Östgötateatern har, liksom andra regionala och lokala scenkonstinstitutioner, under mer än ett decennium stått under en konstant ekonomisk press. Förklaringen är enkel – anslagen har inte följt med kostnadsutvecklingen.
Det är mindre än ett år sedan som Teaterförbundet avslutade den senaste nerskärningsförhandlingen vid Östgötatetern. Den föregicks av en motsvarande förhandling några år tidigare.
Det är förståeligt att de politiskt ansvariga i den situationen söker nya lösningar. Receptet för dagen är att slå ihop underfinansierade verksamheter för att uppnå det som med ett vackert ord kallas synergieffekter. Det vill säga förhoppningen om att sammanslagningarna i sig ska innebära både lägre kostnader och en effektivare verksamhet.
De utredare som tagit fram förslaget till politikerna om att föra samman Östgötateatern, Norrköpings symfoniorkester och Östgötamusiken till ett enda scenkonstbolag har studerat motsvarande bolag som skapades i Västernorrland 2009. Men man är sparsam med att redovisa erfarenheterna därifrån. Också detta är förståeligt eftersom de utlovade synergieffekterna helt uteblivit. Teater Västernorrland, som är en av de verksamheter som ingår i bolaget, är särskilt illa ute. När man gick in i Scenkonstbolaget fanns mer än 40 tillsvidareanställda, nu är man nere i 18.
Det hindrar inte utredarna från att sin rapport komma fram till att fördelarna med ett gemensamt scenkonstbolag överväger nackdelarna. Men man lyckas inte belägga vari dessa fördelar består. Det hela blir ett slags cirkelresonemang där man förutsätter att bolagsbildningen ska medföra de rationaliseringar och synergieffekter som man utgår ifrån. Och sedan garderar man sig med att det är osäkert om man i det korta perspektivet kan uppnå några besparingar. Hela konsekvensanalysen framstår som ett beställningsjobb, vilket tidigare har påpekats i en krönika i Corren.
Kanske ska man söka de egentliga drivkrafterna till att bilda scenkonstbolag på annat håll. Urholkningen av institutionernas ekonomi har skapat en allt större spänning mellan den scenkonst som politikerna säger sig vilja ha och vad man är beredd att betala för. Det blir inte minst tydligt om man ställer de visioner som målas upp i de kulturplaner som nu tas fram runt om i landet mot de resurser som finns för att förverkliga dessa.
I utredningsmaterialet slås fast att de offentliga resurserna för kulturverksamhet inte bedöms kunna öka på kort sikt. Då kan det vara lockande att skjuta ansvaret längre ner i organisationen. Det blir i första hand en fråga för det nya scenkonstbolagets vd att fatta obehagliga beslut om nedskärningar och omprioriteringar.
I det perspektivet blir frågan om att föra ihop kulturverksamheter med helt skilda förutsättningar i ett enda bolag också en demokratifråga. De folkvalda politikerna får mindre insyn i de prioriteringar som görs. De som arbetar i verksamheterna ges sämre förutsättningar att påverka sitt arbetsliv. Och medborgarna riskerar att förlora den högkvalitativa teater, dans och musik som de tror sig vara utlovade.
Anna Carlson
Ordförande i Teaterförbundet
Artikeln har varit publicerad i Corren.
Publicerad: 2014-02-26
