Text: Mattias Dahlström, Illustration: Christoffer Pettersson
Daniel Rosenqvist skakar lätt på huvudet när han återberättar händelsen en kollega har sett. En person arbetade på en tv-inspelning och skulle ha hand om ett antal brinnande facklor. Något gick dock fel. Lågan från en av facklorna nådde kollegans kläder och armen fattade eld.
– Hen ropade efter brandsläckare, men det fanns ingen där. Det är talande för tv-branschen. Svensk tv har bara haft tur att ingen har dött hittills. Det är på den nivån. Vad behöver hända för att något ska förändras?
Vi sitter i den frilansande ljudteknikerns studio i den södra Stockholmsförorten Skarpnäck och Rosenqvist har fler historier från inspelningar inom tv-, reklam- och filmbranscherna. Om arbetsdagar som pågår alldeles för länge och onödiga risker som tas för att skapa en bättre konstnärlig produkt.
– Man är så inne i att göra bra content att många i stunden inte kan göra en riskbedömning för sig själv, konstaterar han. Därför måste chefer och producenter göra det. De måste säga att man som fotograf inte kan sitta i bakluckan på en rullande bil utan säkerhetssele. Man måste vara tydlig från det hållet, för även om de flesta produktionsbolag i Sverige har väldigt fina säkerhetsföreskrifter efterlevs de sällan i praktiken.
Tidigare i år skrev Rosenqvist ett öppet brev till svensk tv:s kanalchefer om säkerhetsbrister i arbetsmiljön, med förslag på vad som måste förbättras, och blev därmed ansiktet utåt för problemen. Brevet undertecknades av flera hundra arbetare inom film- och tv-industrin. Ljudtekniker, fotografer, producenter, rekvisitörer, produktionsledare, publikvärdar, inslagsproducenter, redigerare, castare och många andra yrkesgrupper fanns representerade. De flesta hade arbetat med landets största och mest populära produktioner.
De fyra åtgärderna som föreslogs i det öppna brevet var i korthet att svensk arbetstidslag ska följas, en visselblåsarfunktion ska skapas, säkerhetsarbetet ska prioriteras och att tydligare utbildningar och handledning ska finnas för praktikanter.
Ett av problemen med tv- och filmbranscherna är projektens flyktighet. Malin Zedigh har varit attributör på Kulturhuset Stadsteatern de senaste två åren, men arbetade tidigare inom tv och tycker skillnaden är stor mellan de olika branscherna.
– Inom tv tar man inte tag i säkerhetsproblem eftersom allt är temporärt, säger hon. Om man kommer med klagomål möts man ofta av svar av typen: ”ja, men inspelningen är ju ändå bara två månader till”. Projektens korthet gör det också svårt att få in skyddsombud.
Scenkonsten är på en del sätt i en annan sits. Man arbetar inte lika projektdrivet och åtminstone de stora institutionerna har fast anställda på många positioner, vilket underlättar det långsiktiga säkerhetsarbetet. Samtidigt har även detta område tveklöst sina problem.
I augusti drabbades Kungliga Operan av en tragisk olycka där scenarbetaren Petter Sundelin avled efter ett högt fall från en balkong. När dödsfallet senare utreddes pekade Arbetsmiljöverket ut ett flertal brister i säkerhetsarbetet. I samband med olyckan i Stockholm fick även Göteborgsoperan – efter sju incidenter de senaste tio åren – kritik.
Fredrik Cardona är biträdande scenmästare på Kungliga Operan, även om han snart byter arbetsplats till Avicii Arena, och arbetade sida vid sida med Petter Sundelin.
– Olyckan och Arbetsmiljöverkets granskning har lett till förändringar, inte minst uppe på balkongen där Petter arbetade, men betydligt fler behövs. För många av oss är fortfarande nere på golvet, där vi i min mening utsätts för betydligt fler säkerhetsfarliga moment.
Cardona menar att det höga arbetstempot, precis som på film- och tv-sidan, i kombination med tung och svårhanterlig dekor är ett påtagligt problem. När dagarna består av repetitioner av kommande uppsättningar och kvällarna av föreställningar blir trycket högt.
– Det skulle behövas lufthål i repertoaren, där man hinner åtgärda byggprojekt eller fixa med dekor. Man kan inte arbeta måndag till lördag, halv åtta på morgonen till elva på kvällen, hela tiden, för vi hinner inte laga, fixa eller göra bättre. Har man sett ett problem så måste det åtgärdas direkt – inte om två veckor.
