Text: Henrik Sahl Johansson Illustration: Lisa Benk
DEL 1: BRANSCHEN
7,5 %
Så mycket minskade statens utgifter för kultur per capita mellan 2014 och 2024.
När kulturminister Parisa Liljestrand i början av oktober talade på Kulturpolitisk samlings temadag ”Vem betalar för kulturen?” upprepade hon en formulering som vid det här laget har blivit till ett slags kulturpolitiskt mantra: Finansieringen av svensk kultur ska inte växla från statliga till privata medel, den ska växa genom att båda delarna finns kvar.
Men att näringsliv, stiftelser, donatorer och andra mecenater kommer spela en allt viktigare roll i framtiden råder det få tvivel kring. Förutom att statens utgifter för kulturen har minskat – i årets höstbudget går 0,62 procent till kulturen, att jämföra med 0,65 procent 2025, som då var den lägsta siffran på över 20 år – bidrar inflationen till att pengarna inte räcker lika långt. Det har blivit dyrare att skapa kultur, helt enkelt, medan bidragen i stort sett är oförändrade.
Mikael Brännvall, vd på Svensk Scenkonst, beskriver läget för den offentligt finansierade kulturen som mycket kärvt. Inte minst i ljuset av de senaste årens ökade kostnader.
– Tittar vi på den fria professionella scenkonsten har man inte fått uppräkning av statliga anslag på många år, och när det gäller institutionerna avskaffade man inför budgeten 2024 den indexering man hade för att räkna upp anslagen. Det innebär att vi i praktiken har ett besparingsbeting som motsvarar 3 till 4 procent per år för att hantera löner, hyra och andra kostnadsökningar, säger han.
Nyligen publicerade Svensk Scenkonst tillsammans med Sveriges Museer en rapport om hur scen- och museichefer ser på det ekonomiska läget. Där framkommer det bland annat att många aktörer är positiva till kompletterande, icke-statlig finansiering – men Mikael Brännvall framhåller att det trots allt rör sig om pengar i marginalen.
– Redan i dag finns den kompletterande finansieringen där, men den är blygsam. Och det kräver tid och resurser för att bygga upp de strukturer som behövs för att den ska kunna spela en större roll. Jag skulle säga att de pengarna kan vara viktiga för vissa projekt, men det är långt ifrån sant att de skulle utgöra en stor andel, säger Mikael Brännvall.
Han får medhåll av Eva Hamilton, tidigare vd på SVT och i dag ordförande för Film & TV Producenterna.
– Om du tittar på dem som har vågat sig på privata medel i film så har de nästan alltid gått back. Och privata investerare vågar inte gå in om det inte finns en ekonomisk bas. Så för producenten är de offentliga medlen helt avgörande, säger hon.
Eva Hamilton beskriver läget för svensk film just nu som ”en perfekt storm”, där minskade medel, ökade kostnader och det faktum att man i andra länder satsar mer på internationell film riskerar att slå hårt mot svensk filmexport.
– Våra medlemmar som håller på med film, nästan oavsett hur kända och nyskapande de är, har det väldigt svårt. Jag tror att vi under de närmaste tre åren tyvärr får se att det kommer komma väldigt lite svensk film, säger Eva Hamilton.
Både hon och Mikael Brännvall är tydliga med att det behövs både resurser och incitament för att privata medel ska kunna stärka svensk kultur. Men också att man måste bli bättre på att skydda den kulturella integriteten.
– Jag anser att vi ska lita på våra konstnärliga ledare, säger Mikael Brännvall. De har hög integritet, så där är jag egentligen inte orolig. Men det är viktigt att verksamheterna för samtal om de här frågorna. Hur ska man förhålla sig till donationer? Var kommer pengarna ifrån? Och vilka villkor eller värderingar kan de vara förknippade med?
För filmbranschen handlar det i ännu högre grad om att genomföra redan framtagna förslag, menar Eva Hamilton. Som produktionsincitamentet för film och tv – det stöd som ges till produktioner i Sverige och som skulle vara 300 miljoner kronor, men som i dag ligger på den betydligt lägre summan 87 miljoner kronor.
Hon lyfter också fram filmutredningens förslag om sänkt biomoms, återinförd filmavgift och en 1,5 procent hög skatt på streamingtjänster.
– Om dessa tre förslag går igenom skulle det innebära att vi hamnar på en ytterligare tillförsel av 200 miljoner till filmbranschen. Det är avgörande pengar, säger Eva Hamilton.
DEL 2: MEDLEMMEN
80 %
Så stor andel av Akts läsare uppger att deras ekonomi har blivit sämre under 2025.
Så hur snålt blåser det egentligen för de svenska kulturskaparna? Riktigt snålt, åtminstone om man läser nyheterna och följer kulturdebatten.
Nyligen meddelade Teater Giljotin i Stockholm att man blir av med sitt verksamhetsstöd för nästa år, vilket enligt grundaren Rikard Borggård skulle betyda att man måste lägga ner. Även teater Konträr ser ut att förlora sitt stöd från Kulturrådet 2026 och i Norrbotten har minskade anslag tvingat Tornedalsteatern att krympa sitt uppdrag. För att bara nämna tre aktuella exempel.
