Kultur is the kitt. Med k. Det håller oss samman, det fastnar under naglarna och det formar sig efter vår beröring. Om man sköter om det förblir det elastiskt ganska länge, men när det spricker måste det skrapas och fixas och smetas på nytt. Annars faller rutorna ur sina ramar och det blir kallt i huset. I år fyller den statliga kulturpolitiken 50 år. Jag har inte sett något firande kring detta, men jag tänker att det kan vara värt att uppmärksamma. Kulturpolitiken syftar till att människan ska bli fri. Fri att kunna delta i kulturlivet och det offentliga samtalet, fri att kunna fatta informerade beslut. Visst har kulturpolitiken sina sprickor, och den har inte underhållits som den borde, men de flesta rutorna sitter ändå kvar. Ett tag till.
Hur kommer kulturpolitiken utformas framåt – blir det en större renovering, eller målas det bara på lite färg över sprickorna? Den nuvarande regeringen drar åt lite olika håll, men de centrala frågorna handlar om styrning och finansiering. Den statliga finansieringen backar i jakten på det privata kapitalet och konstnärlig frihet som överordnat mål ersätter tidigare initiativ för lika möjligheter. Vad konsekvenserna blir för utbudet och tillgången i hela landet är för tidigt att säga. Att få in fler finansiärer i kulturen och att konsten ska var fri från politisk styrning är i sig eftersträvansvärt, men att inte styra är också ett sätt att styra, eller åtminstone att överlämna ratten till ”marknaden”. Och, ingen är fri utan resurser.
Just nu präglas den nationella kulturpolitiken av en nostalgisk konservatism där kittet ska heta svensk kulturkanon. Med avstamp i gemensamma värderingar, svensk matkultur och historiska händelser ska det bli tydligare för alla vad som är svenskt och vad som förväntas för att passera som sådan. Det är för tidigt att säga om en statlig svensk kulturkanon kommer öka sammanhållningen eller förbättra integrationen, men jag vågar redan nu döma ut den som katalysator för framtidens kulturskapande.
Det kitt vi verkligen skulle behöva är en modig kulturpolitik som sätter konstnären och skapandet i centrum. Visst handlar det om pengar, men investeringar i kultur ger väldigt mycket tillbaka. Sverige har av någon anledning det lägsta filmstödet i Europa, ändå vet vi att varje krona staten satsar i det så kallade produktionsincitamentet – ett stöd som ger 25 % tillbaka på pengar som spenderas i Sverige – ger 3 kronor tillbaka i form av skatteintäkter och ökad omsättning för närliggande näringar. Att räkna upp produktionsincitamentet borde vara ett lätt beslut. De fria grupperna har idag svårt att vara ”fria” med nuvarande finansiering, vilket hämmar innovation, rörlighet och utveckling. De fria grupperna för dans och teater får idag 4,5 % av de stöd som fördelas av Kulturrådet. Genom att dubblera stödet till de fria grupperna skulle scenkonsten blomstra exponentiellt och det skulle stärka utbudet för barn och unga, ge bättre och tryggare arbetsvillkor för konstnärer och tekniker, öka flödet mellan institutioner och fria grupper och sporra konstnärlig utveckling. För varje krona till det fria kulturlivet får vi väldigt mycket tillbaka.
Framför allt behöver vi en kulturpolitik med tillit till branschen. Inte tillit till att en kulturupplevelse ska leverera något särskilt, på något särskilt sätt, med något särskilt budskap. Tvärtom. Tillit till publiken, till konstnären, till institutionerna, till de fria grupperna, till filmskaparna att skapande är viktigt, meningsfullt, stökigt, förklarande och problematiserande. En kulturpolitik som tar avstamp i att mångfalden av uttryck är det som berikar samtiden och lägger grunden för framtidens Sverige, i världen. Tillit till ovisshet och nyfikenhet. Det skulle hålla rutorna på plats.
Ingen kultur utan tillit, ingen tillit utan kultur.
Kultur is the kitt.
Simon Norrthon, förbundsordförande Scen & Film
Foto: Sören Vilks
Publicerad: 2024-06-05