Det har också rent konstnärligt skett en utveckling de senaste åren, med mer avancerad scenografi och rekvisita som ställer högre krav på de som arbetar med uppsättningarna på alla nivåer.
– Tidigare var vi mer inkluderade i det arbetet, menar Fredrik Cardona. Då kunde vi åka ut till verkstaden och prata, känna och titta på det vi senare kommer arbeta med och också säga till vad som, ur vårt perspektiv, kommer funka eller inte. Men som repertoaren ser ut nu finns ingen tid till att tycka till. Det tycker jag också är en säkerhetsrisk.
En åtgärd som de flesta intervjuade återkommer till är att förbättra planeringen. Ju tidigare säkerhetsfrågor och riskbedömningar kommer in i processen, desto större blir chansen att man lyckas skapa en arbetsmiljö med färre risker.
Tristan Agdler, regionalt skyddsombud för scenområdet på Scen & Film, nämner arbete på hög höjd, tunga eller komplicerade dekorlösningar och rekvisita, samt tidspress och stress som riskområden för medlemmar på scensidan.
Eleonor Fahlén, regionalt skyddsombud för film/tv på Scen & Film, lyfter inom sitt område vikten av att inspelningsplatserna riskbedöms ordentligt. Vilka risker finns på platsen, produktionskontoret, med eventuella scenerier? Finns det någon scen som utspelar sig i vattnet eller inbegriper pyroteknik? Vilka potentiella faror uppstår då?
– Man behöver också riskbedöma de organisatoriska och sociala arbetsmiljöfrågorna. Är det hög risk för kränkningar? Är arbetsbelastningen ohälsosam? Ska det spelas in intima scener?
Behöver man ta in en intimitetskooordinator? Här finns det fortfarande en okunskap, säger Fahlén.
En av de viktigaste orsakerna bakom säkerhetsläget är de långa arbetstiderna (dessutom ofta i kombination med få raster och möjligheter till lång sammanhållen vila). Det är enkel matematik: Längre arbetsdagar utan ordentliga pauser skapar trötta medarbetare. Trötthet ökar risken för misstag. Fler misstag minskar säkerheten.
Eleonor Fahlén menar att man borde se över arbetsbelastningen mer detaljerat.
– Om man vet att kostymavdelningen kommer ha scener med många statister kan man på förhand säkra upp med extra personal. Där tycker jag att det fortfarande finns mycket man kan göra. Det är viktigt att riskbedömning görs avdelningsvis tillsammans med head of department. Ofta görs riskbedömningen lite för övergripande i varje projekt.
Planering och riskbedömning är konkreta och – åtminstone på pappret – enkla förbättringar. Ett längre och mer komplicerat svar på frågan om varför säkerheten ibland blir eftersatt handlar om branschkultur, vilket kan vara betydligt svårare att förändra.
Film-, tv- och teaterbranscherna drivs av glödande engagemang och benhård vilja att genomföra projekt och förverkliga visioner. Det positiva med det är att man ofta lyckas göra något större än vad de ofta små resurserna egentligen borde räcka till. Det negativa är att man ibland tar genvägar när det gäller säkerheten eller blundar för arbetsmiljöproblem – eftersom många sökt sig till branschen för att de brinner för konstformerna eller vill få in en fot i en bransch med hög status men pressade budgetar och höga stressnivåer.
– En gång blev jag nästan sparkad när jag ville hålla åtta timmars arbetsdagar under en vecka, berättar Malin Zedigh. När jag sa det fick jag till svar att de kanske skulle ta in någon annan. En annan gång arbetade jag i studion bredvid en tv-inspelning där det i ett team var fler praktikanter än anställda. Då blir arbetsmiljön därefter.
– Man utnyttjar att folk är nya i en extremt tävlingsinriktad bransch. Jag har arbetat med många som fått hantera farliga ämnen som till exempel sprayfärg i icke-ventilerade utrymmen, eftersom det har ansetts vara ”för dyrt” med gasmasker.
Ett genomgående problem för kultursektorn är också att man ses som ”besvärlig” om man anmärker eller klagar på något när det gäller säkerhet. Risken att förlora framtida jobb är reell när många är utan fast anställning och beroende av återkommande uppdrag från produktionsbolag.