Men hur låter det när man talar med enskilda yrkesutövare? Den frilansande dramatikern och regissören Gertrud Larsson är en av de röster som hörts tydligast i debatten om kultursektorns finansiering under senare år. Hennes hyllade pjäs Mecenatens återkomst, som hon spelat med Jenny Svenberg Bunnel och Anna-Lena Efverman på Teater Brunnsgatan 4 i år, är en humoristisk uppgörelse med ett kulturklimat där man måste vara beredd att sälja allt för att överleva.
– Jag kan säga så här: jag har inga problem ekonomiskt, men jag har ju hållit på ett bra tag och är etablerad, säger Gertrud Larsson under en hundpromenad.
– Än så länge går det bra. Men det känsliga när man är frilansare är förstås att ens inkomst kan raderas helt från en dag till en annan. En sak som har hänt på senare tid är att många jobb som jag trott har varit säkra inte ens har blivit av.
Gertrud Larsson berättar att reaktionerna på Mecenatens återkomst har varit nästan odelat positiva, både från kollegor i teatervärlden och från branschen i stort. Många blir uppiggande av att få skratta åt eländet, som hon säger – och politiker från såväl höger som vänster har besökt Brunnsgatan 4. Om pjäsen får någon konsekvens för teaterns möjlighet att överleva framöver återstår dock att se.
– Det är ju svårt det här med pengar. Det är många dramatiker som har tvingats lämna yrket, och det är särskilt svårt för unga människor att ta sig in, säger Gertrud Larsson.
– När jag var ung kunde man vara ganska så fri i sitt skapande. Man kunde kliva in på en teater och säga att man ville skriva en pjäs om älgjakt – och det funkade! Det hade det nog inte gjort i dag.
Carl Kristofferson är frilansande linjeproducent och produktionscontroller inom filmbranschen. Han delar bilden av att det är en ny ekonomisk verklighet som styr.
– Ja, det har blivit tuffare. Det är sämre betalt och dyrare i samhället. Stressen att få nästa jobb ökar påtagligt – de som mitt under brinnande produktion orkar lyfta blicken och kolla på vad man ska göra om sex månader eller ett år, de har vunnit halva matchen. Men det är långt ifrån alla som klarar i en så här tuff arbetsmiljö, säger han.
Hans gissning är att svenska filmskapare kommer att behöva anpassa sig för att klara sig – ”adapt or die”. Och att man exempelvis kan komma att göra mer mikrodrama framöver: korta, såpopera-liknande serier som påminner om dem som i dag görs i stor skala i Asien. Mindre långfilm och mer vertikala Tik Tok-klipp, alltså.
Något som har förbättrats på senare år, menar Carl Kristoffersson, är att man har fått en mer medveten bransch vad gäller arbetsmiljön. Detta gör att man bland annat har kunnat ta in experter för riskbedömningar och andra åtgärder under filminspelningar.
Men pressen att göra mer med mindre pengar och inte veta hur framtiden ser ut leder i dag till en sämre arbetsmiljö i både fysisk och psykologisk mening, framhåller han. Och det riskerar på sikt att resultera i att kvaliteten för svensk film faller.
– Trygghet skapar bättre filmarbetare. Vi måste se till att behålla vår erfarenhet i branschen, annars sipprar kompetensen ut. Det ser man redan nu att den gör, säger Carl Kristoffersson.
DEL 3: FACKET
5 000 kr
Så mycket lägre skulle en svensk månadslön vara i snitt om det inte fanns fackförbund.
– Om försvaret ska prioriteras i den nationella budgeten finns det också skäl att investera i kulturen. Det är en del av hur vi bygger ett starkt samhälle.
Detta säger Simon Norrthon, förbundsordförande för Scen & Film. Som argument för betydelsen av att satsa mer på kultur är det ett intressant perspektiv: kulturen som ett slags inre försvar, ett sammanhållande kitt i tider av oro i omvärlden. Kulturen som en väg mot fred och demokrati.
Men med en arbetsmarknad stadd i hastig förändring och en svagare statlig grund krävs engagemang, understryker han. Och en insikt om var den politiska drivkraften finns.
– Det är tydligt att kulturbranschen krymper, och jag tycker inte att oppositionen gör sitt för att positionera sig eller skapa debatt. Alla samhällsproblem skylls på invandring och bristande integration, samtidigt som regeringen försvagar de plattformar som för oss samman. Regeringen har lagt ett monetärt raster över kulturen och jag hör inte oppositionen försvara de värden som inte kan mäta sig i pengar – värdet av ett vitalt och tillgängligt kulturliv, säger Simon Norrthon.
Han påminner också om en aspekt som ofta försvinner i debatten om kulturen och ekonomin: att kulturnäringen, bortom sitt samhällsuppdrag och alla mer själsliga funktioner, skapar mängder av arbetstillfällen, stora ekonomiska värden och viktiga exportfördelar.
