Text: Linus Fremin, Foto: Samuel Unéus
200 miljoner tittare. Hundratusentals besökare. Miljarder visningar på Tiktok. Snart är det dags för årets Eurovision Song Contest – denna gång i Malmö. Med en historia som sträcker sig över 70 år har tävlingen utvecklats till en global sensation, där tävlingens strålkastarljus gör de medverkande till stora stjärnor hos de mest hängivna fansen.
Det vet dansaren och koreografen Edin Jusuframic mycket väl. När han medverkade som dansare i tävlingen 2016 åkte några brittiska fans till Stockholm bara för att träffa honom. Samma år utsågs han av ett venezuelanskt magasin till en av Venezuelas sexigaste män, trots att han inte har någon koppling till landet. Det visar på tävlingens genomslag bortom Europa.
– Eurovision är sin egen värld, en smått surrealistisk värld, där du blir så otroligt älskad och uppmärksammad, säger Edin.
– Jag minns när de hade skapat en Eurovisionpaviljong nere vid Skeppsholmen. Jag gick förbi en kväll och fansen blev som galna. Då slog det mig hur mycket tävlingen verkligen betyder för människor. Den här stora och inkluderande gemenskapen. Det var väldigt fint att få uppleva.
Det är få kommersiella dansare som har den breda erfarenhet som Edin har skaffat sig under sin 17 år långa karriär. Utöver Eurovision Song Contest har han varit med i de flesta större svenska tv-produktioner som Melodifestivalen, Idol, Allsång på Skansen och The Masked Singer. Han har även turnerat med dansgrupper som Bounce, medverkat i musikaler som The Bodyguard och Moulin Rouge, satt upp egenkoreograferade föreställningar och arbetat med artister som Agnes, Darin och Zara Larsson.
– För mig har dansen alltid varit en passion som fått mig att slita, svettas och ge allt. För den ger mig en känsla av frihet, att allt är möjligt. Den är mer än ett yrke.
Edin blickar in genom fönstret på sin gamla skola, Grindtorpskolan. Den ligger på en kulle med utsikt över ett snötäckt Alby – den Stockholmsförort i slutet på röda tunnelbanelinjen där Edin spenderade sina första 26 år av livet.
– På den tiden fanns det ingen trappa så vi åkte nerför backen på våra rumpor om vintern när vi skulle hem, säger Edin med ett skratt medan han visar vägen till det lägenhetshus som han växte upp i.
Hans pappa arbetade som svetsare och lämnade Montenegro på 1970-talet när Sverige var i stort behov av arbetskraft i industrin. Med frun fick han fyra barn, där Edin är nummer tre i ordningen.
– Redan som barn hade jag mycket energi. Mamma fick alltid skrika några gånger när hon ville ha in mig från innergården, säger Edin och pekar upp mot ett fönster.
– Jag ville konstant ha något att göra och ville absolut inte sitta hemma. Det är en svårförklarlig känsla, det var bara en konstant vilja att uppleva och göra saker, som jag fortfarande har kvar.
Hur kom dansen in i ditt liv?
– Jag skulle säga att en stor faktor var att jag alltid hade gillat att röra på mig och använda kroppen. Jag är ju dessutom från Balkan och är därmed uppväxt med mycket fest och dans.
På högstadiet i Albyskolan hittade Edin en sorts mentor i en fritidsledare vid namn Cesar Fulgencio – i dag chef för ung kultur på kulturcentret Subtopia i Botkyrka – som ville engagera elever genom att uttrycka sig kreativt.
– Att jag fick börja uppträda gjorde att mitt intresse för dansen blev mer av en passion. Jag började ta danskurser och fick tillgång till skolans lokaler där jag kunde träna själv, vilket var coolt vid den åldern.
Edin märkte att disciplinen och det hårda arbetet, alla timmar han lade ner på träningen, gav effekt. Det var en känsla som drev på honom och i nionde klass hade han blivit så bra att han blev ombedd av lärarna att hålla studiecirklar för de andra eleverna.
– Jag hade ett sådant fokus på att bli bättre och började även ta helgkurser inom allt från hiphop och street dance till jazz och modern dans. Jag la ner otroligt mycket tid på det, men för mig var det en självklarhet, för det var ju min passion, det som gav mig störst glädje.
Samtidigt märkte han att det inte riktigt var accepterat av omgivningen att han som kille dansade.
– Det var inte så vanligt på den tiden, speciellt inte om du är uppväxt utanför stan. Men jag kände tidigt att dansen fick mig att må bra, så jag brydde mig inte om vad andra tyckte.
Även om han vid det här laget såg en framtid inom dansen ville han efter gymnasiet läsa vidare på universitetet. Valet stod mellan pilot, polis, brandman eller jurist.
– Jag vägde alla för- och nackdelar mot varandra och jurist kändes mest rätt, så jag började plugga det samtidigt som jag började arbeta professionellt med dans. Det var otroligt mycket jobb, men jag hade hård disciplin. Men ju närmare juristexamen jag kom desto mer insåg jag att det skulle få stå tillbaka för dansen.
Edin sitter på Chinateaterns scen med ena benet dinglandes över scenkanten. Hans ögon är svartmålade och han har på sig kortbyxor, hängslen och korsett.
– Jag ska se riktigt slampig ut, säger Edin och skrattar högt.
Runt om honom står ensemblen i Moulin Rouge – en påkostad musikal inspirerad av Baz Luhrmanns film med samma namn – och har genomgång inför föreställningen som drar i gång om en timme. Edin är en av dansarna bakom musikalens stjärnor Marsha Songcome, Andreas Wijk och Morgan Alling.