Som ljudtekniker är Daniel Rosenqvist både medlem i Scen & Film och Musikerförbundet, och han ser en tendens att man som kulturarbetare ska känna en ”tacksamhet” över att man över huvud taget har uppdrag eller anställning. Det i sin tur gör att många tvekar inför att anmäla problem.
– Många som är med om något vänder sig till facket, men vågar inte gå vidare med sitt klagomål. Även om man kan vara anonym.
Vad kan då göras? Tristan Agdler pratar om vikten av att bygga och kontinuerligt diskutera begreppet ”en ny säkerhetskultur” i branschen. Att det finns gemensamma värderingar kring säkerhet och säkerhetsarbete hos både chefer och medarbetare.
– Ingen vill dämpa folks kreativitet eller konstnärliga övertygelse. Men – samtidigt måste man se att det faktiskt är en arbetsuppgift man utför, att det är en arbetsplats man är på. Då behöver man också ha en tydlig dialog kring vilka risker som förekommer.
Risken blir annars att man helt enkelt kör slut på folk, att engagemanget förvandlas till leda eller utmattning.
– Arbetsmiljö handlar om att få medarbetare att orka ett helt yrkesliv, säger Tristan Agdler. Ibland känns det som att man förväntas arbeta 12–14 timmar om dagen bara för att man är i kulturvärlden. Men utslaget över ett helt yrkesliv kan man inte jobba på det viset.
”Folk vet inte vilka kemikalier som är farliga”
Malin Zedigh är attributör på Stadsteatern i Stockholm och har bland annat erfarenhet av att arbeta med farliga kemikalier.
Hur stor är kunskapen kring kemikalier i branschen?
– Oftast verkar det vara något som folk inte tänker är farligt. Även om det tydligt står på flaskan att det inte ska inandas så kör man bara. Ta fogskum till exempel, som ofta används i olika sammanhang i branschen och blir relativt hårt på ett par timmar, men fortsätter att avge farliga gaser under nästan ett dygn.
Hur bör man arbeta med information kring kemikalier?
– När jag har påpekat de här sakerna så håller sig de flesta till det. Men det krävs att jag, som gått en väldigt specifik utbildning och har en kunskap som de flesta saknar, informerar alla omkring mig. För det är svårt för mina chefer att ha koll på vilka kemikalier som är farliga.
Vad kan man göra fackligt för att få ut kunskapen?
– Vi har pratat i vår styrelse om att vi ska försöka nå ut tidigare och bredare, kanske prata direkt med arbetsplatser. En annan sak vi tänkt på är att ta fram en lathund kring hur man ska hantera de vanligaste kemikalierna. Kanske blir det då lättare för till exempel praktikanter att hänvisa till facket när man uppmanas att använda kemikalier på fel sätt eller att göra saker utan gasmask.
”Ett säkert set är hela verksamhetens kärna”
Anders Karlsson arbetar för Almega/Medieföretagen och ansvarar för utbildningen Säkert set, som tagits fram av Scen & Film, Almega och Yrkesnämnden.
Vad innebär Säkert set år 2023?
– Säkert set är en uppdatering av den tidigare utbildningen för filmbranschen som togs fram av Prevent för cirka tio år sedan på initiativ av Almega/Medieföretagen och Scen & Film. Då fanns det ett arbetsmiljömaterial för fasta scener, men inget för filmproduktion och särskilt för produktion i fält. I den kommande uppdaterade utbildningen vidgar vi målgruppen till att även omfatta tv-produktion där Medieföretagen och Scen & Film har kollektivavtal.
Vad får man lära sig på utbildningen?
– Det viktiga är inte att man ska sitta med all kunskap om arbetsmiljö när man är klar, utan att skapa en medvetenhet om frågorna. Säkert set ska skapa en bra magkänsla för vad man kan och bör göra, att vi behöver kommunicera, riskbedöma, dokumentera och skapa tydliga roller. Man ska känna en trygghet att agera när man ser något som inte känns rätt. Och man ska veta vilka förväntningar som lagstiftare, uppdragsgivare och vi själva har på arbetsmiljön och därefter kunna bedöma vad man själv och andra behöver för ett ”säkert set”.
Vilken insikt hoppas du att deltagarna ska få?
– En av de viktigaste insikterna utbildningen kan ge är att arbetsmiljö i högsta grad är en del av kärnverksamheten. Det är inget ”särskilt”, vid sidan om, utan verksamhetens kärna.
Vill du läsa hela tidningen kan du läsa den på Mina sidor.
Publicerad: 2023-12-15
