Det är tidig eftermiddag i östra Tokyo. Inte långt från det kejserliga palatset står hundratals människor och fläktar sig i försommarvärmen. Den tjusigt uppklädda skaran pratar lågmält men uppspelt. Förväntan är hög. Men det är inte för kejsarfamiljens skull som de samlats. De är här för att uppleva ännu större celebriteter – musikalstjärnorna i Takarazuka Revue.
Att det råder högtryck kring teatergruppen är uppenbart, både i fråga om väderlek och uppståndelse. Att detta intresse även gäller tidningarnas skandalrubriker om Takarazuka Revues senaste kontroverser är däremot omöjligt att urskilja här på gatan. Pressen är bortschasad och hos såväl fans som publikvärdar syns bara obekymrade leenden.
Sedan starten 1914 har Takarazuka Revue producerat musikteater som i dag uppgår till 9 000 föreställningar per år. Med hundratals fan-grupper har Takarazuka, och dess tillhörande yrkesskola Takarazuka Music School, blivit ett av världens mest framgångsrika och populära musikalkompanier. Att endast kvinnor accepteras in i truppen gör den än mer säregen. Trots detta är Takarazuka Revue 110 år efter sin start ännu obekant för många utanför Japan.
Historien om det japanska musikalfenomenet sträcker sig tillbaka till staden Osaka, under tidigt 1900-tal. Ichizō Kobayashi, ägare av ett järnvägsbolag och en nyöppnad nöjespark i byn Takarazuka kallade samman en kör tänkt att uppträda på nöjesparken. Det var med stor djärvhet han tog risken att rekrytera flickor i stället för pojkar.
Trots att det då hade gått 20 år sedan förbudet mot kvinnor på scen upphävdes 1890, var det långt ifrån självklart att en japansk flicka skulle uppträda inför publik.
– Underhållning var det absolut minst lämpade arbete man kunde tänka sig för en kvinna i Japan på den här tiden. Det var inte alls accepterat, berättar Takeo Fujikura, mimare och doktor i drama vid University of Wisconsin-Madison.
Men trots rådande normer insisterade Kobayashi på sin idé. Flickkörens första föreställning 1914 blev en omedelbar succé och snart hade Kobayashi byggt upp både en revygrupp och en förberedande skola för aspirerande kvinnliga artister. Namnet på den geografiska platsen där kompaniet uppstod, Takarazuka, blev även namnet på kompaniet.
Jämfört med de högtidliga teaterformerna nōgaku och kabuki, som båda dominerades av män, stod revygruppen Takarazuka på alla sätt i bjärt kontrast. Åsikterna flög kors och tvärs genom tidningsspalterna där skribenter och tyckare ömsom förebrådde ömsom förespråkade kvinnors rätt att framträda på scen. Publiken var däremot hänförd.
– Kvinnor som sjöng och dansade i högklackat till medryckande musik – den japanska publiken hade aldrig tidigare skådat något liknande. Populariteten bara växte och den massiva fan-skaran var snart ett faktum, säger Takeo Fujikura.
Sedan sin första uppsättning 1914 har Takarazuka Revue kommit att årligen producera ett enormt antal musikaler i ett brett spektrum av genrer. Repertoaren består till största del av adaptioner på japanska och internationella verk, där tusenåriga legender, klassiska operor, moderna filmer, epokdraman och Broadway-musikaler blandas friskt.
Takarazukas artister är i dag uppdelade i otoko-yaku (”mansroller”) och musume-yaku (”kvinnoroller”). Det ”sceniska könet” utgör basen för all rollsättning på teatern. Den binära indelningen mellan otoko-yaku och musume-yaku görs baserat på artisternas längd och röstläge liksom höft- och axelbredd, ansiktsform och näsryggens form.
Då urvalet endast består av kvinnor blir gallringen mycket fixerad vid ansiktsdrag, där det ställs hårda krav. En potentiell otoko-yaku ska utstråla självsäkerhet och pondus medan det av musume-yaku fordras ett skimmer av oskuld och naivitet. En otoko-yaku förväntas även uppträda maskulint utanför scenen. Det innebär att klä sig i byxor och lösa skjortor, samt att ha en manlig framtoning vid intervjuer och fotograferingar.
Takarazuka Music School antar varje år 40 kvinnliga studenter mellan 15 och 18 år till sin 2-åriga utbildning. Skolan är porten till att så småningom anställas hos Takarazuka Revue. Under utbildningens gång delas studenterna sedan upp i sina sceniska kön. Det tilldelade rollfacket präglar resten av aktrisernas karriär inom Takarazuka.
Alla elever utbildas under devisen: kiyoku, tadashiku, utsukushiku – vilket på svenska kan översättas till ”rent, korrekt, vackert”. Ledorden är avsedda att genomsyra både uppförande, utseende och estetiskt uttryck.