– Det är många dansare i den här föreställningen, vilket är kul, och jag tror att jag har jobbat med nästan alla av dem förut. Sverige är inte så stort, så om man är aktiv kommersiell dansare så hinner man jobba med de flesta med åren. Det blir en speciell liten gemenskap.
Hur fick du till slut in foten i den här professionella dansvärlden?
– En viktig faktor var att jag dansade på olika dansskolor runt om i Stockholm vilket gjorde att danslärarna fick upp ögonen för mig. ”Skulle inte han passa för det eller det”. Så varje dansklass blev som en sorts audition.
Ett första större genombrott kom när Edin som 19-åring medverkade i realitytävlingen Floor Filler på TV3 år 2005. I det utmanades 24 dansare i olika dansstilar där vinnaren vann 250 000 kronor.
– Det var lite som Idol fast för dansare och det kändes svinkul att få prova på så många olika dansstilar. Jag vann inte, men efteråt åkte vi ut på turné ihop och därefter fortsatte jag att bygga mig ett namn i danskretsar.
Som 22-åring gjorde han sin första turné med barndomsidolerna i danskompaniet Bounce och några år senare fick han förfrågan om att dansa bakom pojkbandet EMD i deras bidrag Baby Goodbye i Melodifestivalen 2009.
Det skulle bli startskottet för en lång relation med ett av Sveriges mest populära tv-program.
– Jag dansade även bakom Danny Saucedo i bidragen In the Club och Amazing, vilket kändes både stort och så kul. 2015 fick jag förfrågan om att vara med i programmet som husdansare och därefter ytterligare fyra omgångar till.
Att vara husdansare innebär intensivt och krävande arbete. Det första året dansade Edin i 14 av 28 bidrag och var med i 10 öppnings- och mellanakter.
– Och sen så hade jag till slut sju bidrag i final, varav fyra var efter varandra. Snacka om att jag hade snabba klädbyten, säger Edin och skrattar.
Det måste vara väldigt slitigt att vara husdansare?
– Ja, det är svinmycket jobb. Men det är också ett extremt kul forum. Man är inne i en bubbla. Det är såklart mycket arbete inför och under, men man börjar repetera två månader i förväg och sen så innan man åker i väg varje vecka så fokuserar man på de bidragen.
Har det någonsin gått åt skogen?
— Herregud, det har det. Jag missade en entré i livesändning, under en mellanakt till Roger Pontares låt När vindarna viskar mitt namn. Tv-tittarna fattade det inte, men jag visste. Jag stod bakom kulisserna och kollade på skärmen när det hände och insåg: fan, jag ska ju vara uppe på scenen nu. Jag var helt övertygad om att den mellanakten skulle komma senare i programmet. Jag hade sån ångest i flera månader efteråt.
Vad lärde du dig av det?
– Att världen inte går under, att showen alltid fortsätter. Jag har väldigt hög arbetsmoral och tränar hårt för att misstag inte ska ske, men det var nyttigt för mig att inse att det inte är hela världen. Att allt alltid ordnar sig.
Från en av logerna bakom kulisserna på Chinateatern hörs barnjoller. Det är Edin som pratar med sin sju månader gamla dotter över Facetime samtidigt som han fixar till det sista av sitt smink.
Den senaste tiden har han gått in i en ny fas i livet där kärleken till dansen får samsas med den till juridiken. Under våren kombinerar han fyra till fem föreställningar av Moulin Rouge i veckan med 8-17-jobb som jurist på Lexly. Och att vara nybliven pappa.
– Jag sover ingenting med andra ord. Så här intensivt kommer det dock inte vara resten av året. Men jag älskar att jag äntligen kan kombinera mina två passioner, dansen och juridiken. Och att bli farsa, herregud vilken grej!
Du har använt kroppen som ditt arbetsredskap under hela din karriär. Hur länge orkar den?
– Jag har varit förskonad från större skador, vilket jag är väldigt glad för. Men kroppen åldras förstås, den behöver mer uppvärmning i dag än när jag var 22 år. Men jag känner mig fortfarande stark och peppad.
Blir det något Eurovision för dig i år?
– Vem vet! Det får vi se, inget är klart och bestämt.
Edin Jusuframic
Ålder: 37 år.
Familj: Fru och dotter.
Bakgrund: Har dansat i Eurovision Song Contest, Melodifestivalen, Idol, Allsång på Skansen och Masked Singer. Har även turnerat med dansgrupper som Bounce, medverkat i musikaler som The Bodyguard och Moulin Rouge, satt upp egenkoreograferade föreställningar och arbetat med artister som Agnes, Darin och Zara Larsson.
5 dansuppdrag jag tyckte var extra kul
1. ”Mellanakten i Melodifestivalen 2015 med danskompaniet Complete, där vi fick skapa en mellanakt från början till slut, med både rap, dans och manus.”
2. ”När jag åkte på min första världsturné med danskompaniet Bounce och föreställningen Gökboet.”
3. ”Min första föreställning som solokoreograf, MeYouI.”
4. ”Att få representera Sverige under Världsexpot i Shanghai 2010, där jag tillsammans med danskompaniet Complete representerade svensk kultur (i form av dans) i den svenska paviljongen under två veckor.”
5. ”Skapandet av dansföreställningen Scen Ankomst och SIRI tillsammans med danskompaniet Complete.”
Edin sitter i förbundsstyrelsen för Scen & Film.
– För mig är kollektivet det viktiga, att vi tillsammans kan åstadkomma så mycket mer.
Mitt mål är att utifrån min långa erfarenhet inom den kommersiella dansbranschen vara med och påverka och bygga upp trygga anställningsvillkor och trygga arbetsmiljöer för kommersiella dansare.
Vill du läsa hela tidningen kan du läsa den på Mina sidor.
Publicerad: 2024-03-08