Hur stor effekt kultursektorn har på landets ekonomi är inte helt enkelt att svara på. Men i en rapport från samarbetsorganet Kreativ Sektor från i våras uppskattar man att de kulturella och kreativa näringarna år 2023 sysselsatte nästan 250 000 personer och genererade en sammanlagd omsättning på över 650 miljarder kronor.
– Skatteintäkterna från den här sektorn överstiger många gånger om de skattesubventioner som kulturen får. Det är ett stort ekosystem och en oerhört viktig näring för Sverige, säger Simon Norrthon.
Miski Ibrahim är jurist och rådgivare på Scen & Film. Hon bekräftar bilden av att många medlemmar är oroliga för sin ekonomi och framtid.
– Vi ser det hela tiden. Man märker att det är många medlemmar som blir av med jobben och att det är väldigt tufft just nu.
Att facket gör skillnad för lönenivåerna finns det flera undersökningar som pekar på. Exempelvis har en rapport från tankesmedjan Futurion visat att månadslönen hade varit 5 000 kronor lägre i Sverige om facken inte funnits – även för dem som inte är anslutna. Man fann också att inkomstklyftorna hade varit betydligt större utan fackförbund.
Samtidigt arbetar facken hårt för att alla som jobbar i Sverige ska ha kollektivavtal – och i dessa ligger enormt stora värden. Både i form av mer pengar och ökad trygghet.
– För dig som anställd betyder det till exempel årlig löneökning, bättre tjänstepension, längre semester och bra försäkringar om du blir sjuk eller råkar ut för en olycka. Du får också tydliga regler för övertid och restid, så du vet vad som gäller och får rätt betalt, säger Miski Ibrahim.
Men även den majoritet i kultursektorn som är egenföretagare har stor nytta av kollektivavtalen. Inte minst genom avtalens normerande effekter.
– Kollektivavtalen vi tecknar sätter en nivå för egenföretagare att förhandla utifrån och att bedöma vad som är rimligt. Samma sak gäller de bolag som anlitar dem. Avtalen ger en väldigt tydlig guide.
En positiv ekonomisk nyhet för enskilda kulturskapare är de förändringar i a-kassan som började gälla i oktober, och som gör det enklare för yrkesutövare som inte är fast- eller tillsvidareanställda. Med de gamla reglerna utgick stödet från hur länge man arbetat – nu kommer man i stället titta på den sökandes sammanlagd inkomst, vilket gynnar dem med korta kontrakt och ojämna inkomster.
Miski Ibrahim varnar dock för att nedtrappningen i det nya systemet kan leda till att vissa medlemmar trots allt får det tuffare framöver.
– Förändringen är positiv på så vis att fler får rätt till a-kassa, men samtidigt kommer de nya reglerna innebära en nedtrappning av ersättningen efter ett par månader, vilket kan påverka våra medlemmars ekonomi. Det rör sig förstås om politiska överväganden, men det är svåra tider och att sänka ersättningsnivåerna kommer inte per automatik leda till att man får ett nytt jobb.
Svårare tider, alltså. I en osäker global ekonomi där pengar allt mer flyttas från offentligt till privat. Vad kan facket göra för att möta en sådan utveckling?
Simon Norrthon pekar på ett antal viktiga åtgärder som man aktivt driver på från Scen & Films sida: Att man från statligt håll återgår till att räkna upp stödmedel efter pris- och löneindex, att svenska kulturskapares rättigheter i AI-frågor stärks, och att tryggheten på arbetsmarknaden i stort blir bättre för de yrkesutövare som saknar tillsvidareanställningar.
– Vi har en arbetsmarknad för kulturskapare som präglas av frilansande och otrygga anställningar, och trygghetssystemen har inte utvecklats i samma takt som arbetsmarknaden. Där arbetar vi ständigt för att hitta lösningar för våra medlemsgrupper, säger Simon Norrthon.
– Nu är en jätteviktig tid att organisera sig. Det är bara så vi kan få förändring.
Kulturen och pengarna i siffror
0,62 %
Så stor del av statens budget 2026 går till kulturen. Det är den lägsta siffran på 26 år.
650 miljarder
Så många kronor genererade de kreativa näringarna i Sverige under 2023.
2 procent
Så stor andel av kulturens finansiering i Sverige kommer från stiftelser och donationer. Det gör Sverige sämst i Norden på privat kulturfinansiering.
36 kronor
Det var Sveriges nationella filmstöd per capita 2024. Danmark och Norge satsade 75 respektive 104 kronor.
65 procent
Så stor andel av scenkonstens chefer uppger att det ekonomiska läget inför 2025 var sämre än året innan.
Källor: Rapporterna ”Privat kulturfinansiering i Norden” från Myndigheten för kulturanalys, ”Vem betalar för kulturen” från Svensk Scenkonst, ”Uppdaterad statistik för de kulturella och kreativa branscherna” från Kreativ Sektor, “Om facket inte fanns – en kontrafaktisk analys” från Futurion och ”Filmåret i siffror 2024” från Svenska Filminstitutet.
Vill du läsa hela tidningen kan du läsa den på Mina sidor.
Publicerad: 2025-12-09
