När boktryckarkonsten etablerades under slutet av 1400-talet blev rätten att trycka ett privilegium för vissa bokförläggare. Genom privilegierna förenades ofta makthavarnas och boktryckarnas intressen. En reglering av tryckeriernas verksamhet gav möjlighet att utöva kontroll. Det tog lång tid för de tryckta alstrens egentliga upphovsmän att vinna något rättsligt skydd. Först 1710 i England genom ”The Statute of Queen Anne” fick upphovsmannen rätt att bestämma över tryckningen. Författaren kunde också efter en viss tid överlåta rätten att trycka till en annan boktryckare.

Här ligger upprinnelsen till det anglosachsiska systemet och ordet ”copyright” (rätt att göra kopior eller rätt att mångfaldiga). Men det var fortfarande en begränsad rätt som anknöt till det fysiska manuskriptet. I Frankrike däremot kom upphovsrätten under franska revolutionen till uttryck mer som en personlig rätt för den enskilde upphovsmannen att bestämma över ett verks utnyttjande.

Förutom privilegier för tryckerier fanns i Frankrike också hinder för fri etablering på andra områden, t ex kunde teatrarna verka endast med kunglig auktorisation. I och med revolutionen åkte alla privilegier ut tillsammans med de feodala rättigheterna. Dramatiker och kompositörer började organisera sig och framför allt vände de sig mot att teatrarna framförde uppsättning efter uppsättning utan att upphovsmännen fick någon ersättning. 1791 kunde den nya nationalförsamlingen besluta om etableringsfrihet för teatrar och kungen – nu reducerad till en ren galjonsfigur – fick signera den första egentliga upphovsrättslagen. Den första som gav dramatiker rätten till framförande av sina verk. 1793 fick också författare, kompositörer och konstnärer uteslutande rätt till sina verk.

Från dessa första lagliga erkännanden utvecklades rättskyddet successivt under 1800-talet inte bara i England och i Frankrike utan också i Tyskland, i övriga Europa och i USA. Mot bakgrund till den engelska utvecklingen, som vidarebefordrades till USA, finns fortfarande en viss skillnad mellan en anglosachsisk och en kontinentaleuropeisk syn på upphovsrätten. Bland annat har producenterna behållit en starkare ställning i USA än vad förhållandet är i inom det kontinentala Europa.

Multilaterala konventioner
Den internationella utvecklingen kom så småningom att leda till multilaterala konventioner. 1886 tillkom den s k Bernkonventionen om internationellt skydd för upphovsrättsliga verk. Bernkonventionen administreras av WIPO (World Intellectual Property Organization), som är FN:s fackorgan för immaterialrätt. Konventionen bygger på tre grundläggande principer. För det första ska verk som har sitt ursprung i ett av konventionsländerna – utöver de rättigheter som regleras i konventionen – i andra konventionsländer ges samma skydd som länderna ger sina egna medborgare (principen om nationell behandling). För det andra ska skydd uppstå automatiskt utan någon form av registrering eller annan formalitet. För det tredje ska skyddet vara oberoende av om skydd finns i verkets ursprungsland eller inte.

Efter boktryckarkonstens intåg på marknaden förflöt en rätt lång tid innan någon mer betydande metod för återgivning av konstnärliga verk etablerades, men i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet gjordes flera innovationer; grammofonen, filmen och radion. Efterandra världskriget kom televisionen. För utövande konstnärer – skådespelare, dansare, sångare, musiker – uppkom en ny situation när också deras prestationer kunde tas upp mekaniskt. Användning av inspelningar i stället för levande framföranden blev ett hot mot sysselsättning och försörjning.

Först var det inte så många artister som reagerade, men när det blev uppenbart att inspelningarna blev konkurrenter till deras jobb och då det visade sig att det var andra än de själva som tjänade pengar på deras prestationer, lät reaktionerna inte vänta på sig. Snart inleddes striden för ersättningsrätt och avtalsreglering och sedermera kom kraven på lagligt skydd. Efter andra världskriget intog frågan om rättsskydd för de utövande konstnärernas prestationer en framskjuten plats i den internationella upphovsrätts-diskussionen och efter en lång kamp kunde de lagliga rättigheterna konstitueras.

Från och med 1961 fick utövande konstnärer och fonogramproducenter för första gånger vissa rättigheter internationellt erkända genom den s k Romkonventionen. Det betydde att skådespelares och musikers framföranden inte fick tas upp på film eller grammofonskiva och inte heller sändas ut i radio eller television utan deras samtycke. De fick också tillsammans med fonogramproducenter rätt till ersättning om en ljudupptagning sändes ut i radio eller television. Men den rättigheten omfattade inte filmupptagning. Om en film visades i TV kunde filmproducenten stoppa alla pengar för visningsrätten i egen ficka.

