Det är en svinkall cementgrå onsdag i april 2024. Det hade varit lätt att stanna hemma. Ändå är Filmhusets biograf Victor nästintill fullsatt av filmarbetare som alla kommit för att lyssna på föreläsningar om hållbarhet i branschen.
Intresset är talande. Redan för fem år sedan publicerades ett upprop i Dagens Nyheter där en samling filmarbetare menade att branschen inte tog sin klimat- och miljöpåverkan på allvar. De rösterna har blivit ännu fler – och mer högljudda.
– De flesta av oss vill göra gott i samhället, säger Ronny Fritsche, hållbarhetsexpert inom film. Vi gör vad vi kan för planeten hemma, men när vi kommer till jobbet måste vi helt ignorera vår övertygelse, för vi har en arbetssituation där vi måste flyga tur och retur till, säg, Litauen för att filma. Det skapar en känsla hos många att detta är fel. Det får oss att må dåligt.
Kulturvärlden har liknande hållbarhetsutmaningar som resten av samhället. Transporter och resor är den största boven: tunga fossildrivna fordon, flygplan till inspelningar, teaterpublik som reser långt för att se föreställningar.
Elförbrukningen är en annan utmaning: vilken typ av lampor har man på scenen och på inspelningar? Kan man använda befintligt elnät eller behöver man ha dieselaggregat?
Inköp och material är ett tredje stort område. Undersöker man verkligen vad som finns att köpa begagnat på marknaden eller är det lättare att, under tidspress, klicka hem nytt? Hur mycket återbrukar och återanvänder man?
– Vi har ekologisk mat på teatrarnas kantiner, vi sorterar sopor duktigt, vi använder LED-lampor, säger Marta Banal Fernandez, som har skrivit en masteruppsats om hållbarhet i scenografiska projekt. Men när det gäller scenografi, rekvisita och kostym är vi sällan hållbara. Det måste kunna gå att vara både kreativ och hållbar.
Många av de AKT pratat med återkommer till vikten av att planera för hållbarhet tidigt i produktionen – och mäta resultatet efter. Det nya EU-direktivet CSRD (Corporate Sustainability Reporting Directive) som skärper kraven på företags hållbarhetsredovisning kan vara ett steg på rätt väg mot ett mer heltäckande mätverktyg.
Samtidigt blir det ofta en annan sak när man väl når den mest intensiva och pressade fasen. Hållbarhet kräver ju planering för att få effekt. Planering tar tid. Och tid är, som bekant, pengar.
– Under de månader man arbetar med ett projekt ska mycket ske, säger Nina Sekund, administrativ chef på Film i Väst. Ofta består teamen av många frilansare som byts ut, vilket gör det svårt att skapa en systematik kring frågor som hållbarhet, som ligger utanför det vanliga arbetet. Det gäller inte minst lite mindre produktionsbolag som inte har samma ekonomiska muskler som större aktörer.
Film i Väst och de övriga regionala filmfonderna hjälper till med checklistor och mätverktyg, men det finns strukturella problem på högre nivåer. För den svenska film- och tv-branschen handlar det i hög grad om produktionsrabatter, de statliga skattereduktioner man kan få om man förlägger produktionen utomlands.
I filmbranschens toppskikt är utlandsinspelningar främst ett kreativt val: i en påkostad actionfilm förväntar sig publiken att miljöerna ska vara exotiska. James Bond slåss väldigt sällan i Stoke-on-Trent om han kan göra det i en skyskrapa i Dubai.
För svenska film- och tv-produktioner kan inspelningar i ett annat land snarare vara en fråga om att få filmen eller serien gjord eller inte.
– Om regelverket hade varit utformat på ett bättre sätt hade det kunnat stödja en hållbar utveckling. Men i dag kan en svensk produktion flytta utomlands för att ta del av skatter och rabatter. Både ur hållbarhets- och arbetsmiljösynpunkt är detta direkt förkastligt, säger Ronny Fritsche.
