Text: Linus Fremin Foto: Oskar Omne
Vid kvinnans fötter låg en kudde. På den tillbringade en 27-årig Liselotte Asplund många kvällar på Kungliga Operan i Stockholm. Inte på scenen, inte ens i salongen – utan i sufflörluckan, dold under scenen. Där satt hon som ung vid sin handledares fötter för att träna örat, ögat och takten.
Hon följde föreställningarna kväll efter kväll, hörde varje ord och varje tvekan. Hon lärde sig när sångaren behövde stöd och när tystnaden var viktigare. Handledaren sufflerade med en rörelse, ett andetag, ett ord, en ton – och Liselotte lärde sig, sida vid sida, hur man blir osynlig men oumbärlig.
Åtta år senare låg en annan kudde i luckan. Nu var det Liselottes dotter Klara som satt vid hennes fötter. Inte för att sufflera, utan för att läsa sina läxor. Hon satt där tyst medan operan rullade på, med matteboken i knät, medan mamma vakade över varje takt, varje fras.
– Klara har på ett sätt vuxit upp här. Det är fint att tänka på, att jag satt vid en äldre kollegas fötter när jag lärde mig, och nu satt hon där. Jag bär på så många minnen från min tid i luckan, säger Liselotte medan hon visar runt på Kungliga Operan.
Men efter 35 år som sufflös bär Liselotte också på en oro. Fler och fler teatrar och operahus i Europa drar ner. Sufflörens yrke är tyst och svårt att förklara för dem som inte är insatta. Det är ett hantverk som inte går att läsa sig till, det måste överföras, precis som hon själv lärde sig det: nära någon annan, kväll efter kväll.
Och om det inte längre finns någon att stå bredvid – vem ska då viska vidare?
•••
Allt började med en skolutflykt som 15-åring till La Bohème på Kungliga Operan. Från tredje raden möttes Liselotte Asplund av en värld hon inte visste att hon längtade till.
– Det var intensiva känslor, romantik och musik som gick rakt in i hjärtat. Kort därefter såg jag Ingmar Bergmans filmversion av Trollflöjten på tv och blev lika förtrollad av den.
Genom en yrkespraktik i högstadiet fick hon följa operakören en vecka. När repetitionerna slutade klockan 15:00 ville hon inte gå därifrån. Hon hade hittat ett hem i kulisserna. Som påklädare – dåtidens namn för kostymtekniker – ägnade hon några år senare kvällarna åt att klä på sångare, dansare och statister.
– Det var magiskt för mig. Jag fick stå i kulissen och höra hur mycket opera som helst.
Från kulissen lade hon också märke till sufflörerna i sin lilla lucka. De såg ut att göra något avancerat och viktigt – och även om hon då tänkte “det där skulle vara för svårt för mig” hade fascinationen väckts.
På gymnasiet hade Liselotte en svensklärare som också var dramalärare. En dag frågade han klassen: “Är det någon som vill sufflera min våruppsättning?” Liselotte räckte upp handen. Hon fick följa repetitionerna av Lorcas Blodsbröllop och insåg att hon gillade arbetet.
– När vi var klara sa han: ”Du vet väl att det här är ett yrke?” Jag blev helt paff, kunde man verkligen jobba med det här?
Läraren skrev ett intyg som hon skickade runt till teatrar i stan. Efter ett år ringde Riksteatern. De hade hittat hennes brev i en låda och behövde en sufflör till en turné. Hon sa upp sig från sitt jobb i en glasskiosk vid Kungsträdgården och gav sig ut på vägarna.
– Jag blev utskälld i två timmar för att jag skulle sluta mitt i glassäsongen, men det här var ju min dröm. Och det var jättekul att åka runt en sommar.
Efter turnén ville Liselotte lära sig mer och fick gå bredvid en sufflör på Stadsteatern. Under två veckor såg hon hur en erfaren kollega arbetade – tajming, tecken, text, diskret stöd. Den sista dagen kom sufflörchefen fram och frågade om hon ville börja jobba där.
– Så veckan efter satt jag där och sufflerade min första föreställning. Det var bara att hoppa rakt in, säger Liselotte med ett skratt.
– På Stadsteatern sitter sufflören på första bänk, mitt bland publiken. Direktkontakten man fick då med besökarna kan jag ibland sakna när jag sitter isolerad i luckan på operan.
Vad var det med yrket som du fastnade för?
– Jag trivs med att vara i det dolda. Jag vill inte stå på scenen, men jag vill hjälpa till och var en del av det här fantastiska. Att känna att jag är behövd, det är min belöning.
•••
Luckan är sufflörens arbetsplats på Kungliga Operan – ett litet, oansenligt utrymme längst fram vid scenkanten. Här ser den likadan ut som på 1950-talet och är trång, oergonomisk, dammig och full av små hjälpmedel.
– Vi ålar oss upp och in. Vi sitter och tittar ner på noterna, upp på sångarna och på tv:n med dirigenten. Det är mycket nackjobb, och med åren får man sina krämpor.
Från luckan har hon ögonkontakt med sångarna. Hon kan peka för att ge en insats, hålla upp en stopphand för att tysta eller visa att de sjunger för snabbt. Hon följer dirigentens minsta rörelser i en liten monitor och takterar ibland själv med handen när en sångare har svårt att se taktslagen.
