Text: Mattias Dahlström, Illustration: Kristian Ingers
Rubrikerna om den svenska film- och tv-branschen det senaste dryga halvåret har varit milt sagt mörka. C More har lagts ned. TV4 har presenterat ett sparpaket och varslat närmare 100 personer. SVT har sparkrav hängande över sig och tvingats till nedskärningar.
Mest iögonfallande har ändå Viaplays kollaps varit, där förluster på miljardbelopp fått mediehuset att annonsera att de tänker lämna vissa internationella marknader och planerar att sälja Paprika Studios, som har producerat mycket av mediehusets eget innehåll.
Lägger man ihop alla dessa tecken är det svårt att inte ta till ett ord som i andra sammanhang ofta används lättvindigt, men som nu är det enda som räcker till. Kris.
– När jag har stämt av med producenter så säger många att det här inte liknar något de upplevt tidigare, säger Scen & Films ordförande Simon Norrthon.
En kris kommer aldrig lägligt, men tajmingen i det här fallet är särskilt dålig. För flera pilar pekade alldeles nyss åt rätt håll. Perioden från tiotalet och framåt har varit en kreativ guldålder för svensk film och tv – med intressanta regidebutanter, en internationell fixstjärna i Ruben Östlund och ett svenskt deltagande i tävlingssektionerna på prestigefestivalerna som sköt i höjden. Parallellt började också svensk tv-dramatik utvecklas i samma riktning och blev mer komplexa och mångbottnade. Mediehus som tidigare fokuserat på inköpta utländska serier började i den allmänna tv-serieboomen producera egna ambitiösa verk.
Den utvecklingen riskerar att tvärbromsa in nu. Även om kultursektorn skapar och erbjuder andra värden och upplevelser än de flesta branscher följer den lik förbannat samma ekonomiska regler och tvingas kämpa mot samma höga inflation. Det kommer också påverka vilken typ av material som produceras – och hur mycket.
Eva Hamilton, ordförande för producentbolagens branschorganisation Film & TV-Producenterna, konstaterar att produktionerna har minskat över hela linjen. Det gäller drama, men också ”tv-tv”, där efterfrågan är liten och budgetarna pressade.
– TV4 kommer nog inte i gång med en större volym beställningar förrän till hösten 2024. SVT har dragit ner antalet episoder i drama från åtta till sex och är generellt väldigt sparsamma. Viaplay, som stått för drygt 20 procent av dramabeställningarna de senaste åren, har redan nu många färdiga produktioner som bara ligger på hyllan och i bästa fall kan säljas vidare till TV4 eller Discovery, som då i sin tur inte kommer att behöva beställa nytt. Eller så säljer Viaplay sina färdiga serier till Netflix, som i sin tur blir mättade.
Just att många av det krisande Viaplays satsningar – som nyversionerna av Ronja Rövardotter och actionkomedin Strul – köpts upp av och kommer sändas via Netflix säger också något om läget i tv-branschen, där Viaplay, SVT och TV4 alltmer konkurrerar med globala bjässar som Netflix, Amazon Prime och Max. Den konkurrensen kommer inte att avta. Tvärtom.
– Den osannolika produktionstakt som präglade branschen för bara två år sedan kommer inte tillbaka, säger Eva Hamilton. Vi har haft en överproduktion av framför allt drama, som vi nu ser en reaktion på. Men jag är också rädd för att de stora amerikanska operatörerna i ännu högre grad kommer att vara styrande framöver. Amazon Prime har vi ännu inte sett hela potentialen av ännu. Vad händer med Disney +? Vad händer när Netflix börjar erbjuda ett billigare, delvis reklamfinansierat, abonnemang? Vad händer med TV4:s annonsmarknad då?
Krisen påverkar tveklöst också filmbranschen. Dels för att mediehusen under lång tid har gjort avsevärda satsningar även inom denna gren, dels för att regeringens nya filmutredning precis har inletts och det finns en osäkerhet kring var den landar. Att göra film i Sverige utan statligt stöd från Svenska Filminstitutet är inte omöjligt – men svårt. Går de stora mediehusen dåligt kommer också de produktionsbolag som levererar innehåll till dem påverkas.
Både Hamilton och Norrthon tror att de allra största och resursstarkaste produktionsbolagen kommer kunna möta krisen, och Norrthon menar att även små entusiastbolag som är vana vid att leva på marginalen har goda möjligheter. Men många andra får det tuffare.
