Att arbeta som frilansare innebär att hela tiden planera och prestera för nästa jobb. Ibland kommer man till en arbetsplats där man trivs och hoppas få stanna kvar. Ibland vill man av olika anledningar bara därifrån. På vissa arbetsplatser är alla frilansare, på andra är man den enda. Vissa arbetar alltid i grupp, andra arbetar själva. Många jobbar sida vid sida med tillsvidareanställda, men utan att omfattas av samma trygghet. Kulturarbetsmarknaden bygger på att en stor del av personalstyrkan arbetar som frilansare i någon form. Antingen som visstidsanställda eller som egenföretagare, eller som både och. I vår bransch är inte frilansarna extrapersonal, de är ofta lika avgörande för arbetet som de tillsvidareanställda. Vi arbetar oftast i projekt, och varje projekt är unikt. Det kräver att en stor del av de som arbetar inom scen och film – även på stora permanenta arbetsplatser – accepterar tillfälliga uppdrag.
Många frilansare trivs som sådana. Rörligheten och självbestämmandet och det att man hela tiden är på väg är stimulerande. För den som är tillsvidareanställd kan det se ut som en ganska angenäm tillvaro, att vara lite turist i verkligheten, att äta russinen i kakan och sen dra vidare mot nästa spännande utmaning.
Men otryggheten innebär också ekonomisk stress, frilansare har svårt att tacka nej till uppdrag, och även för den som arbetar för mycket kan det vara svårt att få ihop det. Att planera ett liv med familj och semester eller för den delen kunna vara sjuk eller föräldraledig är för många frilansare en utmaning. Många frilansare önskar en mer varaktig arbetsplats. Dels för en jämnare försörjning med förutsebara arbetstider, men också för att kunna vara med och påverka helheten, att bli en i laget.
Konsekvenserna av inflationen innebär stora påfrestningar inom film och tv där det just nu är svårt att få ihop finansieringen för produktionerna. Situationen påverkar all personal, men det slår förstås särskilt hårt mot alla som inte har en trygg anställning. Frilansare behövs för verksamheten, men när kostnaderna måste minskas är det här man skär först. Dramaproduktioner och filminspelningar läggs ner eller skjuts på framtiden och för de som arbetar med reklamfilm är det vinter på riktigt. Även reality och non-scripted program påverkas. Stora bolag som TV4 ber medarbetare tänka över hur de fakturerar, ifall de vill komma i fråga för uppdrag framöver. Ägarnas förväntan på vinst slår direkt mot de uppdragstagare som är längst ner i kedjan. Att TV4 tvingar tv-arbetare att välja mellan att antingen vara uppdragslösa utan rätt till a-kassa, eller att sänka sitt arvode – trots reella kostnadsökningar till följd av inflationen – det är faktiskt förjävligt. Det är tydligt att det finns stor potential till förbättring för film- och tv-arbetares arbetsvillkor och trygghet, men jag förväntar mig att arbetsgivarna också är intresserade av det om det ska finnas tillräcklig kompetens kvar i branschen.
Scenkonsten känner av att den nationella kulturbudgeten, såväl som de flesta regionala budgetar, saknar nödvändiga uppräkningar för kulturlivet. Det fria scenkonstlivet lider av ökade kostnader och minskade anslag med små eller inga marginaler. I vissa större scenkonsthus har designuppgifter delvis lagts över på tillsvidareanställd teknisk personal, och allt fler av den ordinarie personalstyrkan får utökade arbetsuppgifter för att täcka upp för de som inte är där. När konstnärlig personal är en särskild personalkategori i kollektivavtalet som oftast hänvisas till ett livslångt frilansande blir det förstås direkt felaktigt om andra personalkategorier tar över uppgifterna och förväntas hantera det inom sin tjänst utan extra ersättning. Flera scenkonsthus rapporterar också om ett minskat antal produktioner för att få ihop ekonomin. De innebär arbetstillfällen som försvinner för frilansare.
Besparingarna kommer även beröra tillsvidareanställda, men först efter att man spelat på frilansdragspelet. När frilansar försvinner sker det utan förhandlingar där parterna gemensamt kan titta på lösningar.
Allt hänger ihop. Nu när tiderna blir hårdare behöver vi kunna tala för varandra. Frilansare behöver att de med tryggare anställningar kan bevaka även frilansares intressen. Samhället måste visa betydligt större solidaritet med de som saknar den trygghet som är norm på arbetsmarknaden genom att göra politik av de förändringar av a-kasseersättning och SGI som ligger på bordet. Scen & Film kommer fortsätta påverka för hållbara förutsättningar för ett professionellt kulturskapande i hela landet – oavsett anlitandeform.
Publicerad: 2023-11-30