Redan före införandet av bestämmelser om utövarnas rättigheter krävde Fackförbundet Scen & Film att ersättningsrätten skulle utsträckas till filminspelningar. Men eftersom lagen på den punkten lämnade utövarna i sticket fick Scen & Film lägga ner mycket tid och kraft i avtalsförhandlingarna för att förbättra villkoren för de medverkande. Det tog lång tid att rubba producenternas hävdvunna rätt: ”att fritt utnyttja ifrågavarande film medelst varje känd metod”, som det stod i kontrakten.  Men med envetet arbete gick det att uppnå förbättringar. 1965 fick filmproducenterna börja dela med sig av intäkterna från TV-sändning av film i Norden. Ersättningen utökades senare till att omfatta alla utnyttjanden och ersättningen höjdes när också regissörerna, filmfotograferna, scenograferna kom att omfattas av kollektivavtalet för filminspelning.

I Sverige skrevs de första bestämmelserna om författarrätt in i 1810 års tryckfrihetsförordning genom följande mening: ”Varje skrift vare författarens eller dess laglige rättsinnehavares egendom.” Efterhand kom sedan under 1800-talet lagar som reglerade det upphovsrättsliga skyddet för olika typer av verk. 1919 etablerades tre särskilda upphovsrättslagar, en reglerade rätten till litterära och musikaliska verk, en annan rätten till konstverk och en tredje rätten till fotografiska verk.

Därefter aktualiserades flera gånger önskemål om en mer genomgripande reform på upphovsrättens område, men det var först 1956 som den så kallade auktorrätts-kommittén kunde lämna ett genomgripande förslag (SOU 1956:25) till en ny sammanhållen upphovsrättslag, där också utövares och fonogramproducenters nya rättigheter kom med. I en särskild lag reglerades rätten till fotografisk bild . Förslaget kom att antas som 1960 års Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (upphovsrättslagen, förkortad URL). 1994 införlivades skyddet för fotografier i upphovsrättslagen.

Från de här utgångspunkterna har det upphovsrättsliga regelverket – internationellt och nationellt – inte minst med hänsyn till ny teknik och med avseende på upphovsrättens utvidgade kulturella och ekonomiska betydelse, undergått stora revideringar. Idag finns en rad internationella överenskommelser, som Sverige har anslutit sig till. Förändringar på grund av den tekniska utvecklingen har WIPO tillgodosett 1996 genom två fördrag (WIPO Copyright Treaty, WCT) och för ljudupptagningar (WIPO Performances and Phonograms Treaty, WPPT). För att skapa ett internationellt skydd för utövande konstnärer också på det audiovisuella området behövdes en ihärdig kamp under lång tid. Först 2012 uppnåddes ett internationellt fördrag – Beijing Treaty on Audiovisual Peformances.

EU-direktiv
För svenskt vidkommande har emellertid det upphovsrättsliga förändringsarbetet inom Europeiska unionen (EU) varit i fokus de senaste decennierna. Från början av 1990 och framåt har ett intensivt arbete i EU lett till att stort antal direktiv antagits. De har inte inneburit några revolutionerande förändringar för svenskt vidkommande. I flera avseenden har direktiven dock inneburit förstärkningar också av svensk upphovsrättslag. Direktivet 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informations-samhället (det så kallade Infosoc-direktivet) har i det fallet spelat en väsentlig roll.

I och med EU-direktivet om upphovsrätt och närstående rättigheter på den digitala inre marknaden (DSM-direktivet), som infördes i svensk lag den 1 januari 2023, har kulturskaparna stärkt sina förhandlingspositioner och fått bättre förutsättningar att träffa avtal om skäliga villkor och ersättningar. En av de viktigaste förändringarna i reglerna om upphovsrättens övergång är att bestämmelserna gjorts tvingande.

Fördraget om Den Europeiska Gemenskapen (EG) är ett avtal mellan stater som på definierade områden har avhänt sig självbestämmande till förmån för ett gemensamt beslutsfattande. Inte minst gäller det upphovsrättsområdet, även om EG-fördraget i sig självt inte innehåller några direkta bestämmelser om immaterialrätt. Men då EU-samarbetet har som grund att varor och tjänster ska kunna röra sig fritt över gränserna och kunna tillhandahållas på samma villkor, har harmonisering av de immateriella rättigheterna inom EU varit angelägen.

Medlemsstaterna är tvingade att i sina egna lagstiftningar som minimum införliva bestämmelserna i de direktiv som Ministerrådet antar. Att hålla en högre skyddsnivå möter emellertid inget hinder. Det är direktivens mål och krav som ska uppfyllas. Den konkreta regleringen lämnas till medlemsstaten att besluta om. Tolkningstvister om kraven har uppfyllts avgörs av EG-domstolen.