Även kulturbranschens lösningar känns igen från samhället i stort. Transporterna behöver minska och vara fossilfria. Elanvändningen måste bli mer effektiv. Användningen av lokal personal och ensemble bör vara målbilden. Inom scenkonsten skulle en enkel åtgärd vara att samarbeta mer, mellan teatrar och operahus, när det gäller återanvändning och återvinning av scenografi och kostymer.
– Om man samarbetar från början kan man anpassa sig till flera teatrars rum eller scener redan när man gör dekor, säger Marta Banal Fernandez. Många operor i Europa använder ett verktyg som heter Trial, ett slags databas för att man ska kunna dela eller hyra ut scenografi och belysning. Den typen av samarbeten skulle kunna göra mycket positivt.
I grund och botten handlar mycket av hållbarhetsarbetet också om att förändra attityder och inställningar. I Filmhuset berättar Lisa Berggren Eyre och Martin Söder, producenter för tv-serien Young Royals, att de först fick höra en hel del mutter om den veganska maten som serverades under inspelningarna. Men väl framme vid tredje säsongen av Netflix-succén var det hållbara valet en självklarhet.
Då hade serien också en hållbarhetskoordinator, som planerade hållbarhetsarbetet och såg till att de högt ställda målen efterlevdes under inspelningen. Ett bra exempel på att det faktiskt går att integrera hållbarhetsarbete i den kreativa processen.
Varje sådant exempel – och de blir fler och fler – är ett litet steg mot att hållbarhet blir standard i branschen.
– Dessa exempel behöver bli mainstream, säger Ronny Fritsche. För de visar att det går att vara hållbar. Och det vill vi ju alla.
Tema Hållbarhet: Tekniken skapar gröna genvägar
Vilka nya möjligheter skapar tekniken när det gäller hållbarhet i film och tv? Richard Frantzén som driver högteknologiska studion Virtual Star menar att AI och virtuella miljöer kan minska branschens klimatavtryck avsevärt.
De senaste årens diskussioner kring artificiell intelligens och teknikutveckling inom film och tv har ofta handlat om risker. Mer sällan har det talats om de möjligheter som till exempel AI och green screen-lösningar skulle kunna innebära.
Richard Frantzén driver virtual production-studion Virtual Star, som skapat ett green screen-system för bland annat reklamfilm, tv, events och långfilm. Han vill lyfta fram en aspekt som sällan nämns – hållbarheten.
– Det är faktiskt en av våra största fördelar, säger han. Med en bra green screen-lösning kan du skapa virtuella miljöer som gör att man slipper åka i väg för att hitta de verkliga miljöerna. Man behöver inte flyga ett helt filmcrew till andra sidan jorden, inte heller kommer man behöva bygga kulisser. Allt kan göras i datorn. Allt kan dessutom återanvändas.
Richard Frantzén lyfter även fram potentialen i att använda lokal teknik och lokala arbetslag för att fånga miljöer på plats och använda dem som ett slags virtuella kulisser. I stället för att flyga till Bali eller Prag kan man låta fotografer på plats filma ett särskilt tilltalande torg eller en för handlingen viktig gata. Med skicklig efterbearbetning kan man sedan ljussätta och på andra sätt modifiera miljön för att skådespelare på ”hemmaplan” ska kunna agera i den.
En skeptiker skulle invända att publiken kommer se skillnaden mellan en sådan lösning och att spela in allt på plats, men Richard menar att de virtuella miljöerna börjar bli så visuellt och tekniskt avancerade att det blir allt svårare.
– Redan nu är det svårt för tittare att upptäcka virtuella miljöer i kortare format som till exempel reklamfilm. Utvecklingen på det här området går extremt snabbt. Varje månad händer något nytt som gör att vi närmar oss en gräns där man inte längre märker något.
