ÄR RYKTET OM institutionsteaterns död betydligt överdrivet?
Så ställs frågan en debattkväll på Borås stadsteater en måndag i mars dit jag är inbjuden av teaterns ledning. Tanken är att jag ska berätta om de senaste tio årens förändringar på landets scenkonstinstitutioner, strukturellt, ekonomiskt och personellt. Inbjudna är också företrädare för kulturnämnden i Borås som får frågan om framtiden, hur ser deras visioner för sin teater ut de kommande tio åren? Ett samtal tillsammans med publiken om relation mellan mål och medel.
Intressant att konstatera är att de politiker som närvarar fullkomligt självklart talar om att scenkonstinstitutionen finns kvar och är fullt verksam om tio år. I min värld är det svaret inte helt givet.
All scenkonst lever idag i en tuff verklighet. Den långsamma men kontinuerliga urholkning av anslagen som präglat det senaste decenniet har satt tydliga spår. Att idag göra högtstående konstnärliga produkter räcker inte, man måste kunna bevisa sin existens, varför är det nödvändigt att just vår institution eller fria dans/teatergrupp ska ha kommunalt och regionalt stöd?
Staten har genom den så kallade kultursamverkansmodellen trappat ner på sitt ansvar och det innebär en dubbel belastning på de lokala och regionala huvudmännen. För att upprätthålla verksamheten måste de inte bara räkna upp de egna anslagen, de måste också gå in och kompensera för statens del.
Publiken, den där kvällen i Borås, ställde många frågor om hur vi tar ansvar för att nå alla människor i kommunen – att bredda publiken helt enkelt. Då är jag glad att kunna berätta om det normkreativa arbete som Teaterförbundet driver. Och om den mångfaldscheck som vi tagit fram tillsammans med Svensk Scenkonst och som ger verktyg för scenkonsten att undersöka, ifrågasätta och utveckla hur vi beskriver vårt samhälle på scenen. Vilka pjäsval gör vi och hur rollbesätter vi? Vilka glasögon har vi på oss när vi lägger repertoar och anställer på och bakom scenen?
MEN DET ÄR INTE BARA SCENKONSTEN som arbetar under bistra villkor, det gäller också den svenska filmen.
Senare i vår väntas kulturminister Alice Bah Kuhnke presentera sin bild av hur kommande filmfinansiering ska se ut. Under hösten 2014 tillsatte kulturdepartementet en 50 personer stark arbetsgrupp, med representanter för hela filmbranschen, med uppgift att göra en ordentlig genomlysning av verklighet och visioner. Om deras slutsatser beaktas och finns med i minsterns vision återstår att se.
Sveriges Filmregissörer inom Teaterförbundet/för scen och film arbetar mycket aktivt med att ta fram en ny finansieringsmodell som ska säkra kvaliteten i produktionen och även kontinuiteten i filmskapandet. Arbete pågår med att föreslå en svensk modell utifrån den polska filmlag som infördes 2005. Den bygger på att alla som tjänar pengar på att visa eller hyra ut film, inte bara biograferna, ska betala en avgift på sina intäkter för att finansiera framtida filmproduktion.
TEATERFÖRBUNDET, TILLSAMMANS MED Sveriges Filmregissörer, Dramatikerförbundet och Film- och tv-producenterna uppvaktade riksdagens kulturutskott och presenterade den paradox som idag innebär att det är större intresse och konsumtion av film än någonsin tidigare, men sämre ekonomi för de som skapar innehållet. De utgångspunkter framåt vi gemensamt presenterade för våra folkvalda var: en filmvision med både bredd och spets, plattformsoberoende, mer pengar och starkt stöd för upphovsrätten.
Teaterförbundets aktiva arbete med scen-och filmpolitik görs på olika sätt, men vi står alltid beredda så att våra politiker kan fatta de rätta besluten – för att stärka och utveckla våra konst- former!
ANNA CARLSON
Ordförande
Publicerad: 2015-04-10
