STOLT, OMÅTTLIGT STOLT känner jag mig efter veckan i Norrköping där den 13:e Scenkonstbiennalen gick av stapeln. Alla Teaterförbundets yrkesavdelningar (inom scenkonstområdet) arrangerade spännande och viktiga seminarier. Många passade också på att hålla sina årsmöten på plats i den värmande försommarsolen. Scenkonstbiennalen samlar cirka 1 500 personer, och denna gång var det verkligen en nytändning vad gäller formerna för olika seminarier. Regissörsföreningen arrangerade på temat Att verka i periferin. Vi blev presenterade åtta föreställningar från norra Sverige dit inga recensenter hade kommit. Inte nog med att man fick bra scenkonst presentad via innehållsbeskrivning, bildspel och filmad teaser. Lars Ring (SvD)och Pia Huss (DN) hade sedan två minuter på sig att äntligen göra en recension. En spännande och lyckad form! Dans- och skådespelaravdelningen ställde den viktiga frågan Ska praktikanter finansiera scenkonsten? Ett viktigt samtal, inte minst inför kommande arbete med att se över vårt praktikantavtal. Vår normkreativa arbetsgrupp lyfte tillsammans med scenograf- och kostymdesignavdelningen ”bad practices” under rubriken Hon ska kännas sexig. Clownens olika roller belystes. Våra tekniker och administratörer ägnade sig åt digitalisering, och vad den betyder för våra yrkesområden. Vi identifierade Normfällor inom marknadsföring. Listan kan göra lång. Du kan läsa om fler seminarier lite mer utförligt, på annan plats i tidningen. Jag vill framföra ett stort tack till alla medlemmar som arbetat för att synliggöra viktiga frågor för oss yrkesverksamma. Och därmed också lagt ner ett stort jobb för att sprida kunskap om våra villkor till beslutsfattare och politiker som också fanns med på biennalen. I FÖRRA NUMRET SKREV JAG om vikten av kulturpolitik, att det är dags för alla våra politiska partier att presentera tydliga kulturpolitiska program. I slutet av maj sändes en radiointervju med Alice Bah Kuhnke (MP) där hon bland annat säger: ”Man ska kunna leva som konstnär. De som målar, som dansar och spelar teater på våra scener, de behöver bättre förutsättningar för att kunna vara konstnärer. Den fria konsten är ett grönt kulturpolitiskt område som vi månar och borgar för, så där finns väldigt mycket mer att göra.” Vackra ord som det nu gäller att stå upp för och förverkliga. Det som lyfts fram som de stora kulturpolitiska satsningarna, menar jag är ofta riktade till publiken. Fritt inträde på museer, låga avgifter för kulturskolorna och skapande skola. Jag har naturligtvis inget emot dessa satsningar men välkomnar en tydlig kulturpolitik som gagnar de yrkesverksamma, och förbättrar villkoren för att kunna försörja sig på sitt yrke inom scen och film. NÄR DET GÄLLER DEN nya helstatliga filmpolitiken fortsätter kulturministern: ”Nu är det för första gången på väldigt länge en filmpolitik som ger långsiktiga, stabila villkor. (…) Jag är övertygad om att när vi får se effekterna av den nya filmpolitiken om några år, då kommer vi att se att det är mycket bättre än tidigare.” Här är det oerhört viktigt att inte tappa finansiering till svensk film, utan öka anslagen rejält så att Sverige har goda förutsättningar att fortsätta utvecklas och vara en viktig del av kulturutbudet i hela landet. Resurser som garanterar en jämn produktionsnivå med goda villkor för dem som arbetar med filmskapande. Vi står inför ett otroligt viktigt valår 2018. Detta uppmärksammades också på Scenkonstbiennalen där Göteborgs stadsteater arrangerade seminariet Sverigedemokraterna och kulturpolitiken – hur kan vi göra motstånd? Fullsatt och ögonöppnande insikter om vårt eget ansvar att föra det demokratiska samtalet i våra offentliga rum. ANNA CARLSON ORDFÖRANDE
Publicerad: 2017-06-20