En annan möjlig invändning skulle kunna vara att skapandet av virtuella miljöer bidrar till den elförbrukning som enligt de flesta prognoser kommer öka lavinartat i takt med att vårt samhälle blir alltmer fossilfritt. Enligt Energimyndigheten kan Sveriges elanvändning mer än fördubblas till 2045.
Men ett minskat resande väger upp för den eventuella ökningen, menar Richard Frantzén. Är elen dessutom fossilfritt producerad är problemet ännu mindre.
– Faktum är att vi inte gör några avtryck alls när det gäller el. Det beror i viss mån på att Sverige, där Virtual Star till stor del arbetar, är ett land med nästan uteslutande fossilfri elproduktion, men också på att vi använder väldigt energieffektiv belysning.
Med tanke på den tekniska utvecklingens hastighet tror han att AI-verktyg snart kan klippa ut en människa i bild i realtid och sedan placera in den i en virtuell miljö.
– Då kommer det inte ens behövas LED-skärmar eller belysning, vilket ytterligare drar ned på energiåtgången, säger Richard.
Samtidigt vill han understryka att film och annan konstnärlig verksamhet fortfarande alltid behöver en mänsklig kärna, också när de tekniska hjälpmedlen är extremt avancerade.
– Även om AI kommer innebära stora förändringar tror jag att mänsklig handpåläggning krävs för att det ska kännas kreativt och angeläget. AI kommer däremot kunna skapa en mängd genvägar – inte minst när det gäller hållbarhet.
Richard Frantzén
Ålder: 37.
Yrke: Kreativ producent och grundare av studion Virtual Star.
Bor: Uppsala.
Ett hållbarhetstips: ”Lär dina barn att källsortera!”
1,8 ton
Beräknade utsläpp av CO2-ekvivalenter från ett studiobygge av ett inrett rum med en soffa, en fåtölj, ett soffbord, ett skrivbord, en stol, tyger, lampor och prydnadssaker.
Tema Hållbarhet: ”Kostymförrådet är en guldgruva”
Behovet av nya kostymer, masker, rekvisita och dekor har länge varit en stor klimatbov för teatrar och operahus. Nu samarbetar allt fler rekvisitörer och kostymörer för att öka återbruk och återvinning. Anna Ardelius är en av dem.
När kostymdesignern Anna Ardelius för några år sedan skrev en uppsats om hållbarhet inom scenkonsten var engagemanget närmast obefintligt. Det spelade ingen roll till vilken institution hon ringde under researcharbetet, svaret var ungefär detsamma: ”Nej, det finns inget intresse i branschen”.
Snart märkte hon dock av en attitydförändring. Allt fler av dem som tidigare svarat undfallande började fundera i samma banor som hon själv hade gjort.
– Då var det frustrerande att försöka vara hållbar. I privatlivet kunde jag sopsortera och äta veganskt, men det var stor skillnad mot mitt yrkesliv, säger Anna Ardelius.
Som väldigt många andra i branschen är hon frilansare, vilket ofta gör det svårt att påverka hållbarheten i sitt arbetsliv. Man är alltid i händerna på en uppdragsgivare och får hoppas att deras engagemang i frågorna i bästa fall motsvarar ens eget.
– Till slut kände jag och flera andra frilansande scenografer och kostymdesigners att vi behövde samla och formera oss. Vi är flera som nu har gått samman och jobbar likadant. Det är bra, men samtidigt lite tråkigt. För man önskade ju att det fanns ett större intresse, bättre samordning och tydligare styrning uppifrån.
Efter att Anna Ardelius och kollegorna Annika Bromberg och Åsa Norling började samordna sitt hållbarhetsarbete har de nu ett strategidokument, utformat av Norling, som de alla utgår från i sitt arbete. Blir Anna anlitad av en teater eller ett operahus för att skapa kostymer och masker inleds arbetet med att uppdragsgivaren får läsa på om hennes syn på hållbarhet och hur hon vill arbeta med den tillsammans med beställaren och dess hållbarhetsmetoder.
