På fredag möts filmbranschen i Göteborg för Filmpolitiskt toppmöte och därefter följer under helgen seminarieprogrammet Filmforum Sverige som tar tempen på visioner och utmaningar i svensk film. Vi hoppas på många konstruktiva samtal och att även journalister kommer att följa och ge utrymme för dem. Ett ämne som är på tapeten just nu är den låga marknadsandelen för svensk film på biograferna. Sedan filmavtalet upphörde har inte längre Filminstitutet tillgång till statistik över svenskarnas biogående. De som har tillgång till alla siffror är Sveriges Biografägareförbund, som har kommit ut med en rapport över biografåret 2019, där marknadsandelen för svensk film visade sig vara 13,2 procent. Vi har kunnat läsa om förbundets och dess ordförande Peter Fornstams slutsats: ”Filminstitutets satsning på mångfald är hedervärd, men om man exkluderar erfarenhet och kunskap från den etablerade branschen, då är det en risk att kvaliteten på filmerna sjunker vilket vi tror är en delförklaring till tappet för den svenska filmen.”
Vi tycker det är sorgligt om detta perspektiv presenteras som en sanning. Frågan är mer komplex än så. Annalkande branschdiskussioner aktualiserar frågan, och vi hoppas att svenska medier nu tar tillfället i akt att borra djupare i orsakerna till publiktappet. Frågan är alldeles för viktig för att sammanfattas så enkelt som hittills gjorts. Skulle mer mångfald eller jämställdhet, inom filmen, leda till sämre filmer? Och skulle mångfald och jämställdhet stå i motsats till erfarenhet och kunskap?
Det kan vi som regissörer och producenter inte låta stå oemotsagt. Det är ett påstående som inte heller ni journalister borde nöja er med. Särskilt inte i dagens uppskruvade politiska tonläge. Inte 2020, i svallvågorna efter #metoo och #tystnadtagning. Låt istället debatten gå ett varv till och nyanseras för att branschen ska kunna utvecklas. Vi måste kunna ha flera tankar i huvudet samtidigt. För det går ju faktiskt att vara kvinna eller icke-vit, ja till och med båda delarna, och ha erfarenhet och kunskap inom film. Det finns en rad sådana exempel: regissörer, producenter, manusförfattare, professorer. Låt dem komma till tals. Låt er inte dras med i förenklade klickvänliga ”sanningar”.
Något att gräva djupare i är hur Svenska Biografägareförbundet kontrolleras av biokedjan Filmstaden, som ägs av amerikanska AMC, som i sin tur ägs av kinesiska Wanda. Filmstaden (f.d. SF Bio) dominerar helt den svenska biomarknaden. Tillsammans med Svenska Bio, som de äger till hälften, har de en marknadsandel på cirka 85 procent. De bestämmer i stor utsträckning vilka filmer som ska få visas i Sverige, och därmed vilka publiken kan välja att se. Om de på allvar är intresserade av att höja svensk films marknadsandel, vore det mer intressant att höra deras perspektiv på hur svensk film kan ges bättre förutsättningar på deras biografer, istället för på vem som ska få göra film.
De stora filmdistributörerna är i sin tur organiserade i Svenska Filmuthyrarföreningen där Eric Broberg är ordförande. Broberg är också chef på Disney i Sverige. Disney säljer runt 70 procent av biljetterna på den svenska 10-i- topp-listan. Denna maktkoncentration, är den verkligen gynnsam för publiken? Bidrar den till erfarenhet, kunskap och kvalitet? Är verkligen mångfald och jämställdhet framför och bakom kameran, det vill säga en representation som speglar det svenska samhället, det stora hotet mot svensk films genomslag hos publik på bio?
Vi ser fram emot en konstruktiv och nyanserad fortsatt debatt, där även ni på kulturredaktionerna vrider och vänder på dessa frågor, och låter fler perspektiv komma till tals. Våra organisationer samlar yrkesverksamma upphovspersoner inom svensk film. Vi finns under kommande branschdagar tillgängliga för era frågor.
Karin Ekberg och Johan Seth, ordförande Oberoende Filmares Förbund
Helene Granqvist och Valentina Chamorro Westergårdh, ordförande Wift
Maria Eriksson-Hecht och Göran du Rées, ordförande Sverige Filmregissörer
Simon Norrthon och Christina Olofson, ordförande resp. vice ordförande Teaterförbundet för scen och film
Artikeln har publicerats på FLM – kulturtidskrift om film
Publicerad: 2020-01-24