Utanför Takarazuka Theatre i Tokyo står två väninnor i 60-årsåldern. De väntar på att släppas in i foajén för eftermiddagens premiär av L’Arc en Ciel – Regnbågen över Paris. När jag undrar hur många gånger de har sett en föreställning av Takarazuka Revue brister de ut i skratt.
– Ingen aning! Jag har sett Takarazuka under 40 års tid! Första gången gick jag fortfarande i skolan. Att det bara är kvinnor som uppträder gör att kärleksscenerna inte blir obekväma, svarar en av dem.
En bit bort står Reina, 31 år, i väntan på att se samma föreställning.
– En skådespelerska vet hur det är att vara kvinna och de vet därför precis vad vi kvinnor söker i en man. På så vis kan hon agera enligt den drömbild av en partner som många här i Japan har, säger hon.
Takarazuka Revues musikteater kretsar kring kärlekshistorier där de manliga rollfigurerna är de självklara stjärnorna. Spelet är naturalistiskt med en kraftig förhöjning på gränsen till melodram. Den avlånga scenen pryds med överdådig dekor till vilken det läggs en kolossal vikt vid ljussättning. Minutiöst synkroniserad dans över roterande golv, tillsammans med överdimensionerade plymer, fjäderkreationer och sex meter långa kjolar som sveper runt sina bärare, gör scenrummet till en fantasivärld utan begränsningar.
Det är en påkostad, praktfull kabaré där eldiga charmörer, väluppfostrade prinsar och plågade älskare snurrar över scenen så att frackskörtlarna far. Här finns inga explicita kyssar eller avklädda scener utan romansen mellan karaktärerna är tämligen oskyldig. Med elegant pianospel, skira parasoller, gentlemannamässiga slängkyssar och fång av gula rosor placeras publiken i ett romantiskt skimmer där drömmen om den trogna, rena kärleken tycks möjlig.
Gunnar Jinmei Linder är doktor i japanologi inom forskningsfältet performativa konstarter. Han anser inte att Takarazuka Revue är ”queer” i betydelsen att de utmanar heteronormativa strukturer. Att de uteslutande består av kvinnliga artister inbjuder däremot publiken till att utforska alternativ till den heteronorm som i Japan är social och juridisk standard.
– Takarazukas koncept och framförande ger spelrum för att utveckla fantasier om ”icke rumsrena drömmar”, som en slags sexuell kittling, säger han.
Ledorden ”rent, korrekt, vackert” stärker Takarazuka Revues prydliga image. Men bakom den eleganta ridån döljer sig en hård verklighet för kompaniets anställda artister. I slutet av förra året publicerades en artikel hos Fuji News Network där en artist anonymt beskrev hur hon och hennes kollegor själva skapade rekvisita och smycken, vilket tillsammans med ordinarie repetitionstid innebar sju dagars arbetsveckor mot en månadslön på motsvarande 9 000 SEK.
Vid ungefär samma tidpunkt, i november 2023, meddelade japanska medier att en 25-årig aktris från Takarazuka Revue tagit sitt liv. Självmordet orsakades enligt kvinnans familj av den psykologiska press som aktrisen under lång tid hade utstått på teatern. Den bortgångna aktrisen var vid sin död inne på sitt sjunde år med Takarazuka.
Hiroshi Kawahito, en advokat som representerar aktrisens familj i fallet, menar att kvinnan arbetade minst 277 timmars övertid i månaden innan hon dog, samt att hon utsattes för mobbing av överordnade inom truppen. I samband med skandalen valde ordföranden för kompaniet, Kenshi Koba, att avgå.
Hur kommer det sig att ett pressat arbetsschema och förödmjukande behandling går så långt att en anställd väljer att avsluta sitt liv?
– Genom att begränsa skådespelerskornas kontakt med familj och vänner minskar kompaniet effektivt deras tillgång till ett privat, socialt skyddsnät. De anställda blir därmed utelämnade till kompaniets värderingar, förhållningssätt och strukturer. En sådan miljö är mycket svår att bryta sig ur, säger Takeo Fujikura.
Japanska företag och organisationer bygger på ett hierarkiskt system där en överordnad kan behandla en underordnad i princip hur som helst utan att riskera konsekvenser. Dessa socialt accepterade maktstrukturer gör arbetsplatser till arenor där trakasserier ofta sker ostraffat.
– Japan har inga yrkeskopplade fackförbund. Generellt sett gäller ”take it or leave it”. Vill man behålla sitt jobb får man också acceptera den rådande strukturen på arbetsplatsen, berättar Gunnar Jinmei Linder.
Även om japansk no-teater och bunraku (dockteater) numera, åtminstone delvis, har öppnat scenen för kvinnor, är den könsbaserade normen på japanska teatrar tydlig. Teaterformen kabuki tillåter än i dag endast manliga skådespelare att arbeta professionellt.
