Text: Sara Martinsson Illustration: Agnes Florin och Emily Ranneby
De senaste åren har flera svenska kulturskapare vittnat om ett tuffare konstnärligt klimat. Hot och trakasserier riktas mot föreställningar med exempelvis drag queens eller judiska teman, samtidigt som det kommer antydningar om politisk styrning av konstens innehåll.
I fjol ville Moderaterna i Stockholm dra in anslaget till Teater Tribunalen, efter att de anlitat en regissör som uttalat sitt stöd för Ryssland. Sverigedemokraterna ville kalla upp ledningen för SVT till kulturutskottet med anledning av ett inslag om Trump. Och nyligen blev biografen Zita bombhotad efter att ha anslutit sig till en Israelbojkott.
I Sverige är vi stolta över vår starka och lagstadgade yttrandefrihet. Men inte heller här kan man vara säker på att konsten är 100 procent fri.
– Vi såg att man från bidragsgivarnas håll kommunicerade på ett sätt som kunde uppfattas som att man premierade en viss typ av konstnärligt innehåll, säger Pelle Amberntsson, utredare på Myndigheten för Kulturanalys.
Han ledde arbetet med Så fri är konsten, en rapport från 2021 som konstaterade att det förekom risk för kulturpolitisk styrning av konstens innehåll på såväl kommunal och regional som på statlig nivå. Bland annat lyfte man fram problem med de statliga bidragssystemen, framför allt hos Kulturrådet och Filminstitutet.
– Kulturrådet hade ställt en fråga i princip alla ansökningsblanketter om och hur kulturverksamheten skulle integrera jämställdhets-, hbtq-, mångfalds- och interkulturella perspektiv i sitt projekt, säger Pelle Amberntsson.
– Där såg vi en risk att sökande skulle anpassa innehållet i ansökningarna med förhoppning om att öka möjligheten att få bidrag. Det svarade också flera av de sökande som medverkade i undersökningen att de hade gjort.
Ett annat problem var att man på regional och kommunal nivå gav konsten i uppdrag att bidra till mål inom andra politikområden – som exempelvis hållbarhet eller folkhälsa. Dessutom fanns exempel där principen om att politiken ska hållas på armlängds avstånd från konstens innehåll inte upprätthölls. Enskilda politiker hade mandat att fatta beslut som direkt påverkade kulturen.
– Den politiska styrning vi kritiserar handlar inte om censur, utan om att man från politikens och byråkratins håll ibland har efterfrågat och uppmuntrat vissa perspektiv, säger Pelle Amberntsson.
– En del i detta är att man tycker sig se att konsten kan ha en massa goda samhällseffekter. Risken är dock att det leder till en disciplinering av konsten.
Sedan Så fri är konsten publicerades har formuleringar om att Kulturrådet och Filminstitutet ska integrera ett jämställdhets-, mångfalds- och barnperspektiv i sina verksamheter slopats. Att myndigheterna ska säkra den konstnärliga friheten betonas nu i riktlinjerna.
Men utredningens slutsatser har också kritiserats. I januari i år presenterade sex organisationer inom filmbranschen, bland annat Oberoende Filmares Förbund och Sveriges Filmregissörer som är en del av Scen & Film, ett manifest mot politisk styrning i svensk film.
Manifestet bygger på den nya rapporten Viktig fråga, men vem bryr sig? (2026) där genusforskaren Maria Jansson argumenterar för att den implicita utgångspunkten för Så fri är konsten var att strukturella ojämlikheter inte finns, en ståndpunkt som redan 2021 var i svang i den offentliga debatten. Ur ett sådant synsätt blir jämställdhets- och mångfaldsreformer ett illegitimt sätt att gynna vissa grupper.
– När en myndighet tog den här ståndpunkten, och särskilt eftersom dåvarande jämställdhetsministern i media delvis bekräftade tanken om att jämställdhet och mångfald stred mot konstnärlig frihet, blev rapporten en markör för att omformuleringen av problemet var etablerat i den politiska sfären, säger Maria Jansson.
– Förståelsen försvann för att jämställdhets- och mångfaldsreformerna växt fram ur en problemformulering som byggde på att obalansen i filmbranschen var ett resultat av strukturella problem i samhället.
Att INTE ta hänsyn till strukturella ojämlikheter i samhället, kan alltså ur det perspektivet också innebära en begränsning av den konstnärliga friheten.
I Viktig fråga, men vem bryr sig? framkommer även att de stora strukturella omvandlingar som filmbranschen upplevt de senaste åren, riskerar att begränsa utrymmet för svenska kulturskapare. Enligt såväl forskare som aktörer som arbetar inom branschen önskar finansiärer på dagens globala marknad i högre grad påverka produktens innehåll.
– Den forskning som finns i dag tyder på att produktioner som görs för eller på uppdrag av kommersiella strömningsaktörer som till exempel Disney och Netflix ”slätas ut” för att passa en global publik, säger Maria Jansson.
– Kulturella särdrag suddas ut och vissa format dominerar. Den andra aspekten av detta är att om branschen förlitar sig på finansiering från de stora jättarna, så blir den väldigt beroende av bolagen. Om ett bolag går omkull får det stora konsekvenser.
Pengarna och politiken är två centrala maktfaktorer som kan hota den konstnärliga friheten. Publiken är, ironiskt nog, en tredje. I rapporten Hot, våld och trakasserier mot konstnärer och författare i Norden från 2024 uttryckte en betydande del av de svarande att de någon gång varit drabbade. Många av dem upplevde även att hoten, våldet och trakasserierna har ökat.
– Männen uppgav att de var mer utsatta för direkta hot, medan kvinnorna oftare upplevde sexuella trakasserier, säger Sofia Arkhede, utredare vid Kulturanalys Norden som är ansvarig för rapporten.
