Suzanne Osten är död. Leve Suzanne Osten. Sen Suzanne Ostens plötsliga bortgång, mitt i steget, har jag tänkt mycket på hennes alldeles speciella sätt att leda människor – på och utanför arbetet. Det är slående hur mycket hon betytt för så många människor i alla åldrar. Jag tror det var för att hon sa ja.
Jag skulle nästan kunna sammanfatta hennes ledarskap med ordet ja. Hon hade alltid ett mål, en avsikt, men för att komma dit behövde hon att gruppen var medskapande. Hon behövde att hennes skådespelare, tekniker, designers och producenter sa ja! för att komma framåt, och hon gav alltid ett ja! tillbaka. Suzanne visste vad det betydde att få ett ja! när alla andra tvivlade på det man hade att komma med, inte minst en själv. Suzanne fick människor att växa även utanför arbetet genom att se dem och genom att säga ja! till dem. Den som får ett ja blir fri. Fri att tänka, skapa och delta.
Att leda med ja! är att leda med tillit. Visa mig! Den typen av ledarskap kan vara skrämmande eftersom det skiljer sig från ett mer konventionellt ledarskap som vet bäst – vet hon inte vad hon vill? Vart ska vi ta vägen! Men det är också att avkräva ett gemensamt ansvar för vår process, vår arbetsmiljö och vårt resultat. Att leda med ja! förutsätter att de som leds också säger ja!, det krävs en ömsesidig tillit som gör det till ett verkligt demokratiskt ledarskap – och medarbetarskap. I hennes film Bröderna Mozart finns en replik i slutet när Helge Skoogs sångare säger, ”Nja, vi har väl egentligen inte fått nån regi, Walter (regissören) har mest fungerat som nån sorts organisatör, i stort sett kan man väl säga att han låtit oss komma på grejerna själva”. Kanske regissörens bittra erfarenhet av hur andra tar äran för ens arbete, men det är också ett uttryck för hur makten fördelats under en process av medskapande.
När jag nu ska skriva en ledare funderar jag över ordet ledare och varför den här typen av ledarskap ska vara en sådan bristvara? Varför väljer vi de ledare vi väljer?
Vi lever i en demoraliserande tid med krig och lidande som bara pågår och en behöver inte vara konspirationsteoretiker för att se hur det faktiskt finns ekonomiska intressen i att vi inte engagerar oss, inte organiserar oss, att vi lämnar över makten över våra liv till politiken – eller kanske snarare till ett fåtal globala tech-bolag vars algoritmer drivs av konflikt. Men var är det politiska ledarskap som tar avstamp i ett större vi – en ensemble – och som tar oss framåt utan att kasta de svagaste under bussen? De flesta av oss vill vara med och bidra om vi inkluderas, om vi får ett ja.
När jag lyssnar in det politiska ledarskapet hör jag mycket lite framtidstro, faktiskt ganska mycket gnäll – Varför just jag? Varför just vi? Varför ska just Sverige leda den gröna omställningen? Varför ska just Sverige bidra med mer bistånd än andra länder? Varför ska just kulturlivet ha offentligt stöd? Varför ska just samerna få bestämma över fjällvär(l)den? Varför ska just jag behöva betala skatt för saker som andra nyttjar? Varför ska just jag behöva tänka på andra, på kollektivet? Om man inte kan svaren på de frågorna så är de förstås relevanta, men är det inte anmärkningsvärt att politiken idag finner näring i att ställa de här frågorna i stället för att försöka svara på dem? När blev det framgångsrikt för det politiska ledarskapet att naket frossa i egoism och fläka ut sitt förakt för solidaritet och omtanke om nästan? Varför när ledare har misstänksamhet i stället för tillit till människan?
I Sverige utreder man en angiverilag, minskar biståndet kraftigt – i synnerhet det som bedrivs i länder med svaga demokratier och stort behov av utvecklingsarbete, skär i kulturen och lägger ledartröjan i den gröna omställningen på hyllan för att… ja, varför? För att det kostar mer än det smakar att vara ett föredöme, att inspirera, att göra rätt – att gå före?
Varför ska just jag ta ansvar, för en bättre värld?
Ledarskap är inte person, det är praktik. Mycket av det politiska ledarskap som saknas idag återfinns i föreningslivet och i fackföreningsrörelsen där styrkan bygger på att vi gör tillsammans.
Den 4 november fyller Fackförbundet Scen & Film 130 år. Vi bildades som en nödhjälps- och begravningskassa för att även de mindre bemedlade artisterna skulle få en dräglig ålderdom och en ordentlig begravning. Sedan dess har mycket förändrats och vi organiserar idag över 130 yrken och tillsammans utgör vi facklig styrka för bättre arbetsvillkor, yrkesgemenskap och politiskt påverkansarbete. Den fackliga rörelsen bygger på att genom organisering kan vi förändra världen. Du behövs. När vi solidariskt bär varandras bördor och höjer rösten för de som står längst bak, då kan vi alla röra oss framåt. Den fackliga rörelsen bygger också på att vi kan dela på ledarskapet, att du som förtroendevald kan företräda dina arbetskamrater och bidra till bättre möjligheter för fler. För mig bygger även den fackliga rörelsen på ett ja.
Ja – vi kan. Vi vill. Vi törs.
Simon Norrthon, förbundsordförande.
Foto: Sören Vilks
Publicerad: 2024-11-04
