SISTA MÅNDAGEN I SEPTEMBER kallade Teaterförbundets regionråd i Stockholm till möte. Rubriken var ”Finns det en framtid för den fria scenkonsten i Stockholm?” Bakgrunden var att flertalet fria professionella teatergrupper, både för barn och vuxna, fått bakläxa på sin ansökan till Kulturförvaltningen i Stockholm. Beskedet var att man skulle söka för sin programverksamhet, i praktiken pjäs för pjäs. Inte heller kunde man få pengar för hyra och löpande utgifter. På kort tid (fem dagar) ska teatrarna korrigera och komplettera sin ansökan, är budskapet.
Låt oss gå lite tillbaka i tiden: Hösten 2011 beslutade Kulturnämnden om nya riktlinjer för stöd till den fria scenkonsten i Stockholm. Redan då var regionrådet och Teaterförbundet centralt, mycket kritiska. Den nya stödformen riskerade att inskränka den konstnärliga friheten genom en detaljstyrning från kulturförvaltningen samtidigt som den hotade att dränka verksamheterna i administration.
Sedan årsskiftet har de nya riktlinjerna trätt i kraft och vi kan bara konstatera att våra farhågor har besannats. Många hörde av sig till förbundet och vi kallade tillsammans med regionrådet i Stockholm till möte. Det kom mer än 60 verksamma personer inom den fria scenkonsten, representerande 25 teatrar! Känslan av solidaritet och kampvilja var stark och alla närvarande innehar en stor kompetens om sina verksamheter. En kompetens som nu ifrågasatts. Från kulturstrategen på kulturförvaltningen kan man höra att de ”inte satt sig in i det här systemet, de är inte intresserade, de har inte förstått det här”.
Sanningen är, påstår jag, att detta system inte fungerar för de fria teatrar som har en löpande verksamhet över åren och som dessutom har en lokal med hyra att betala. Även Teatercentrum har reagerat och beskriver i sin protest det omöjliga i att med denna stödordning kunna anställa skådespelare och andra yrkesgrupper med ett seriöst och långsiktigt arbetsgivaransvar.
Vid samtal med ansvariga på kulturförvaltningen får jag informationen att det uppstått två fel i brevet till teatrarna. Man kan visst söka anslag för ett års verksamhet och man kan visst söka anslag för hyra. Detta ska korrigeras och alla de fria teatrarna ska nu informeras om detta. Det budskapet är jag gärna med om att sprida.
Men faktum kvarstår: den stödordning som infördes 2011 passar inte för den fria professionella scenkonst som arbetar med ett längre perspektiv. ”Nu sätts vår repertoar av Stockholms kulturförvaltning” sa en av de deltagande vid mötet. Det måste finnas en rimlig möjlighet att planera repertoar, anställa personal och ges möjlighet att utvecklas och pröva nya arbetsformer. Ett fungerande system ska bygga på konstnärlig frihet, transparens och långsiktighet.
Så långt Stockholms stad. Sedan sist har också årets kulturbudget presenterats. Denna präglas av avsaknaden av en offensiv scen- och filmpolitik som utvecklar våra områden och har en trovärdig finansiering. Det är hög tid att planera för en ny filmpolitik med konstnärligt fokus och ett anslagssystem för scenkonsten som ger både institutioner och den fria scenkonsten framtidstro och utvecklingsmöjligheter.
Positivt är dock att regeringen äntligen agerat för att få till en lösning på pensionsfrågan. Beskedet att arbetsmarknadens parter nu kan börja förhandla fram ett pensionsavtal på kollektivavtalgrund är glädjande. Även beskedet att pensionspengarna kommer att stanna kvar i systemet är positivt.
Därigenom skapas förutsättningar för parterna att skapa ett pensionssystem anpassat till en frilansarbetsmarknad och olika yrkesgruppers behov av särlösningar. Men då krävs det att staten och arbetsgivarna inte styr de pensionsavsättningar som nu görs till andra ändamål. Pengarna ska också efter övergången till en helt kollektivavtalsreglerad ordning användas för pensioner, löner och andra insatser för de yrkesgrupper för vilka de nuvarande premierna betalas.
ANNA CARLSON
ORDFÖRANDE
Publicerad: 2013-10-21
