Vi förväntar oss att kulturminister Parisa Liljestrand och regeringen levererar politik som skapar förutsättningar för yrkesverksamma inom scen och film att leva på sitt yrke, att våra branscher utvecklas fritt och dynamiskt och att publiken ges tillgång till kulturupplevelser i hela landet. De senaste åren har varit extremt påfrestande för alla som arbetar mot publik och det ligger många förslag på bordet som måste landa i politiska reformer för att vi inte ska tappa kompetens och företag.
Med en ny regering kommer också en ny politik, så vad kan vi då förvänta oss för kulturområdet? Det som dominerat det politiska samtalet efter regeringsbildningen är det så kallade Tidöavtalet, den överenskommelse med Sverigedemokraterna som leget till grund för regeringsbildningen. Avtalet beskrivs av regeringen som sakpolitik, men det är ett tydligt skifte mot en ideologiskt nationalkonservativ politik. Huvudspåren i avtalet speglar SD:s huvudfrågor – invandrings- och integrationspolitik, kriminalpolitik och energipolitik. På kulturens område står det dock mycket lite om man ser till det intresse som SD visat för kulturfrågorna. Det är dock värt att stanna upp vid det som nämns – konstnärlig frihet ska vara en ledstjärna, det ska upprättas en ”svensk kulturkanon” och det ska göras en översyn av folkbildningen.
Att konsten ska vara fri och att det ska råda armlängds avstånd mellan politiken och kulturskaparna är en princip som varit vägledande för svensk kulturpolitik i decennier. Att det kommer upp nu är för att det är en central fråga i kulturkriget mellan liberal och nationalistisk kultursyn – ska konsten vara fri att uttrycka vad den vill med offentliga medel eller ska staten kliva in och styra över de pengar man fördelar? Den förra regeringen med Miljöpartiets kulturpolitik beskylldes för att styra konsten via mål till kulturmyndigheterna, något som delvis bekräftades av rapporten ”Så fri är konsten”. Var den här regeringen står i frågan är inte uttalat.
En klassisk borgerlig liberal kulturpolitik har tidigare värnat armlängds avstånd medan de nationalkonservativa Sverigedemokraterna ser positivt på en stark stat som styr resurser mot de kulturyttringar som stärker den nationella identiteten och lyfter kulturarvet. Den SD-ägda tankesmedjan Oikos har uttryckt ett missnöje över att Tidöavtalet inte innehåller en ”omläggning av kulturpolitiken i konservativ riktning”, så vi kan nog vänta oss ett fortsatt kulturkrig om den konstnärliga friheten.
Med den bakgrunden blir beskedet om en kulturkanon oroväckande. I synnerhet när kulturministern lyfter den som ett verktyg för att ”ena ett delat land”. Det är alltså inte fråga om en filmlista eller ett pjäsbibliotek som den bildningshungrige kan använda sig av som hjälp att sortera i bruset. Det speglar en instrumentell syn på kulturen som verktyg i nationsbygget. De nationalistiska partierna i Norden har länge verkat för en nordisk kulturkanon där man även definierar nordiska matvanor, seder och bruk. Att lyfta konstnärliga verk utifrån sitt nationella uttryck är både svårt och kontraproduktivt eftersom Sverige är många olika saker. Sverige är ett muslimskt land. Ett kristet land, ett judiskt land, ett ateistiskt land, ett samiskt land, och så vidare. Kulturens utveckling och relevans bygger på innovation, möten, mångfald och rörlighet. Alla försök att försöka definiera och gränsa in leder till enfald och stagnation.
SD har länge velat lägga ner folkbildningen, därför kan man läsa punkten om att ”folkbildningsväsendet ska reformeras” som ett uttryck för ambitionen att begränsa folkhögskolornas självständighet och deras position i det svenska utbildningsväsendet.
Folkhögskolorna är en säregen konstruktion som saknar motsvarighet i andra länder där vem som helst kan studera nästan vad som helst utan kostnad. Folkhögskolorna är förstås viktiga som förberedande utbildningar till högskolor och universitet där man kan komma i kapp eller skaffa sig nödvändiga förkunskaper, men de är också representanter för fri opinionsbildning och det måste försvaras.
Scen & Film önskar den nya regeringen lycka till och vi kommer ligga på regeringen med kunskap om vad som behöver göras för att Sveriges kulturliv ska bli öppnare, mer tillgängligt, mer hållbart, mer inkluderande, mer spretigt och mer internationellt och konkurrenskraftigt.
För vad är det egentligen som kan ena ett land? Om ett land är delat behövs det politik som gör människor delaktiga och engagerade i demokratin och samhällsbygget, som ger människor förutsättningar att leva på sitt arbete och utvecklas som medborgare. Kulturens uppgift är att bryta tankemönster, att problematisera, samtala och trösta, att roa och oroa, att undersöka vad ett mänskligt liv kan vara, att fördjupa och förenkla. Om ett land är delat är det kulturens roll att visa det, att vara i det. Att visa alla delarna som kanske blir en helhet, kanske inte.
Att skapa jämlika villkor för människor att leva sina liv, det finns det andra politikområden som klarar bättre.
Simon Norrthon, förbundsordförande
Publicerad: 2022-10-31
