Jan Olof Strandberg har gått bort. En av nittonhundratalets i ordets alla meningar mest framträdande skådespelare har lämnat oss. Mycket har skrivits och sagts om hans konstnärliga betydelse inom svensk teater. Mindre har hans sociala och praktiska engagemang för att skapa förutsättningar för vettiga arbets- och levnadsförutsättningar för dem som arbetar inom kulturområdet uppmärksammats.
Att det engagemanget till stor del kanaliserades genom insatser inom Teaterförbundet och i förlängningen också genom stiftelsen Höstsol, är för den som kände honom inte förvånande. Sedan mitten på femtiotalet pågick ett hårt arbete med att försöka förvandla Teaterförbundet till en faktisk och stark facklig organisation. Förbundet hade dittills närmast betraktats som en kamratförening med sociala ambitioner. Rolf Rembe hade anställts för att genomföra reformerna och han hade snart en både aktiv och enig styrelse bakom sig. För att lyckas var det viktigt att i styrelsen få med representanter med såväl kunskap som förankring inom kulturområdet. Att dessutom ha en publik förankring skadade naturligtvis inte heller. Att ha Jan Olof med som vice ordförande i den gruppen var naturligtvis inte dåligt. Och när han 1967 efterträdde Erland Josephson som ordförande, hade Teaterförbudet redan vunnit respekt som en alltmer etablerad part på arbetsmarknaden. Jag vet, för jag övertog Jannes post som vice ordförande.
Vi fick vara med om några spännande år i ett politiskt laddat decennieskifte, där vi ömsevis blev skällda som revolutionärer och ömsevis som centralbyråkrater. Jannes övergripande omdöme, lugn och humor var oss till stor hjälp under de årens konflikter och ibland ganska trassliga stormöten.
I början på sjuttiotalet lämnade han sitt uppdrag på Teaterförbundet och hamnade liksom sin föregångare Erland Josephson, som chef på Dramaten. Men ett uppdrag på teaterförbundsområdet lämnade han inte förrän långt senare. Styrelseuppdraget i Höstsol, den stiftelse som har resurser att värna om och ge hjälp åt de verksamma inom scen och film området, som har behov av stöd.
Lars Edström, tidigare ordförande i Teaterförbundet
Publicerad: 2020-05-04
