Om du ännu inte bestämt vad du ska klä ut dig till på Halloween-festen så kanske AI kan vara ett alternativ? Som alla bra monster har AI något mystiskt, nästan mytiskt över sig. Samtidigt som vi barrikaderar oss upptäcker någon att AI redan är i rummet. Plötsligt ifrågasätter vi det vi läser i tidningen, det vi ser på våra skärmar – är det verkligen sant? Även när vi vet att det är AI som pratar registreras det i våra minnen som något upplevt – vi har faktiskt sett en kattunge jaga en björn, en man med tolv fingrar förvandlas till en häst, en känd person som uppmanar oss att köpa kryptovaluta. Stillbilder på döda släktingar får liv, och är det verkligen mitt eget barn som ringer och ber om pengar?
Ett annat alternativ kan vara att klä ut sig till långsamheten – att söka telefonnummer i kataloger och samla på uppslagsverk för att kunna svara på vem som regisserade Jönssonligan. Att kräva både utbildning och ekonomiska muskler för att kunna producera rörliga bilder, och att lägga decennier av mänskligt arbete på att kartlägga vårt DNA.
Vad tycker du är läskigast?
Det finns fog för att inte se AI som ett monster utan som ett kraftfullt verktyg för att sortera i informationsflödet och bidra till lösningar av svåra problem. Kruxet ligger i att det ena kommer med det andra. Det monstruösa består i svårigheten att avgöra vad som är vad och att vi kommer behöva hjälp av AI för att se skillnaden.
Jag vill inte framstå som teknikfientlig – tekniken finns här och vi måste använda den, men det kommer vara en utmaning för institutioner, länder och enskilda att ha koll på vem som tjänar vem när makt och kapital koncentreras till ett fåtal aktörer. Med tekniken i rätt händer kommer vi kunna göra fantastiska saker, men vem har rätt händer? Är det du? Är det våra folkvalda? Militärindustrin? Techbolagen? Maskinerna?
De flesta monster blir mindre skrämmande när vi vet hur de fungerar, men med generativ AI är det lite tvärtom. Tekniken bygger på att utifrån stora mängder data kunna förutspå den mest sannolika fortsättningen. Den har ofta fel, men den svarar alltid och ju mer data vi tankar in, desto mer träffsäker blir den och desto mindre kritiska blir vi. Tekniken bygger på expansion och när vi verkligen kan utnyttja tekniken är det svårt att se dess begränsning.
Det finns också en oro – hur bra AI-verktygen än kommer fungera – att något viktigt riskerar att gå förlorat. Då talar jag inte bara om jobb – för vissa jobb kommer försvinna. Och jobb kommer att förändras och nya kommer komma. Det jag tänker på är människans förmåga att tänka och skapa som kommer av att vi själva måste lösa problem. Att vi skaffar oss erfarenheter som styr händernas rörelser, att vår kreativitet tas i anspråk av problem vi upplever intressanta – det har också ett värde – både för individen och samhället.
Vilka blir vi om vi överlämnar det tidskrävande och krångliga till AI?
AI-teknologin erbjuder en ny ordning där all den tid du förut la ner på att samla information, att kartlägga, att producera alternativa lösningar nu kan läggas på ”annat”. I effektivitetens namn är det svårt att sjunga långsamhetens lov, det kan framstå som absurt att gräva med händerna när det finns grävmaskiner, men även om grävmaskinen är oumbärlig för stora gropar finns det skäl till att arkeologer gräver med händerna, ibland även med penslar, för att berättelsen om vilka vi är ska kliva fram ur leran.
Vi blir till i mötet med varandra och jag vill veta vem jag talar med – det gör jag inte när avsändaren är AI-genererad. De kreativa yrkena som berörs av den nya tekniken måste vara uppmärksamma på att den mänskliga handen och rösten finns med i gestaltningen, annars blir vi monstret.
Om vi värderar det mänskliga i varandra, all vår ofullkomlighet och förträfflighet, så kommer det även i framtiden finnas ett stort behov av arkeologer som penslar fram skärvor av liv för att bygga berättelsen om människan. Gör vi inte det blir det ett stort hål. Det kan man också klä ut sig till.
Simon Norrthon, förbundsordförande.
Foto: Sören Vilks
Publicerad: 2025-10-30