– De med stora resurser eller väldigt rörliga kalendrar kommer förmodligen att klara sig, men andra kommer att falla ifrån, konstaterar han. Jag tror att vi kommer att se konkurser bland mellanstora bolag som har gjort investeringar de senaste åren och har fasta kostnader, men inte de intäkter som skulle behövas. Det drabbar ju också alla runt omkring som är beroende av att de producerar: uthyrare, frilansande filmarbetare, cateringbolag.
Det paradoxala i utvecklingen är att intresset hos den tilltänkta publiken fortfarande är starkt. Enligt rapporten Medieutveckling 2023: Svensk tv-marknad, från Myndigheten för press, radio och tv, ökade medieintresset, särskilt för rörlig bild, generellt under pandemiåren och har sedan i stort sett hållit i sig.
Enligt rapporten har heller inte viljan att betala för streamat innehåll avtagit, ens under en långvarig lågkonjunktur. När levnadskostnaderna ökar för svenska familjer är det andra mer kostsamma nöjen som får stryka på foten, inte kanalpaket och/eller streamingabonnemang.
Därmed inte sagt att utbudet av streamingtjänster eller innehållet i dem kommer se likadant ut i framtiden.
Tv-kritikern Kjell Häglund, grundare av TVdags, har redan sett hur innehållet smalnat av hos till exempel Viaplay, men understryker att det sker också på många andra streamingtjänster.
– Branschen accepterar inte längre att gå med förlust, som under uppstartsåren och i en marknadsboom utan ände. Kostnaderna för en stor katalog betyder numera minst lika mycket, och i många fall mer, än vinsten i att kunna locka med det största utbudet. Alla letar frenetiskt efter den idealiska skärningspunkten, säger Kjell Häglund.
– Men samtidigt: att vi nu är på väg ner från ”peak-tv”-höjderna betyder än så länge bara att vi i stället för ett aldrig tidigare skådat överflöd av högkvalitets-tv har ett mer sansat överflöd. Vi har alla, oberoende av preferenser, fortfarande tillgång till ett utbud av högkvalitets-tv som är enormt mycket större än vi någonsin hinner tillgodogöra oss.
Utöver att det kommer produceras mindre finns också risken att det tas fler genvägar med det material som faktiskt produceras. Filmer och serier med få inspelningsplatser, eller som kan spelas in på en plats eller i studio, kan bli en vanligare lösning. Mer mallade format är en annan tänkbar utveckling. Om nu inte nya format tas fram eller gamla, numera nästan utdöda, gör comeback.
Eva Hamilton tror till exempel att den klassiska sitcomen, där man i princip kan spela in allt i studio, kan återvända och att billigt producerad reality-tv kommer fortsätta gå starkt. Kjell Häglund spår att ”proceduraler”, till exempel deckar- eller polisserier där man har ett fall eller mysterium som löses per avsnitt, kan få ett uppsving.
– Proceduralernas eventuella återkomst beror på att reklamavbrotts-tv kommer tillbaka, när flera streamingtjänster utvecklar sådana modeller, säger Häglund. Att Paramount+ ligger långt fram med nya proceduralserier beror på att de också ligger långt fram med sådan annonsfinansiering. Men samtidigt förklarar det ju inte att världens mest sedda serie förra året, den globala ettan på Netflix, var The Night Agent – en typisk kriminal-procedural. Det är snarare så att formen i sig varit saknad av många streamingkunder.
Den ekonomiska situationen i toppen av pyramiden påverkar självklart också det kreativa arbetet längre ned. Även om drakar sägs lyfta bäst i motvind kommer många filmarbetare, som ofta är frilansare eller har egna småföretag, förr eller senare till en punkt då vinden piskar så hårt i ansiktet att man inte har lust att ens ge sig ut och försöka få den i luften.
– Starka projekt kommer alltid att hitta sin finansiering, säger Simon Norrthon. Men det är också ett faktum att när det är ont om pengar så blir alla mer försiktiga. Det kommer bli svårare att hitta finansiering för innovation och spets. Risken är att det satsas på mer generiskt material som är good enough för att hålla hjulen i gång och fylla plattformarna med innehåll. Det är det mörka scenariot.
Den mer positiva tolkningen är att nya sorters serier och filmer kommer att tvingas fram. Om nöden verkligen är uppfinningarnas moder kan de kommande åren sjuda av kreativitet och innovation.
– Alla produktionsbolag vet att det är de modiga som tar störst risk, säger Simon Norrthon. Men det är också de modiga som har störst chans att överleva.
MANUSFÖRFATTAREN:
”Måste jag skriva tråkiga julfilmer nu?”