– Mitt mål är att minst 50 procent av alla material som används i kostymer och masker ska vara återbrukade. 100 procent av dessa ska sedan kunna återbrukas alternativt återvinnas när produktionen inte längre är i repertoar. De få nya material som köps in ska alla vara certifierade på något sätt där produktionsprocessen går att spåra.
För att Anna verkligen ska få genomslag för sina idéer och sin vision skulle hon önska att hon i ett tidigare skede kunde bli en del av produktionen och delta i planeringen.
– Även om man har en hållbar strategi så brukar det inte sällan köra ihop sig på slutet när man måste köpa någonting jättesnabbt. Då blir det dåligt. Om hållbarhet är en faktor tidigt i processen kan vi i högre utsträckning också utvärdera och mäta hållbarhetsarbetet så att det också blir tydligt hur vi kan bli bättre på det i fortsättningen. På så sätt kan jag utmana mig själv att, tillsammans med regissören, ta medvetna hållbara beslut, säger hon.
På många sätt tycker Anna Ardelius ändå att hållbarhetsarbetet inom scenkonsten har förbättrats. Ibland av vilja, ibland av ekonomisk nödvändighet.
– En av fördelarna med att det sällan finns ekonomiska möjligheter att nyproducera allt är att kostymavdelningar i Sverige är fantastiska på att återvinna kläder. Kostymförrådet är en aldrig sinande gruva. Alla går och rotar i lagren, alla hittar kläder som väntar på att återanvändas.
Anna Ardelius
Ålder: 57.
Yrke: Kostymdesigner och scenograf.
Bor: Farsta.
Ett hållbarhetstips: ”Ge dig själv ett köpfritt år. Eftertanke varje gång du handlar. Vi måste få ner konsumtionen i samhället.”
50 %
Så stor andel av materialet i Anna Ardelius kostymer och masker måste vara återbrukade. Kostym är ofta den näst största utsläppskategorin i film efter transporter.
Tema Hållbarhet: ”Hållbara resor kostar inte mer”
Under inspelningen av Netflix-serien Young Royals hade Hanna Nybeson en nyckelroll för att minska klimatavtrycken – inte minst genom gröna transporter. Nu hoppas hon att fler produktioner satsar på hållbarhetskoordinatorer.
I dagens streamingsamhälle, där eftertexterna för en film eller tv-serie per automatik döljs eller i alla fall blir perifera, är det lätt att missa de små revolutioner som manifesteras. Bland alla yrkesroller och namn som rullar förbi i slutet av varje avsnitt av Netflix tredje säsong av serien Young Royals var det en som stod ut – hållbarhetskoordinatorn Hanna Nybeson.
Även om hållbarhetsarbete fått en alltmer framskjuten position i film- och tv-produktion hör det inte till vanligheten att det finns en särskilt utsedd person som enbart ser till det området på en inspelning.
Hanna Nybeson tog ett helhetsgrepp på produktionen och såg över samtliga transporter. Hon bokade elbilar för personresor, planerade laddning och samåkning, och såg till att alla tunga fordon drevs med förnybar HVO100-diesel.
– Det sänkte utsläppen en hel del, berättar hon. Vi tittade också på inköp, kostym och scenografi. Ju mer begagnat man köper in och sen låter gå vidare i det cirkulära systemet för begagnat, desto mindre utsläpp. Där kan man spara jättemycket. Vad man äter är också viktigt så klart. Många kan tycka att det är väldigt jobbigt att behöva ändra sin kosthållning, men att gå över till växtbaserad kost måste inte vara särskilt svårt.
När Hanna sammanfattade resultatet kunde hon konstatera att de totala koldioxidutsläppen minskat med nästan hälften, 47 procent för att vara exakt.
Just lättheten i att välja hållbart är något hon återkommer till under vårt samtal. Stora förändringar – förbättringar – kräver inte mycket mer än att tid och resurser avsätts under planeringen av ett filmprojekt. Lättare sagt än gjort ibland.
