter vara ett dynamiskt filmland, men vi befinner oss i en brytningstid av teknikskiften, ändrade publikvanor och globaliserad finansiering. Vi behöver en ny filmpolitik, men kommer vi få det? Framtidsfrågan handlar om huruvida Sverige ska ha en vital filmproduktion eller inte, så det gäller att lyfta blicken. För om vi inte investerar i att skapa personliga och överraskande berättelser kan vi lika gärna låta bli och lämna fältet fritt för marknadskrafterna. En större strömningstjänst nära dig har uttalat att deras största konkurrent är vårt sömnbehov. Det ger en bild av vad som står på spel. Med dagens teknik bjuds vi generiska berättelser som talar till alla och ingen på det språk som önskas.
I Sverige har filmen hamnat i kläm mellan näring och kultur i en tid när politiken drar sig tillbaka från båda samtidigt med en önskan att de själva ska lösa utmaningarna. Samtidigt är Sverige ett litet språkområde, så ska vi producera en mångfald av berättelser måste det offentliga lägga grundplåten. Det har visat sig vara en svår balansgång för ett kulturdepartement som av ideologiska skäl vill vara så litet som möjligt. Regeringen måste ta sig ur sin nyliberala bubbla om man ska kunna leverera en filmpolitik som på allvar väger in alla aspekter av filmens ekosystem som krävs för att svensk film ska nå en större publik.
En ofrånkomlig aspekt är pengarna. Eller kanske man ska säga makten över pengarna. Det investeras mycket i audiovisuella medier, men det är en framtung investering med hög risk och hur man förhåller sig till risken beror på vem man är. Det finns två skäl för finansiärer att ta risken – antingen förväntar man sig ekonomisk vinning, eller så ser man det som en investering i kulturellt kapital. Att privata finansiärer investerar för att tjäna pengar är naturligt, men varför är det så svårt för det allmänna att investera i vårt kulturella kapital? Det verkar till och med svårt när motiven sammanfaller – regeringen har sänkt produktionsincitamentet trots att investeringar i inhemsk produktion ger mångdubbelt tillbaka i form av skatteintäkter och kringliggande näringar – men om inte det offentliga investerar i vår kulturella välfärd så kommer ingen annan att göra det heller. Lex skolan. Lex vården. Lex omsorgen.
Norge och Danmark har betydligt bättre siffror för den inhemska produktionen samtidigt som de har drygt tre gånger så mycket offentliga medel i ryggen. Vågar man anta att det hänger ihop? Men förutom pengarna har Norge och Danmark något annat, något långt mer värdefullt – de har tillit till sina filmskapare att göra sina filmer så som de vill berätta dem. Alltför många svenska filmskapare vittnar om hur de söker sig till andra länder för att få göra sina filmer utan att behöva anpassa sitt berättande för att minimera risken.
Utan risk, ingen vinst.
Svensk kulturfinansiering har i alltför hög grad tyngts av politisk ideologi och nyttoaspekter. Avsikterna må vara aldrig så välmenande, men mantrat för dagen är att öka biljettintäkterna och det går inte att göra en succé om det är det enda man siktar på. De berättelser vi vill se har vi inte sett än. Filmutredningen som ligger till grund för den kommande filmpropositionen har applåderats för att sätta publiken i fokus, något som gick att utläsa redan i titeln. Men hur självklart det än kan låta att kulturpolitiken sätter medborgarna i första rummet så finns det risk att det bara ger oss mer av samma. Skulle jag i all ödmjukhet önska något av den kommande filmpropositionen så är det att den sätter filmen i fokus. Inte publiken. Jag tror det är det publiken längtar efter. And the rest will follow.
Simon Norrthon, förbundsordförande.
Foto: Sören Vilks
Publicerad: 2026-02-02