Manusförfattaren Theo Boguslaw ser framför sig en bransch som i krisen satsar på trygga koncept och mer mallade berättelser. Samtidigt skulle ett lägre tempo i produktionsflödet kunna innebära färre, men bättre, filmer och tv-serier.
Theo Boguslaw är en av dem som redan fått uppleva ett tuffare läge på arbetsmarknaden. Efter att ha arbetat som manusredaktör på ett produktionsbolag efter avslutad utbildning 2020 fick han nyligen lämna bolaget på grund av arbetsbrist.
– Det jobbet var mitt sätt att för första gången få in en fot i branschen och när jag pratar med vänner och kollegor som går på utbildningar nu, eller just blivit färdiga, så är de oroliga för att den typen av möjligheter kommer bli färre när det inte produceras lika många filmer och tv-serier, säger Theo Boguslaw, som bland annat skrivit manus till Young Royals säsong 3.
– Många som är nya i branschen oroar sig också för att de kommer tvingas anpassa sitt skrivande och behöva skriva någon tråkig julfilm för att få in en fot. Att de kommer ut i en bransch som är fegare än för bara något år sedan.
Efter flera år av ett allt större flöde av nytt innehåll tror han att läget kommer att återgå till en situation där de lokala streamingplattformarnas produktion är betydligt mindre och att SVT kommer få en särskilt viktig ställning igen. Utifrån hans egen yrkesroll tror han också att formaten kommer bli mer mallade och generiska.
– Att som manusförfattare hela tiden oroa sig över och anpassa sig till exakt vad kanaler eller plattformar vill ha kan vara väldigt begränsande. För mig är det viktigt att den berättelse jag berättar är sann för mig och det vill jag kunna ta avstamp i. En annan oro, eller ängslan, jag har är hur jag ska presentera projekt för finansiärer och produktionsbolag nu. Hur paketerar jag min idé så att den inte framstår som för galen eller smal?
Även om Theo Boguslaw, som många andra, främst ser negativa effekter med en minskad produktionstakt tror han också att den kan ge branschen tid för eftertanke.
– Efterfrågan på innehåll de senaste åren har varit så stor att kanalerna nästan haft megalomani. Det har smått okontrollerat sprutat ut content och historier, vilket gjort att produktionsprocesserna blivit för snabba och det har inte lagts tillräckligt mycket tid på att allt ska vara genomtänkt och proffsigt. Man har kunnat låta en influencer vara huvudförfattare för en serie i stället för en manusförfattare, till exempel.
– Så om jag ska säga något bra som jag hoppas kommer ur den här krisen så är det att vi förhoppningsvis börjar göra färre, men bättre, produktioner.
BIOGRAFMASKINISTEN:
”Den erfarna biopersonalen kommer snart försvinna”
Biograferna har knappt hämtat sig från pandemin och en ökad konkurrens från streaming när nästa kris slår till. Vad gör det med ett yrke som läcker kompetens? Biografmaskinisten Andrina Eriksson vet.
Olika delar av filmbranschen har sina egna utmaningar. Krisen påverkar de som producerar film och tv-serier annorlunda än de som distribuerar, som i sin tur inte har eller får samma problem som de som står där och tar hand om själva slutmålet med åtminstone filmproduktion – biografvisningen.
För biopersonalen är känslan av omfattande kris ingen nyhet. Ökad konkurrens från streamingen – där många filmer numera släpps till streamingplattformar samtidigt eller strax efter biopremiären – har inneburit en tuff konkurrenssituation. En osäkerhet kring publiksiffrorna, där tidigare säkra kassakor som superhjältefilmer plötsligt har börjat floppa, bidrar också. Dessutom innebar pandemin ett stålbad för en bransch vars hela affärsidé går ut på att publiken ska umgås i stängda salonger och inte hålla avstånd.
– Corona innebar att många biografer antingen stängde helt eller fortsatte med stränga restriktioner kring hur många biljetter som fick säljas, berättar Andrina Eriksson som arbetar som biografmaskinist på biografen Panora i Malmö.
Många som inte hade tillsvidareanställningar blev uppsagda eller gick över på korttidsarbete. Korttidsarbetet innebär en viss trygghet och basinkomst, men den inkomsten blir också otroligt låg när anställningsgraden ofta kan ligga på 20-25 procent i månaden för många biografarbetare.
Den påtvingade nedmonteringen i samband med pandemin innebar också en stor kompetensförlust, där erfaren biografpersonal förlorade jobb och i många fall passade på att byta bransch. Andrina vittnar om en situation där arbetet blir högst tillfälligt av att biografer vill undvika att tillsvidareanställa. I stället för att satsa på och behålla den personal som har rekryterats tar biograferna ständigt in ny personal.
