Foto: Liisa Eelsoo
| Sofia Lindgren, filmklippare Gör just nu: Tore, en ny tv-serie för Netflix med manus av William Spetz som också spelar huvudrollen (regi: Erika Calmeyer). Utbildning: DI:s 3-åriga utbildning för filmklippare, Litteraturvetenskap vid Stockholms universitet Filmproduktioner i eget urval: 1899, Young Royals, Bron och Tusen gånger godnatt m fl Utmärkelser: Guldbagge för Hip Hip Hora! (2005) 2005, för Bästa prestationinom yrkeskategorierna klippare, scenograf, kostym, maskör, special effects, animation |
Intresset för just filmklippning härleder hon till sin vurm för novellkonsten – liksom serietidningar.
– Så här i efterhand tänker jag att mitt stora intresse för serietidningar i barndomen och ryska noveller på universitetet hänger ihop: att visuellt kunna berätta mycket på några rutor (serierna) och att kondensera en historia (noveller) påminner mycket om film!
Hon har precis avslutat en intensiv jobbperiod med bilactionkomedin ”Ett sista race” (regi: Edward af Sillén), med planerad premiär julen 2023.
Innan dess jobbade hon med ”Young Royals”, den svenska Netflix-succén i regi av Rojda Sekersöz och Erika Calmeyer, och som har en hängiven skara unga fans världen över, något som bli tydligt i sociala medier.
Sofia Lindgrens karriär inleddes däremot i en analog tid, när trasiga filmer lagades med tejp och sax. Hennes första jobb i branschen var som filmsynare, ett yrke där uppgiften var att just lappa ihop rullar för biovisning.
– Det var ett otroligt tråkigt jobb där man fysiskt kände på biorullarnas perforering. Om det fastnade i vanten fick man tejpa.
Erfarenheten som filmsynare ledde i sin tur till ett jobb som klippassistent på SF. Här fick hon insyn i hur nära samarbetet mellan klippare och regissör kan se ut.
– Att få sitta med i klipprummet när de pratade om filmen var fantastiskt spännande för en 22-åring!
Uppgiften som klippare formulerar hon som att man tillsammans med regissören ”skriver” det slutgiltiga manuset. Med det menar hon att hitta den bästa historien i allt det inspelade materialet, med målet att skapa känslor och få publiken att hänga med.
– Att med klipp, ljud och musik få publiken att känna något – glädje, sorg, kärlek, upproriska känslor – är min viktigaste uppgift! Gör den inte det har jag misslyckats som klippare.
– Jag tycker också om att arbeta med musik i filmer, eftersom musiken har en direkt ingång till vårt känsloliv och man kan berätta mycket med bara bild, ljud och musik.
Oavsett en minutiös planering av filminspelning händer det inte alltför sällan att smått kaotiska situationer uppstår.
– Det blir aldrig som man tänkt sig under en inspelning – aldrig! konstaterar Sofia Lindgren.
– Mycket kan hända på vägen när olika konstnärliga temperament tar sig an och tolkar texten: skådespelarna, fotografen, scenografen, kostymören, mask- och ljuddesignern och så vidare.
– Alla bidrar med något som inte går att se när man läser ett manus.
Vad är då den största utmaningen i yrket som filmklippare?
– Att tiden är för knapp! Med mer tid tillsammans med regissör, manusförfattare, producenter och så vidare skulle filmerna och serierna kunna bli ännu bättre.
– Jag tror inte folk förstår hur mycket man kan förändra med klipp. Mycket handlar om att hitta strukturen i filmen. Man måste hitta en känslomässig scenordning, inte en litterär. Det som fungerade utmärkt när man läste manuset känns kanske inte bra längre.
Att yrket klippare är en konstnärlig process blir uppenbart i samtalet med Sofia Lindgren.
– Vi klippare kan strukturera om eller bygga ihop scener och skapa dynamik mellan och inom dessa. Ett stort arbete är att modellera fram skådespeleriet så berättelsen kommer till sin rätt. Filmklippare arbetar med berättande, skådespeleri, tempo, grafik, musik, ljud och förbereder för eftersynk och visuella effekter. Vi lägger en av de sista bitarna i det pussel som sedan blir en film eller tv-serie.
Om Sofia Lindgren får drömma om en optimal arbetsmiljö som klippare kommer ett färdigt filmmanus innan inspelningsstart på första plats, något som förutsätter mer tid och resurser för manusförfattarna.
– Det är mycket billigare än att ha ett helt team som står på inspelningen och kämpar med något ofärdigt.
– Som klippare är det också bra att få läsa manus och ge feedback i ett tidigt skede. Det leder förhoppningsvis till färre problem i klippningen.
Sofia Lindgren har vunnit såväl en Guldbagge för bästa klippning (”Hip Hip Hora”, 2004) som nominerats till det norska filmpriset Amanda. Vad i sin stora produktion är hon då mest stolt över?
– Jag är stolt över nästan allt jag fått vara med på. Jag älskar samarbetet med regissörer, kollegor, manusförfattare, kompositörer… Det underbara med film är kollektivet! I bästa fall blir man som en familj. Det funkar inte alltid, men när det gör det är det vackert. Då är det som en stor kropp med många ansikten som alla vill åt samma håll.
Om hon ändå ska nämna en inspelning så blir det aktuella och påkostade Netflixprojektet ”1899” som hon jobbade med i Berlin under nästan åtta månader, en erfarenhet hon beskriver som både utmanande och lärorik.
Ett äldre exempel är den svenska dramaserien ”Livet enligt Rosa” (2005) som blev en stor succé hos unga tittare.
– När jag hämtade min dotter från förskolan samlades alla barn runt mig och överöste mig med frågor. När publiken älskar något blir jag överlycklig!
Något som gör henne mindre lycklig är att yrkesgrupperna filmklippare samt mask- och ljuddesigners fortfarande inte får ta del av några royalties, en infekterad fråga som SFK, Föreningen Sveriges filmklippare, kämpar för att driva.
– Det är en självklarhet enligt mig då vi är med och skapar ett unikt verk. Vi har också de flesta regissörer och producenter bakom oss, de som vet vad vi faktiskt bidrar med.
– Nu ska Fackförbundet Scen och Film hjälpa oss i förhandlingarna om ett nytt kollektivavtal. Det känns orimligt att det inte skulle gå igenom.
Ylva Lagercrantz Spindler, frilansande kulturjournalist
Publicerad: 2022-12-01