– Typen av trakasserier skilde sig också mellan yrkesgrupperna. Scenkonstnärerna var mer utsatta för sådant som sexuella trakasserier och olovlig fotografering. För deras del var dessa händelser oftare kopplade till den fysiska närvaron på den plats där de förmedlade sin konst, till exempel i krogmiljöer.
Även Thomas Florén, doktor i sociologi som studerat ämnet i rapporten Hat och hot mot svensk scenkonst från 2022, bekräftar att kulturskapare som står på scen möter hat och hot i sin yrkesutövning. I hans forskning har en specifik grupp visat sig vara särskilt utsatt.
– Talteatern sticker ut, säger Thomas Florén. Varför det är så har inte riktigt gått att besvara. Det kan bero på att den talade teatern är mer tillgänglig än till exempel dansen, och att teman som provocerar därför uttrycks mer explicit där.
– Men det kan också hänga samman med teaterns historia. Att den alltid har varit en arena för debatt, där man förväntar sig att förutfattade meningar ska utmanas.
De vanligaste hoten och trakasserierna mot svensk scenkonst sker i dag på nätet, via sociala medier eller via mejl, enligt Thomas Florén. I hans studie var det däremot ovanligt att den som trakasserar tar direkt kontakt med upphovspersonen.
Att vara utsatt för ett drev på nätet kan dock vara nog så jobbigt. Både på det personliga planet, med oro och rädsla, och på det rent professionella.
– Hot och trakasserier får för många konsekvensen att man upplever sin konstnärliga frihet begränsad, säger Sofia Arkhede och utvecklar:
– I vår studie var det en ganska stor andel av de utsatta som instämde i att de har dragit sig undan offentligheten, undvikit vissa uppdrag eller att ta upp vissa ämnen i sitt skapande. Det är ganska tydligt i den här rapporten att de som är utsatta använder självcensur som strategi. Man anpassar sig redan innan. Eller självcensurerar om man redan blivit trakasserad och vill undvika att bli det igen.
Bara ett fåtal kulturskapare anmäler händelserna de varit utsatta för. Det gör officiell statistik om hot och trakasserier svårbedömd, eftersom det sannolikt finns ett stort mörkertal. Exakt hur mycket eller ofta svenska kulturskapare ägnar sig åt självcensur på grund av hot och trakasserier går alltså inte riktigt att säga.
Men i det hårdnande klimatet finns också motrörelser. I Thomas Floréns studie rapporterade förvisso de intervjuade scenkonstnärerna om obehag i den akuta fasen av hot, hat eller trakasserier. Ganska snart vände dock reaktionen ofta till motsatsen.
Den svenska scenkonsten visade sig vara full av aktörer med en stark kampvilja mot krafter som vill ge sig på den konstnärliga friheten.
– Det är lite paradoxalt, säger Thomas Florén. Men många av dem jag intervjuat uppgav att de i mötet med hat och trakasserier kände sig stärkta i sitt konstnärskap. De upplevde att det blev ännu viktigare för dem att slåss emot den typen av reaktioner. De påmindes, just av den anledningen, om att deras arbete är viktigt.
36–61 %
Så stor andel av kulturutövare i Norden uppger att de någon gång har utsatts för hot, våld eller trakasserier i sitt yrke. 10–25 procent har utsatts det senaste året. Källa: Hot, våld och trakasserier mot konstnärer och författare i Norden (2024).
>50 %
Över hälften av svenskarna uppger att de ibland avstår från att öppet uttrycka sina åsikter i det politiska klimatet, av rädsla för att omgivningen ska uppfatta dem som stötande. Källa: Talande tystnad? En ESO-rapport om självcensur i Sverige (2024).
2024
Året då världens kulturskapare var som mest utsatta sedan organisationen Freemuse började sina mätningar 1999. Ökad censur, fler hot och hårdare straff från statliga aktörer pekas ut som några av orsakerna. Källa: State of Artistic Freedom (2025).
33 %
Så stor andel av Sveriges befolkning anser att personer i en ogillad grupp inte borde få demonstrera. Cirka 20 procent anser att de inte borde få uttrycka sina åsikter alls. Källa: Uppsala universitet/SOM-institutet, studier av politisk tolerans. (2021–2023).
5 x kulturell censur i världen
• Ryssland. Efter invasionen av Ukraina har ryska myndigheter förbjudit film och teater som kritiserar kriget eller avviker från statens linje. Regissörer och teaterchefer har avskedats eller åtalats, och flera teatrar ställs om till att producera patriotiskt innehåll.
• Kina. Alla filmer som visas offentligt i Kina måste först godkännas av statliga censurorgan. Innehåll som rör Tibet, Hongkong, HBTQ-teman eller kritik av styret klipps bort eller förbjuds helt. Även internationella storfilmer anpassas för den kinesiska marknaden.
• Iran. Filmskapare och teaterregissörer arbetar under hård statlig kontroll, där manus måste godkännas i förväg. Kända regissörer som Jafar Panahi har dömts till yrkesförbud och fängelse, och kvinnor begränsas kraftigt i hur de får uppträda på scen och film.
• Ungern. Den ungerska regeringen har infört lagar som ger staten större inflytande över teatrarnas ledningar och finansiering. Oberoende scener förlorar sitt stöd, medan teatrar som anpassar sig till regeringens ideologiska linje premieras.
• USA. I flera delstater har politiska beslut lett till att filmer, pjäser och föreställningar som berör rasism, sexualitet eller könsidentitet ställts in eller ifrågasatts. Offentligt finansierade teatrar och skolor utsätts även för politiskt tryck kring repertoarval.
Publicerad: 2026-03-06