– Filmbranschen lider ju av samma tidspress som samhället i stort. Sena beslut, snabba beslut och kort framförhållning påverkar alltid hållbarheten. Det är när besluten är sena som man måste lösa någonting snabbt och lätt. Då blir det på bekostnad av hållbarhet, ekonomi och i värsta fall personalens välbefinnande. Så planering är det viktigaste.
För Hanna Nybeson blir en viktig del av uppgiften att skapa engagemang. Att utbilda, få med sig gruppen, coacha, peppa och i slutändan få alla att jobba i samma hållbara riktning. Ju fler som köper in sig på hållbarhetsarbetet desto lättare blir det att både förankra besluten och försvara dess plats i en budget. Just tunn plånbok blir annars lätt ett (svep)skäl när man gör sina val inför och under en filminspelning. Utan större anledning, menar hon.
– Vegansk mat i stället för kött eller elbil i stället för bensinbil kostar inte nödvändigtvis mer, men återigen – någon måste göra de valen, hitta alternativen, stå för logistiken runt omkring, planera. Allt detta tar ju tid, så den personens tid kostar ju.
Samtidigt behövs det också, för att få en långsiktighet i förändringsarbetet, en mer strukturell utveckling. I en bransch där många är frilansare, arbetstiden pressad och besluten ofta måste vara snabba, är det svårt att lägga ansvaret för hållbarheten på enskilda filmarbetare eller ens det aktuella teamet. Hanna Nybeson skulle gärna se tydligare riktlinjer och krav uppifrån.
– Hållbarhetsarbetet behöver komma från beställare, det krävs budget- och tidsutrymme. På några års sikt tror jag att det kommer bli standard att ha den typen av system på plats. Men till dess kanske det måste finnas en person på plats som bara ser till att alla hyrbilar drivs med el och att återvinningen fungerar.
Hanna Nybeson
Ålder: 47.
Yrke: Hållbarhetskonsult och entreprenör.
Bor: I skogen utanför Åkersberga.
Ett hållbarhetstips: ”Samåk! Då kan ni passa på att dela med er av kunskap och lärdomar.”
47 %
Så mycket minskade de totala koldioxidutsläppen från inspelningen av Young Royals tredje säsong. Bland annat genom elbilar, samåkning och förnybara drivmedel.
Nya gröna direktiv
EU:s nya direktiv CSRD (Corporate Sustainability Reporting Directive) har som mål att säkerställa att företag rapporterar effekten av verksamhetens sociala och miljömässiga aktiviteter. CSRD kommer innebära att kraven på vad företags hållbarhetsredovisningar ska innehålla blir ännu tydligare specificerad och berör fler företag i olika storleksklasser. Direktiven träder i kraft den 1 juli 2024.
Verktyg för hållbar film
Många efterlyser ett gemensamt mätverktyg för branschen. I väntan på det finns i dag ett antal olika verktyg för att planera en så hållbar filminspelning som möjligt och mäta vilka klimatavtryck ens produktion skapar. Här är fyra av dem:
FIA och FERA:s hållbarhetsarbete
De internationella fackförbunden för filmarbetare bedriver ett allt mer intensivt arbete när det gäller hållbarhet. FIA (International Federation of Actors) arbetar med ett antal projekt när det gäller social hållbarhet, bland annat i Marocko och Östeuropa. När det gäller ekologisk hållbarhet har man också, framför allt på europeisk nivå, arbetat med att ta fram både en handlingsplan och mätverktyg för en grönare bransch.
FERA (Federation of European Film Directors) driver frågor kring hållbarhet och har arrangerat ett antal workshops och författat strategier för hållbart filmskapande.
Text: Mattias Dahlström
Foto: Max Lander
Set design: Emily Ranneby och Linda Berlin
Vill du läsa hela tidningen kan du läsa den på Mina sidor.
Publicerad: 2024-05-29
