Det var en fullmatad dag på filmfestivalen i Göteborg som fokuserade på vad som gör att vissa historier når ut från ett land till andra delar av världen. Fråga som ställdes var: vad är det som gör att vissa historier bär vidare?
Sara Johnson, head of Drama på det israelisk/brittiska filmbolaget Keshet UK och författaren Yael Hedaya berättade om framgångarna som många av de Israeliska serierna har haft under de gångna åren, både i Israel och i de remakes som gjorts i USA av serierna. Bland de mest framgångsrika finner man Prisoners of war som blev Homeland och BeTipul vars remake fick namnet In Treatment. Det är bara några av de program som visar på den kreativa spännvidd som just nu kommer från Israel.
Svaret på vad som gör att så många av deras serier har vandrat ut över världen kan enligt dem sammanfattas med: bra historier (starka, tydliga konflikter, spännande karaktärer), alkemi, timing, uthållighet och mod. Dessutom att de jobbar mycket med manus innan man börjar spela in. De har alltid alla avsnitt färdigskrivna i manusform innan de startar produktionen, allt för att av kostnadsskäl kunna göra inspelningen så effektiv som möjligt. BeTipul var ett exempel på en extremt billig inspelning. Två människor i ett rum med en soffa. Dessutom var soffan lånad och tillhörde en teammedlems mamma.
Författaren till BeTipul, Yael Hedaya, berättade målande om hur det var att arbeta med manuset till serien. Hon var egentligen novellist och kopplades till projektet skaparna, trots att hon inte skrivit drama tidigare. Hennes förklaring till att det blev en så stor framgång var att det verkligen var en lysande idé från början. Hon upplevde det som märkligt att den inte var gjord tidigare. Olika författare fick skriva på olika karaktärer och ingen hade då en aning om hur stor serien skulle komma att bli. De väldigt snäva budgetramarna är för dem också en morot till att skriva vassa dramer med karaktärer som berör. De har inte resurserna att förföra med yta, allt hänger på innehållet.
Tilläggas kan sägas att Israelerna i intellektuella kretsar tycker mycket om Scandinavian Drama såsom Bron och The Killing. Särskilt gillar filmstudenterna att ta exempel från våra serier för att visa sitt kunnande om vad som gäller i omvärlden. Det som ofta uppskattas i våra skandinaviska historier är att det är finns mycket undertext i berättelserna, vilket det inte gör de Israeliska. De gillar att svenskarna har en väluppfostrad och lugn yta men en galen insida. Och såklart vårt kalla och annorlunda klimat som ger en egen speciell stämning. Rådet var att odla våra egna egenskaper och särdrag, det är vår viktigaste tillgång.
Under dagen behandlades även Island som på senare år har klivit fram som ett land som börjat göra bra tv-serier och som nu också söker sig utomlands för hitta medfinansiärer. Flera isländska produktioner som var under inspelning och förproduktion visades upp. Många kändes verkligen välgjorda, lovande och påkostade.
Några viktiga finansiärer har fått också fått nya ansikten. Bl.a. Hanne Palmqvist som är ny programbeställare på SVT, Thomas Gammeltoft som är VD för Copenhagen Film Fund, Petri Kemppinen ny VD för Nordisk FIlm och TV Fond, samt Ivar Køhn som är head af drama på NRK. De var alla på scen och pratade om framtiden och om hur pengar söks för framtida finansiering. Eftersom de just tillträtt var det inte så uttömmande om vad som komma skulle, utan mer ett sätt att visa upp sig och presentera sig live för publiken.
Harald Hamrell
Publicerad: 2014-01-30
