Kultur och demokrati är inte något vi har. Det är något vi gör. Ett vitalt och inkluderande kulturliv är en förutsättning för en öppen demokrati. Målet med den statliga kulturpolitiken är att skapa reella förutsättningar för alla att använda yttrandefriheten, men som krisen utvecklar sig är det de som har ekonomiska förutsättningar och kontaktnät som har råd att verka inom kulturbranschen.
Kulturnäringarna utgör en viktig del av Sveriges arbetsmarknad och ofta i expansiva branscher, men arbetsvillkoren gör att vi förlorar viktig kompetens under pandemin och det hotar även återväxten.
När kulturens förutsättningar blir så dramatiskt förändrade som under det gångna året blir det tydligt hur stor del av samhället som berörs, och hur fattigt vårt liv blir utan kultur och konstupplevelser. För oss som arbetar i kulturnäringarna har upplevelsen varit bokstavlig när en stor del av vår arbetsmarknad försvunnit, samtidigt som det saknas fungerande trygghetssystem för branschen.
De flesta som arbetar med kultur är frilansare. Ibland som visstidsanställda som går från projekt till projekt, men här återfinns också en stor del av landets egenföretagare. Inte för att de valt att ägna sig åt företagande utan för att anställning inte är ett alternativ. Pandemin har satt strålkastarljuset på hur dåligt anpassade trygghetssystemen är för verksamma inom kulturområdet, oavsett anställningsform.
Att vara egenföretagare inom kultur och media kan vara ett praktiskt sätt för dem med ojämna inkomster och oregelbundna uppdrag att få kontroll över sitt arbetsliv. Men det innebär också att man inte åtnjuter de förmåner och den trygghet som kommer med ett kollektivavtal. Man måste själv ta ansvar för semester, försäkringar, pensionsavsättning och kompetensutveckling.
En påtaglig brist i det nuvarande socialförsäkringssystemet är att den stora gruppen med enskild firma har så svårt att få en vettig SGI från Försäkringskassan och att de måste lägga sin firma vilande för att få stöd av arbetslöshetsförsäkringen. En arbetsmarknad som kräver ett eget företagande måste också erbjuda rimliga försäkringar och trygghetssystem.
De krisstöd som fördelats under året har varit avgörande och har hållit många kulturarbetare och företag över ytan, men de generella näringsstöden har varit utformade för helt andra branscher och anställningsförhållanden än de som finns inom kultur och evenemang.
Privatteatrar, biografer, konsertarrangörer, konstnärer och frilansande tekniker har hänvisats till akuta och tillfälliga stöd som varit långt ifrån tillräckliga för att täcka de ekonomiska förluster som kommit med nedstängningen.
Kulturlivets infrastruktur måste förbättras för att vi efter krisen ska ha ett inkluderande kulturliv med en mångfald av konstnärskap och kulturyttringar.
I veckan presenterade regeringen en konstnärspolitisk skrivelse, som bland annat tar upp problematiken med a-kassan och trygghetssystemen. Nu gäller det att politiken samverkar för att få till stånd de reella förändringar som krävs.
Det är viktigt att det finns fortsatta krisstöd till kulturlivet så länge det finns någon form av restriktioner, men på lång sikt måste anslagen till scen- och filmpolitiken räknas upp så att arbetsgivarna kan ta ansvar för frilansarna och erbjuda goda arbetsvillkor.
Även om kulturdepartementet gör vad de kan så ligger kultursektorns problem till stor del hos andra departement; närings-, arbetsmarknads-, finans- och socialdepartementet. Samverkan mellan departementen kan bli betydligt bättre för att på allvar skapa en hållbar förbättring av villkoren för de som är verksamma inom kulturområdet.
Kultur är inte ett särintresse, det angår alla medborgare och alla departement, men ett tillgängligt och representativt kulturliv existerar inte av egen kraft, det krävs politik för det. Då måste det gå att försörja sig på sitt yrke och vi måste ha trygghetssystem som är anpassade till de förutsättningar vi arbetar under.
Vi vill inte att det ska bli som vanligt när vi återstartar. Vi kräver att det blir bättre.
Simon Norrthon, skådespelare och ordförande i Fackförbundet Scen & Film
Christina Olofson, filmregissör och vice ordförande i Fackförbundet Scen & Film
Publicerad: 2021-03-30