– Som i många andra låglönebranscher finns känslan att många biografägare tror att vem som helst kan göra jobbet. Det är en inställning som inte är rätt. Plockar man bort alla kunniga och sätter dit folk som inte har jobbat märker man snart att det finns system, kunnande och erfarenhet som gör att allting flyter på.
Andrina Eriksson tror att den eventuella krisen i produktionen av svenska filmer kommer märkas på biograferna först om något år.
– Hur den slår beror väldigt mycket på vad du har för inriktning på din biograf, vilka filmer du visar och var den ligger. Det är ganska svårt att få besökare i mindre städer om du visar smala filmer. De senaste två åren har inneburit ökade kostnader. Om de fortsätter att öka och löner och arbetsmiljö inte förbättras kommer arbetsgivarsidan ha en situation där personal med yrkesvana fortsätter försvinna till andra områden. Inte för att de inte vill jobba på biograf, utan för att de inkomst- och överlevnadsmässigt måste.
Just nu är det snarare manusförfattar- och skådespelarstrejken i Hollywood som märks av. Både Svenska Bio och Filmstaden, som har 85 procent av de samlade svenska salongerna, tvingas hantera senarelagda blockbusterpremiärer. Det har redan fått effekter.
– Just nu dras besöksprognosen för 2024 ner, vilket gör att Filmstaden tar bort sena visningstider och Svenska Bio väljer att stänga sina biografer måndagar på orter utanför storstäderna. Detta påverkar såklart oss som biografpersonal.
PRODUCENTEN:
”Det syns på resultatet om kaffet smakar kasst på set”
Producenten Åsa Karlsson tror att krisen i film- och tv-branschen kommer göra det svårare att få i gång projekt i tid. Men också att en större ängslighet hos beställarna leder till fler säkra kort och färre chansningar.
Osäkerheten är det som märkts av mest för Åsa Karlsson, producent på Anagram, under den senaste tidens krisläge inom svensk film och tv.
– Det finns en eftersläpning i produktionen som gjort att jag inte har drabbats ordentligt ännu, men jag märker av att det finns en oro i själva systemet. Det går oftare långsammare kring finansieringen nu.
Följden av att ekonomin inte finns på plats tidigt i processen kommer öka stressen ytterligare i många filmproduktioner, menar Åsa Karlsson. Ju snävare tidsmarginaler desto sämre förutsättningar att kunna driva projekten med säker hand från start till mål.
– När du väl har fått det där sista beslutet om finansiering så är du redan väldigt stressad. För ingen beställare kommer vilja rucka på leveranstiden. Ingen kommer säga: ”Okej, nu fick ni grönt ljus väldigt sent, då skjuter vi på premiären”. Trots att du kanske redan har tappat ett halvår av bra möjligheter att förbereda och genomföra ett stabilt projekt. Och även om så vore fallet blir det för sent att ändra alla redan påkopplade team och skådespelares scheman och andra åtaganden.
En annan följd av den allmänna oron i film- och tv-branschen tror Åsa Karlsson blir att beställare av filmer och tv-serier hellre spelar säkert än vågar chansa.
– Jag märker att man blir mindre benägen att satsa på nya upphovspersoner eller smalare projekt, en konsekvens av att vi konkurrerar om mindre pengar i systemet. Samtidigt sprider sig den oron också till det större och bredare. Beställare kan vara lika oroliga för om en komedi verkligen är rolig nog för att man ska lägga pengar på den. Så det känns som att alla vill jobba med hängslen och svångrem.
Kombinationen av både senare beslut och större krav kommer göra det mer utmanande att dels hålla en kreativ höjd, dels kunna samla ett bra team där alla drar åt samma håll och slipper känna stress och oro.
– De senaste åren har vi hela tiden flyttat gränsen för hur sent man kan köra i gång ett projekt och den marginalen kommer bli ännu mindre nu. När man driver ett projekt som alla tror på rakt igenom ökar ju chansen att slut produkten blir bra. Man vill få tid att skapa en entusiasm för vad man ska filma i hela teamet. Då kommer geisten och tron på det man gör, säger Åsa Karlsson och tillägger:
– Jag är övertygad om att det syns i slutresultatet. Här behöver alla funktioner hinna få bra förutsättningar. Smakar kaffet kasst på set blir inspelningen och produktionen därefter.
Vill du läsa hela tidningen kan du läsa den på Mina sidor.
Publicerad: 2024-03-08