Under 1900-talets första hälft diskuterades vilt om flickor skulle ha samma rätt till utbildning som pojkar i Japan. Takarazuka Revue var dock aldrig en del av arbetet med att öka flickors rättigheter i samhället, påpekar Gunnar Jinmei Linder.
– Ichizō Kobayashi hade rent kommersiella intressen. Han var en man av sin tids konservativa kyskhetsideal som ville etablera en skola i syfte att fostra fina pianofröknar.
I Takarazuka Revues uppsättningar agerar karaktärerna fortfarande efter japanska stereotyper om kvinnligt och manligt.
– Den binära uppdelningen av kön är långt mycket större i Japan än i Europa, säger Ewa Barylińska, som studerat Takarazuka som del av sin masterexamen i internationell kultur och kommunikation vid Waseda University i Tokyo.
– Det som vi i Europa skulle se som skrattretande karikatyrer av traditionella könsroller är i Japan snarare ett ideal, säger hon.
Elin Gustafsson, ett svenskt Takarazuka-fan, tror inte att konceptet skulle fungera i Sverige.
– Sverige saknar den typen av fankultur som finns i Japan och som behövs för att hålla i gång något sådant här. Jag vet inte heller om bilden av den ”perfekte mannen”, som är en av Takarazukas selling points, är något som skulle fungera hos oss.
I nästan 300 år hade alltså kvinnor varit förbjudna att arbeta på scen när Takarazuka Revue uppstod som en progressiv fläkt 1914. ”Takarasiennes” var superstjärnor. Med avstamp i 1930-talets franska kabaré, strösslat med melodram och japansk historik, kom gruppen att hänföra sin publik. Takarazuka blev ett musikalkompani byggt på en näst intill militärmässig sekelskifteskultur av makthierarkier och snäva könsroller.
Trots detta kvarstår Takarazuka Revue som Japans musikalunder – en musikteater som erbjuder gränslösa drömmar om det ”rena, korrekta, vackra” livet, om än med en outtalad inbjudan till att i hemlighet fantisera utanför samhällets normbild av lycka.
– Takarazuka är, då som nu, ett enormt inflytelserikt fenomen, avslutar Takeo Fujikura.
Text: Amélie Kiyomi Marmenlind
Illustration: Agnes Florin
Scenkonst och arbete i Japan
• År 2023 låg Japan på plats 125 av totalt 146 länder i en internationell mätning av jämlikhet mellan könen (World Economic Forum).
• Kvinnor i Japan fick formellt samma grundläggande rättigheter som män i konstitutionen från 1946.
• De traditionella scenkonstformerna nō och bunraku är kraftigt mansdominerade sett till antalet yrkesutövande. I kabuki framförs pjäser endast av manliga skådespelare.
• Sedan 1600-talet har kvinnor, och i vissa fall unga män, bannlysts från att framträda på scen. Det senaste förbudet avskaffades 1890.
• Månadslönen för en skådespelare i Japan ligger mellan 13 000 och 25 000 SEK baserad på en 40 timmars arbetsvecka.
• Japan saknar fackförbund och andra externa juridiska instanser för att stötta arbetstagare. Detta gäller alla yrken.
• Japan ligger internationellt högt i självmordsstatistiken. Under 2023 tog runt 2 900 personer i Japan sitt liv till följd av arbete.
Takarazuka Revue
Takarazuka bildades 1914 och är uppdelat i yrkesskolan Takarazuka Music School och kompaniet Takarazuka Revue. De består av cirka 400 artister, samt ytterligare hundratals koreografer, pedagoger, manusförfattare och scenarbetare. Kompaniet har två egna teatrar, en i Takarazuka och en i Tokyo. De gick 2022 med en vinst på 542,7 miljoner SEK.
Tre frågor
Michiro Ikemizo, ordförande för Japan Actors Union (JAU).
Vilka är Japan Actors Union?
”Japan Actors Union grundades 1963 och har cirka 2 000 skådespelare som medlemmar. Vi driver kampanjer för att skapa rimliga regler så att skådespelare kan äga rättigheterna till sina filmer, och så att våra medlemmars röster inte används av AI utan deras tillstånd.”
Vilken roll har facket i Japan i dag?
”Många skådespelare är rädda för att ses som obekväma om de engagerar sig i fackligt. JAU har dock sedan starten varit frispråkig i sitt motstånd mot de hemska arbetsförhållandena för artister och mot att deras rättigheter ägs av kapitalister och inte dem själva. JAU är den enda organisationen som tydligt uttrycker denna åsikt.”
Vad är er syn på Takarazuka Revue?
”Det är en revygrupp för ogifta kvinnor som ingår i Toho, ett av Japans ledande filmbolag. Gruppens klasser är strikt hierarkiska, vilket skapar ett element av trakasserier. Strukturen gör att underordnade som knyter sig till de starka letar efter ännu svagare att mobba.”
Vill du läsa hela tidningen kan du läsa den på Mina sidor.
Publicerad: 2024-09-27