– Vi gör så mycket mer än att ge ord. Ibland sjunger jag in dem om jag ser att de tappat bort sig. Då känner de igen sin ton och hittar tillbaka direkt.
En föreställning kan pågå i två, tre eller fem timmar – ibland ännu längre. Liselotte kan under hela den tiden aldrig slappna av eller tänka på något annat.
Hur lyckas du hålla koncentrationen så länge?
– Jag kopplar på min jobbhjärna. Det finns inget alternativ. Man är här och nu hela tiden. Det är som en meditation, världen utanför existerar inte just då.
Även om sångaren kan sin roll kan en liten detalj – en rekvisita som inte ligger på rätt plats, en motspelare som bytt position – göra att repliken plötsligt är borta i hens huvud. Därför mimar Liselotte med hela tiden, så att de kan läsa av hennes läppar om det behövs.
Målet är att publiken aldrig ska upptäcka att hon ingripit.
– När jag frågar vänner i publiken om de märkte något säger de nästan alltid nej. Och det är bra, vi ska inte märkas. Vi ska bara se till att det flyter på.
Relationen med sångarna har blivit nära med åren och bygger på förtroende. Vissa vill ha kontinuerlig hjälp, andra bara när de själva söker kontakt med blicken. Under repetitionerna lär hon sig exakt vem som behöver vad.
– När allt fungerar och man i princip andas i takt med dem, då är det nästan som att bli hög. Det är häftigt att vara en del av det.
•••
Att arbeta som sufflör innebär arbetstider som sällan följer kontorslogik. Repetitioner på dagen, föreställningar på kvällen och ibland delade pass med flera timmars väntan mellan insatserna – ett schema som gör vardagspusslet till en utmaning för vilken förälder som helst.
– Det var en mardröm att pussla ihop när jag hade fått min dotter och blivit ensamstående. Vem kan hjälpa mig på torsdag? Vem på lördag?
Länge fick hon stöd från sin mamma och vänner, men ofta fick dottern Klara följa med till sufflörluckan och göra sina läxor. Senare fick hon kommunal barnomsorg på obekväm arbetstid, men när de ville att hon skulle söka ett dagtidsjobb fick hon ta strid.
– Jag hade jobbat som sufflös i 16 år, då går det inte att bara byta yrke. Så jag tog kontakt med Scen & Film, eller Teaterförbundet som det hette då, och vi fick dem att backa, men bara tillfälligt. Till slut fick jag flytta till en annan kommun som hade barnomsorg på obekväm arbetstid för att kunna fortsätta arbeta kvällar.
Trots fulla salonger vet Liselotte att hennes yrke är utsatt. Att sufflera är ett skrå med få utövare. I Sverige kanske ett tiotal inom opera. Det är ett lärlingsyrke utan officiell utbildning, där kunskap förs vidare mellan generationer. Och internationellt är rollen hotad på grund av ekonomiska besparingar, men kanske också en okunskap om sufflörens betydelse.
Liselotte har nyligen skrivit boken Livet i luckan – en sufflös berättar just för att visa att sufflörerna finns och är en oumbärlig del av föreställningens maskineri. Hon vill synliggöra det dolda yrket och sprida kunskap om hur sufflörer arbetar.
– Vi är en liten kugge i det stora maskineriet på många teatrar och operahus. Om ingen berättar om vårt arbete riskerar det att försvinna. Jag får så många frågor som jag försökt besvara i boken. Jag hoppas att min bok får fler att få upp ögonen för yrket och kanske kan väcka ett intresse för kommande generationer, säger Liselotte.
•••
När Kungliga Operan stänger för renovering 2027 och under fem år flyttar till sina tillfälliga lokaler i Gasklockan i Hjorthagen uppstår en ny situation och spännande omväxling. Men innan flytten tillbaka till city räknar hon med att gå i pension.
– Fem år till så blir det exakt 40 år i luckan. Det känns som en bra siffra att sluta på!
Liselotte ser de sista åren som ett sätt att knyta ihop karriären.
– Jag känner mig stolt över att jag har fått vara ett stöd för alla dessa själar som stått på scenen och sjungit hjärtat ur sig. När någon säger: ”Jag blev trygg när jag såg dig i luckan” – det är det finaste betyg jag kan få. Det kan jag leva på länge.
Liselotte Asplund
Ålder: 62 år. Yrke: Sufflös på Kungliga Operan sedan 35 år. Bor: I Gubbängen. Bakgrund: Tidigare arbetat med talteater på Kulturhuset Stadsteatern i sex år. Aktuell: Med boken Livet i luckan – en sufflös berättar (Gidlunds förlag, 2025) om sufflöryrket och sina erfarenheter.
3 viktiga föreställningar
1) La Traviata av Giuseppe Verdi
”Det var en av de första operorna jag såg som operabiten. Jag blev knockad! Musiken, romantiken och dramat berörde mig starkt.”
2) Figaros bröllop av Wolfgang Amadeus Mozart
”Mozarts musik är i mina öron genialisk och jag tycker Figaro är helt outstanding.”
3) Tosca av Giacomo Puccini
”Tosca är en opera jag aldrig tröttnar på. Drama, passion, blod, svett och tårar!”
Vill du läsa hela tidningen kan du läsa den på Mina sidor.
Publicerad: 2025-09-26
